cruciform phronesis

Jacques Ellul 100 år

2012-02-01T21:40:00.001+01:00

Den 16 oktober 1978 hade Roland Spjuth och jag en en flera timmar lång och intensiv diskussion om en bok jag just läst. Vi var mitt uppe i vår första termin av sociologistudier och vår första termin av högskolestudier överhuvudtaget. Bokens titel var The False Presence of the Kingdom (på franska 1963) och författare var Jacques Ellul. Boken var en kritisk uppgörelse med (fransk) politisk teologi som gjort titeln på hans egen tidigare bok Présence au monde moderne (Närvaro i den moderna världen, svensk titel: Guds närvaro i modern tid) till ett slagord. Boken gav 1978 ord åt vår egen växande otillfredsställelse med 70-talets kristna politiska engagemeng och politiska teologi.

Vi läste snabbt fler böcker av Ellul. Nu var Ellul inte först teolog, utan samhällsvetare och flera av hans mest kända böcker var närmast sociologiska. Det passade ju när vi läste sociologi. Ellul blev en centralfigur i vår första uppsats, som vi skrev gemensamt under den första terminens sista delkurs, och som hade titeln I skuggan av tekniken: en analys av teknikens roll i det moderna samhället. Året efter skrev vi en C-uppsats om svensk hälso- och sjukvårdsplanering som t o m blev publicerad. Ellul, tillsammans med Jürgen Habermas, försåg oss med det teoretiska ramverket för analysen. Samtidigt fortsatte vi att läsa hans många teologiska böcker. Nya böcker av honom kom i en strid ström, men först på franska. Så jag spenderade en sommar i Tours i Frankrike för att träna upp min franska. När jag påbörjade mina doktorandstudier funderade jag på att skriva om Ellul, Hauerwas, Moltmann och Metz. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft till fånga och uteslöt Ellul och Metz. Men innan dess hade jag spenderat två veckor i Paris för att samla ihop Elluls många artiklar (hur många det var då vet jag inte, men han skrev mer än 1000 artiklar), inte minst många i dagspress.

I år är det hundra år sedan han föddes. Han dog samma vår jag disputerade, 1994. Men det har publicerats åtskilliga böcker av honom postumt, den senaste 2010. Ca 60 böcker har det blivit så långt.

Bortsett från ett par korta texter har jag aldrig skrivit någon längre text om Ellul. I höstas frågade Pekka Mellergård, som var med mig den ena veckan i Paris, om jag ville skriva om Ellul för Nod, speciellt om hans analys av det teknologiska samhället. Och det är anledningen till detta blogginlägg. Nu har jag lagt ut Nodartikeln på min hemsida. Jag har inte läst Ellul, mer än sporadiskt, på många år. Så det var spännande att läsa om och läsa nytt och att se vad jag skulle tycka nu. Resultatet hittar ni här. Detta handlar ju bara om vissa aspekter av Elluls mycket omfattande och breda författarskap. Det finns mycket annat att diskutera. Och hans böcker verkar fortfarande möta ett relativt stort intresse. De nytrycks gång på gång och även under senare år har åtskilliga av hans böcker översatts till många olika språk.

Bengt har tidigare skrivit tre gånger på denna blogg om Ellul. Här och här kan ni läsa mer om Ellul. Några av hans böcker finns här för gratis nedladdning.

Evangelikal 2.0?

2012-01-01T22:08:00.002+01:00

Evangelikal har varit ett ord som på flera sätt är hårt belastat. I media framstår evanglikaler som detsamma som högerkristna. I den teologiska världen främställs de ofta som fideister utan vilja till kritiskt tänkande. Själv har jag ofta tänkt att de frågor som den evangelikala teologin formades runt - bl.a. bibelns auktoritet, missionen och omvändelsen. De frågorna är ju den evangelikala teologin ensamma om. En av de stora problemen som jag har sett det i den evanglikala teologin är att det inte går att enas om en gemensam ecklesiologi i en sådan ekumenisk rörelse. Samtidigt är ecklsiologin väldigt viktig för hur teologin skall formas och argumenteras. Men frågan är om inte den bok som John Stott skrev alldeles på slutet av sitt liv visar att mina slutsatser var lite förhastade. Den sista bok som Stott kom att ge ut var "Radical Disciple". Den kom ut 2010. Undetiteln på boken är "some neglected aspects of our calling". Det är ju i dessa förbisedda perspektiven som jag finner stort hopp och visar att den evangelikal teologin är en mycket vital och viktig teologisk rörelse. Stott har ju aldrig varit en akademisk teolog i bemärkelsen att han skrivit böcker för akademin. Hans böcker har alltid varit viktiga för de "vanliga" kristna. Men det har inte hindrat att många akademiska teologer har Stott som en av sina viktigare inspirationskällor. Boken är inte svårläst eller uppdaterad med de senaste akademiska diskussionerna. Men det gör den inte mindre spännande och viktig. De perspektiv som han tar upp får många i de som ofta använder evangelikal som ett slagord att reagera. Här tar han upp frågor som kan låta som Yoder - "Nonconformity" eller varför inte Speak - "Creation Care" eller "Simplicity". Eller den grundläggande kritiken som han riktar mot "evangelikala" kyrkor som bara fokuserar på tillväxt numerärt i kapitlet "Maturity". Däremot visar kapitlet "Balance" den viktiga skillnad som kan uppstå beroende på vilken ecklesiologi som utgör grunden för teologin. Eftersom han inte tillräckligt tydligt låter kyrkan bli central för teologin blir hans förhållande till samhälle, stat och kultur inte tillräckligt kritiskt. Han missar enligt min mening helt enkelt en kritisk möjlighet utifrån ecklesiologin. Men det hindrar inte att detta är en viktig bok som jag menar visar att den evangelikala rörelsen är enormt viktig.

Holy Scripture, part 2

2011-12-27T21:09:00.000+01:00

In a previous post I discussed Webster's Holy Scripture (Cambridge University Press, 2003). In particular I highlighted his robustly trinitarian approach. In this post I will discuss his useful notion sanctification.

Although an ontology of scripture raises a complex set of questions – which could not be answered here – Webster’s notion of sanctification could help explicating how the biblical texts are considered neither natural nor supernatural (22-23). He argues against several models including witness – which tends to make the relation of content and revelation too arbitrary – and the incarnational analogy – which tends to deemphasize the uniqueness of the incarnation of the Son and to make the Bible somehow divine. In relation to scripture sanctification refers to the activity of Spirit of the risen Christ whereby the creaturely processes of production, canonization, and reception of scripture are set apart, shaped and preserved in order for scripture to serve as a vessel for the triune God’s self-revelation (17-30).

In this statement it is assumed that revelation, in short, is “the self-giving presence of God which overthrows opposition to God, and, in reconciling, bringing us into the light of knowledge of God” (16; cf. 11-17), and that canonization is primarily the church’s “Sprit-produced acknowledgement of the testimony of Scripture” (30; cf. 58-67). This is not to deny the complex human – mostly male dominated and partly sinful – process. But from a theological perspective it is not primarily a sociological, psychological or even sinful process, although not less, but creaturely processes used by God. The church, on this view, does not “create” Scripture. In order not to fall into dogmatic disorder, according to Webster, God and God’s revelation is always first. Thus canonization must first and foremost be seen as the church’s response to the Spirit’s activity. In this context he also critiques so-called postliberal accounts of church as Lindbeck’s (42-52). I am not sure all his criticism is on target, but he rightly notes that dogmatic disorder can occur if ecclesiology primarily becomes sociology and is not properly related to the triune economy of salvation.

The term sanctification is also a way of distinguishing but not separating the creaturely texts from revelation (23-24, 26, 40). The relation between creaturely texts and revelation, however, is neither accidental nor occasional. Rather, the whole process from production to ongoing interpretation is actively overseen by the Spirit of the risen Christ in order for scripture to become a mediator of revelation. But Webster does not answer how the texts become this mediator. In an e-mail dialogue with Webster he seems sympathetic to my proposal that the relationship between creaturely texts and revelation could be construed as an intertwined work of witnessing, primarily to the climactic revealing moment in Christ, and of addressing that witness to ever-changing circumstances in order to summon people to fellowship and service. That is, scripture's revelatory ministry is in tandem both witness (content) and reconciling summons (power) but only as the Spirit of the risen Christ is active. If witness and power are entangled in this way, past revelation in Christ could be said to become re-presented or mediated in the present not only as witness but also as powerful summoning words without the content being of accidental significance (cf. 1 Thess 1:5). This is, of course, a simplification that could only serve as a conceptual pointer to what really is a mystery.

The Spirit’s overseeing consists in “the Spirit’s activity in the life of the people of God which forms the environment within which the text takes shape and serves the divine self-presence” (29-30; cf. 39). Such an ordering of creaturely realities involves God’s shaping of culture and tradition in which tradents, redactors and authors take part as well as the summoning of creatures to repentance, faith and service including the commissioning of specific creatures to speak for God as prophets and apostles. The biblical texts, then, are sanctified as creaturely entities. That is, “sanctification is not transubstantiation” so that the texts become divine (28). Instead, it is as creature that scripture is set a part to be an instrument in the divine economy, and such use does not seem to diminish its creatureliness.

Two implications seem to follow. First, on this view, the biblical texts’ are sanctified creaturely entities rather than natural entities. The biblical texts are natural entities in the sense that they are viewed first and foremost as products of historical, social, political, psychological and literary processes. On such an ontology the biblical texts are primarily defined by being like any other text. This particular naturalism goes back to Baruch de Spinoza. Moreover, although modern critical exegesis is complex and by no means monolithic, this naturalism seems to have characterized critical exegesis since then (18-20, 28-29). Similarly, much modern hermeneutical theory seems to assume that the texts are primarily determined by their participation in natural human communication. Again, it is assumed that the biblical texts are determined by being like any other text. Webster does not want to suggest that contemporary exegesis simply repeat de Spinoza’s work as if no progress has been made. Nor does he deny the fruitfulness of such exegesis (to some extent). Instead, his main point is that Christian exegesis emerges out of an ontology of the biblical texts that, at least in the sense just stated, is different.

Secondly, as sanctified creaturely entity scripture is not supernatural. Webster points out that the “text does not have to assume divine properties as a protection against contingency” (25). Sanctification neither diminishes scripture’s creatureliness nor brings it out of human contingency. “It is as – not despite – the creaturely realities that they serve God” (28). Thus the biblical texts are by no means withdrawn from human historical and communicative processes, but more fundamental to the texts’ being is how those processes are taken up into the economy of salvation (19, 29). Different forms of dualisms between history and eschatology, then, are denied.

Ekonomer och humanister

2011-12-23T06:00:00.000+01:00

SvD har en mycket intressant understreckare om ekonomers brist på humanistisk bildning. Bildning ingår för övrigt alltmer sällan i den uppgift Universiteten uppfattar sig ha. Eventuellt kan det ha något med den förda politiken att göra... Det handlar istället om utbildning som skall vara anställningsbar. Nyttighet är honnörsordet. Bengt Kristensson Uggla skriver om en rapport från Stanford som visar att detta perspektiv faktiskt är kontraproduktivt. Nu är ju detta som att slå in öppna dörrar på denna blogg...Rapporten visar att bildning är väldigt viktigt för att kunna tolka, dra slutsatser och göra bättre värderingar.Men där ändå intressant att tipsa om. Poängen är att ekonomer i Sverige (och verkar det som även utomlands) utbildas till teknokrater där "business is everything". Allt reduceras till pengar och affärer. Det blir enligt rapporten fel eftersom dessa ekonomer bland annat inte har förmågan att tolka, sätta saker i sitt sammanhang. Utbildningarna har för stort fokus på utbildning som system och praktiskt hantverk istället för kompentensen att kunna tolka. Det leder i förlängningen enligt rapporten till sämre ekonomer. Kristensson Uggla citerar även Paul Krugman som säger att ”Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.” Nu är ju inte Krugman alltid den mest aktade i ekonomikretsar. I en annan krönika från Dagens Industri tidigare i höstas beskriver Jan Gradvall att franska affärsmän lottar om vem skall tvingas gå ut med svenska partners. Problemet är att svenskarna enligt dem bara är intresserade av att prata pengar. Fransmännen menar att svenska busiessmän har dålig bildning eftersom de inte läser aldrig böcker, går på utställningar eller är intresserade av något utanför business. Jo, förresten - de spelar golf. Kanske bildning ändå är nyttigt och vem vet - också vinstgivande. Men det är egentligen ointressant eftersom det har andra värden som är nog så viktiga inom bildningen. Om det ger vinst är sekundärt.

Holy Scripture, part 1

2011-12-21T20:58:00.002+01:00

In Holy Scripture (Cambridge University Press, 2003), John Webster gives a dogmatic sketch of what Holy Scripture is, an ontology, in the triune economy of salvation:

It is, on the one hand, to depict these texts in the light of their origin, function and end in divine self-communication, and, on the other and, to make recommendations about what kinds of responses to these texts which is fitting in view of their origin, function and end. ’Holy Scripture’ is a shorthand term for the nature and function of the biblical writings in a set of communicative acts which stretch from God’s merciful self-manifestation to the obedient hearing of the community of faith (5).

In this context the expression Holy Scripture “refers primarily to a set of texts, but importantly and secondarily to its divine origin and its use by the church” (5; cf. 5–41). The term, in other words, encompasses a complex set of relationships between biblical texts, divine revelation and faithful reception. For Webster, however, the particular order of the relationships is crucial. The text by which the church are called to obedience is a servant of God’s reconciling revelation, that is, the biblical texts and their reception are “subservient to the self-presentation of the triune God” (6). In this sense, many recent accounts of scripture contain, to use Webster’s phrase, a slight dogmatic disorder. The authority of scripture is quite often expounded as a set of relationships between the biblical texts, their prehistory, other texts and the communities who heed them as authoritative. In trying to eschew any notion of authority being a property of the text (discussions in light of recent theories of meaning), theologians tend to get preoccupied with other matters and to an extent bracket out the texts relationship to God’s revelation.

Webster' account of scripture is commendable in two ways: it is robustly trinitarian putting the question in its right context of the economy of salvation; and it firmly positions scripture in relation to revelation, which is also put in the context of the economy of salvation, without making scripture the epistemic guarantee as in much inerrancy debates, that is, scripture is not first a question about epistemology but about the Spirit's formation of a people to be a sign and witness of the in-breaking new creation.

Teologer och samhällsanalys

2011-12-11T13:20:00.001+01:00

Nyligen lyssnade jag på den akademiska superikonen Judith Butler på American Academy of Religion i San Fransisco. Hon talade inför en jättepublik om de olika gatuprotesterna över världen och fick stående ovationer. Jag har svårt att se att hon sa något substantiellt. I en annan session diskuterade Jean Bethke Elshtain, Charles Matthewes och Michael Hout med Robert Putnam och David Campbell de två senares bok American Grace (en bok jag tidigare har tagit upp på denna blogg). Det var en mycket intressant session. Putnam har i ett par decennier varit en av världens mest inflytelserika samhällsvetare (The London Sunday Times har kallat honom “the most influential academic in the world today”). Nästan "alla" var och lyssnade på Butler. På Putnam-sessionen var det av nordiska teologer bara tre Umeå-teologer och Viggo Mortensen från Århus närvarande. Jag såg för övrigt inte heller många andra teologer jag känner till, mer än Sarah Coakley. När jag senare talade om detta med olika teologer var det inte många som överhuvudtaget kände till Putnam och än mindre hans bok, men alla vet vem Butler är.

Hur kan det komma sig att litteraturvetare och "kontinentala" filosofer inte bara uppträder som, men också av teologer, många humanister och på kultursidor accepteras som de främsta auktoriteterna vad gäller samhällsanalys? Varför läser man Butler, Zizek. Badiou, Agamben, Hardt, Negro, etc., etc., men ignorerar statsvetare och ekonomer? Det påminner om min egen studietid då teologerna läste halvsmält marxism , men inte så kallad "borgerlig" sociologi.

Många av dessa ikoner delar med Butler en ogenomskinlig orakelstil (som lätt döljer dålig argumentation) och lite empiri. Putnam och Campbell bygger sina analyser på omfattande empiriska studier och de skriver en rak prosa. Man kan både följa och kritisera deras metoder, materialanvändning och analyser. Och det finns mycket att lära.

Jag menar inte att teologer inte kan lära av sådana jag nämnde ovan (det de skriver är inte alltid så innehållslöst som denna föreläsning av Butler), och det finna dessutom andra goda skäl att studera dem, t ex deras intresse för teologi. Det är kontrasten mellan det stora intresset för denna typ av litteraturvetenskaplig och filosofisk samhällsanalys och frånvaron av intresse för den samhällsvetenskap som bedrivs på samhällsvetenskapliga fakulteter jag tycker är slående och djupt problematisk.

Twighlight och sexualiteten

2011-11-17T08:23:00.002+01:00

Idag skriver Corren i sin ledare om den nya Twighlight-filmen och hur många kulturskribenter förfasas över den sexualfientliga hållningen i böckerna och filmerna. Jag är verkligen inte uppdaterad på Twighlight men krönikan sätter fingret på något intressant. Hur vi bara tar över en amerikansk kritik där skyttegravarna ser annorlunda ut än i Sverige. De visar att mot bakgrund av den svenska kontexten så får filmen istället en subversiv sida.
De skriver bl.a.: "Att tonårsflickan, inte pojken, får vara den ansvarslöst pådrivande i ett sexuellt sammanhang kan ses som frigörande. När kulturskribenter bara avfärdar ett förlegat 'kyskhetsideal' tyder det på intellektuell slapphet." Kontexten gör oss så blinda att vi inte ser nyanserna. Sen är det också intressant att det s.k. fria valet aldrig gäller dem som väljer bort utan alltid väljer till. Jag tänker att det mest sexuellt subversiva man kan göra idag är att avstå från ett sexuellt samliv innan äktenskapet.
Ledaren slutar med en intresant notis om hur Bella vill vara kvar hos "demonbäbisen" trots att den kan döda henne. Detta har debatterats som ett debattinlägg av författaren (som är mormon) mot abort. De påpekar mycket riktigt att den fria aborten både gäller att välja abort eller behålla barnet. Men det som blir mycket tydligt är att hur det fria valet och individen får en gräns just när det gäller barn. De ser bl.a. tre smygande "hot".
Den första rör är det mest intressanta. Faderns "medbestämmande" rätt rörande barnet. Det är kvinnans rätt inte faderns. Det hotas i och med att vi ser mer engagerade fäder. Märkligt resonerat - är just inte barn just något som det behövs (eller i varje fall har behövts) vara två om. Varför skall inte fadern få vara en del av beslutet. Om han är villig att ta hand om barnet - varför skall hans fria val inte vara giligt. Detta visar menar jag en av gränserna för den autonoma individen. Visst har vi gjort allt för att skilja graviditet och sex åt - men just närvaron av abort visar att vi aldrig kommer lyckas.
Den viktiga frågan om subversiva metoder som feminism har lärt oss är ju alltid. Vem förlorar på detta? Vem är det som står i skuggan? Och vem är det som står i skuggan när det gäller abort, vem förlorar?
De slutar sin ledare i Corren med: "När förmodat intellektuella kulturskribenter missar detta väcks misstanken att amerikansk populärkultur med kristen avsändare slentrianmässigt avfärdas som sexualfientlig." Tänk om det är precis tvärtom. Tänk om kristen amerikans populärkultur inte alls är sexualfientlig utan bara är en annan syn på sexualitet. Problemet är bara att den är så subversiv att de som trodde de var mest "on the edge" sprattlar för att få vara kvar där. Kanske är det väderkvanar de kämpar mot.

Folkhemmen och radikal mångfald

2011-11-05T20:59:00.007+01:00

I torsdags hade jag förmånen att delta i en konferens anordnad av Sektor3 och ErstaSköndal Högskola. Det var en innehållsrik dag om ämnen som handlade om civilsamhälle. Jag bidrog med en reflektion över religionsfrihet och om hur den svenska staten tämjt den svenska kyrkan och frikyrkan. Det är på väg att bli en artikel som kommer ut under våren. Men här är det 15 min snabb sammanfattning.

Jonas Qvarsebo medverkar också först med en lysande analys om hur det offentliga förhåller sig till religiösa friskolor. Riktigt, riktigt bra. Du hittar en inspelning av den den här.

Noterar också en spännande artikel i Dagen idag, där bl.a. Stefan Gustafsson medverkar. Här är den.

Reflektioner kring reformationsteologi

2011-10-26T20:39:00.001+02:00

En av de mest påtagliga förändringar som skett i systematisk teologi sedan jag började läsa detta för 35 år sedan är ropet på att söka sig tillbaka till källorna (resourcement). Detta förnyade katolsk teologi under Andra Vatikankonciliet och idag slår igenom i nästan all teologi: från anglokatolska radikalortodoxa som John Milbank, feministteologer som Sarah Coakley, till pentekostala teologer som Peter Halldorf och Amos Yong läser och diskuterar ökenfäder, Augustinus, o.s.v. En sak som är spännande med denna tydliga trend är att vi söker oss till tider innan kyrkosplittringar. Jag ser det som viktigt att göra upp med den tid som speciellt från reformationen och framåt där teologer definierade sin teologi i motsats till andra riktningar.

Vad betyder detta för det pågående samtalet om luthersk och reformert teologi? Jag har tendensen att lite för enkelt tala ganska kritiskt om mina bröder Luther och Calvin. Det är inget bra sätt att hantera viktiga bidrag i kyrkans historia och därför vill jag inte hamna i för starka schabloner (men en del tycker nog att jag gör det ändå i det jag skriver nedan!). Jag skulle därför istället vilja betona hur vi läser dem. Om vi läser dem som viktiga reformatörer som vill korrigera felaktigheter i den kristna kyrkan på 1500-talet, då har de viktiga saker att lära oss. Men om de görs till självständiga system har de snarare begränsat teologin gentemot en större helhetsförståelse (detta gäller självklart också anabaptismen; den är viktig som en reformrörelse inom kyrkan – inte som den enda sanna kyrkan).

Några exempel på detta alternativa förhållningssätt:
Att göra Luther till ”teologen” betyder ofta att ”rättfärdiggörelse genom tron allena” görs till trons centrum. Detta blir en mycket begränsad förståelse av frälsningens helhet i jämförelse med det synsätt som finns i en mer klassisk trinitetslära. Men om vi läser Luther som en protest mot felaktigheter i bikten och mot klosterväsendets tendens att nedvärdera det vardagliga livet, då har han viktiga saker att lära oss. Över huvud taget tycker jag om Luthers tes att vi söker helgelse inte för att duga inför Gud utan för att nästan behöver oss. Rättfärdiggörelsen kan också fortfarande vara utmanande i vår kultur där varje individ har ansvar att lyckas med sitt eget livsprojekt.

Calvins betoning på Guds ära och suveränitet är spännande i en kultur som på 1500-talet frestades att manipulera Gud genom boten och genom ämbetes makt (och som fortfarande är mycket utmanande i en tid som är självupptagen och människofixerad). Men när reformert teologi blivit ett eget system, då tycker jag den hamnar i massa återvändsgränder i synen på historia, människa och Gud. Inte minst blir det paradoxalt att den riktning som kanske starkast betonar Guds storhet och ära, samtidigt haft en tradition att göra de längsta och mest precisa beskrivningarna av Guds attribut. Detta hamnar ofta ganska långt både från tanken på det outsägliga i Gud (apofatisk teologi) och på den konkrete Jesus som inte passar abstrakta karaktäriseringar (typ oföränderlig).

Dagens utmaning är alltså inte att välja rätt tradition utan att stå kvar där vi hör hemma och istället reflektera över hur denna tradition kan berikas av trons större sammanhang. Samtidigt ska vi utan att skämmas för det egna, funderar på vad min tradition har som bidrag till hela Kristi kropp. Ett första steg är att börja se oss som ”gåvor till varandra” snarare än helhetliga system som ofelbart krockar med varandra.

Försvar av Yoder

2011-10-24T08:45:00.003+02:00

En av mina (våra?) favoriter på Cruciform... är John H. Yoder. Han har av olika anledningar kommit i dålig dager i en hel del sammanhang. Fick tips av Joel Halldorf om en blogg där Yoders teologi försvaras mot många av de vanligt förekommande invändningarna. Bra skrivet tycker jag. Du hittar den här.

Gud och kärleken

2011-10-17T18:56:00.005+02:00

Som lärare i teologi får man ibland spännande frågor i sin mailbox. För ett par dagar sedan kom en fråga från Tobias Fritzon om han gör rätt som betonar att "Gud är kärlek" och att alla andra gudomliga karaktärsegenskaper sedan måste få sitt sammanhang utifrån det centrum. Är inte treenighetsläran ett uttryck för "kärlekens liv"? Vidare skriver Tobias: "Jag har t ex hos Tozer stött på tanken om en näst intill schizofren Gud, tycker jag (en karikatyr, förstås). Som att heligheten och kärleken måste singla slant." Frågan är så spännande att den kan vara värd att samtala om på ett öppet forum som denna blogg.

Låt mig börja med några tankar så kan samtalet fortsätta.

Det finns en mycket stark kristen tradition som betonar att Gud är en, vilket betyder att det inte finns motsättningar i Guds väsen. Jag tycker att denna klassiska tanke är övertygande. Rättfärdighet och nåd, vrede och kärlek är inte motstridiga egenskaper som Gud måste balansera. Även om mycket kan tyckas motstridigt från människans begränsade perspektiv, har jag svårt att se hur det skulle vara det från Guds sida (eller ger Bibeltexterna en Gud som tenderar att vara schizofren?)

Om Gud är en, är det rätt att summera detta med orden "Gud är kärlek"? Ett bekymmer är naturligtvis att våra mänskliga begrepp och föreställningar aldrig kan rymma Guds natur. Kärlek är ett ganska elastiskt begrepp. Vad menar vi när vi säger att Gud är kärlek? Jag tänker att det avgörande inte är vilket begrepp vi använder utan vad vi syftar på. Om Jesus Kristus är klimax och centrum på Gudsuppenbarelsen - då är det avgörande att Jesu historia bestämmer vår förståelse av Gud. Är termen "Gud är kärlek" en bra "kortform" på Evangelisernas berättelse om Gud?

Treenighetens läran är samtidigt bekännelsen att Jesu liv är inte kan förstås separerad från Guds mysteriösa och oändliga liv. Tänker att detta innebär att begrepp som "kärlek" inte får lura oss till en för begränsad Gudsbild. Vi får inte tro att vi vet vem Gud är bara för att vi säger "Gud är kärlek". Vi både känner Guds hjärta (=treenigheten uppenbaras i Jesus livshistoria) och inser samtidigt hur lite vi vet (treenigheten är ett mysterium).

En liten starter ... hoppas vi kan fortsätta tänka tillsammans.

Produced Church

2011-10-10T13:43:00.002+02:00

Kolla in detta (ironiska) klipp om producerad gudstjänst. Jaktlund har skrivit en intressant blogg om liturgi och produktion. Även om det är lätt att ironisera eller kritisera den typ av gudstjänst som finns i klippet, väcker detta klipp tankar om hur vi firar gudstjänst. Hur hänger form och innehåll ihop i det vi gör? Är innehållet bra? Hur formar vi gudstjänster där Gud äras?

Leder målstyrning fel?

2011-09-23T19:12:00.003+02:00

En nyss utkommen avhandling vid Handelshögskolan visar att grupper som arbetar på tydliga mål är en återvändsgränd. Philip Runsten säger: "− En standardlösning som ofta lyfts fram är att grupper måste ha tydliga mål. Detta ses i sin tur ofta som ledarens viktigaste uppgift. Om ledaren lyckas kommunicera gemensamma och tydliga mål kommer gruppen att dra åt samma håll och villigt bidra med sin kunskap. I avhandlingen ifrågasätts om det ens är möjligt eller önskvärt att skapa ett entydigt mål, och om det enbart är ledarens ansvar att ta fram ett sådant", säger Philip Runsten.

Det är tvärtom så visar avhandlingen att grupper utan tydliga mål men med en mängd mål lyckas bättre. Han säger vidare:

"− Framgångsrika grupper visar sig istället undvika entydiga mål. De förhåller sig till en mängd olika syften, mål och aspekter av uppgiften samtidigt. Det leder till ständigt pågående diskussioner om avvägningar, motsättningar och paradoxer. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men effekten blir att bilden av gruppen och uppgiften hålls levande, något som alla förhåller sig till men också något som ständigt utvecklas, säger Philip Runsten."

Har frikyrkan bitit sig själv i svansen under de senaste decennierna när man försökt implementera (som det heter) målstyrning. Kanske fungerar det klassiska församlingsmötet under Andens ledning, en kropp med massa olika funktioner, fortfarande.

Du hittar avhandling och en slags sammanfattning här.

Förbund, kollektiv och kärlek

2011-09-04T07:37:00.004+02:00

Två ganska olika händelser sammanföll i mitt liv - min moders bröllop igår och min helgprenumeration på DN återuppstod. Den första upplevelsen var av det mer ovanliga slaget och den andra som om en gammal vän kommit tillbaka. Och som av en händelse skriver man om jämställdhet och kärlek i ledaren i dagens DN.

Två intressanta meningar har jag suttit och tänkt på sen jag läste den. "Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar." I en mening är det ett axiom och en självklarhet. Vi står alla ansvariga för våra handlingar och vår val. Vi kan välja, vi är i den meningen fria. Men det som bekymrar mig och får mig att fundera på om det ändå inte är en överdrift. När jag ser mig om i sinnevärlden är det så många kopior av "fria individualister". Vänder man på bladet verkar inte ens ledarredaktionen vara överens med sig själv. Erik Helmersson skriver att Aktuellt har avslöjat den nya centerpartiledare, Annie Lööf, som moderat med hjälp av en valpejl. Men så enkelt är det självklart inte eftersom vilket parti man väljer har djupare dimensioner. Han skriver: "Vilket parti jag föredrar är en fråga som är mer komplex för att vara direkt mätbar. Det handlar om socialt arv, identifikation och ett knippe andra parametrar som knappt jag själv är medveten om." Det handlar alltså inte bara om val av en individ utan om socialt arv, identifikation mm. Det var alltså inte bara en autonom individ som gjorde val - utan en individ som en respons på, eller avståndstagande från, ett uppfattat kollektiv.

Hela huvudledare om jämställdhet avslutas med själva ärendet(?): "Men varken kvinnor eller män kan blunda för sitt eget ansvar att tillsammans bygga en jämställd familj. En familj där man håller ihop av kärlek, inte för att den ena parten är ekonomiskt beroende av den andra." Självklart bygger det på eget ansvar - men ansvar mot vem? Kärleken? Men vad är kärlek? Har inte ekonomi med kärlek att göra? Är svaret någon slags socialism eller kollektivism? Sjävlklart inte - i den kristna tron kallas det "förbund" som sluter alla kollektiv samman.

Det är därför den kristna tron måste frigöra sig från kontraktstänkandet omkring äktenskapet. Ett kontraktstänkande som bygger på två fria individers val, frivilliga val att leva tillsammans. Där var och en håller sin del av avtalet. Men vad händer om den ene blir arbetslös, funktionshindrad eller drabbas av något annat man inte kan välja. Då räcker förbundet så mycket längre än kontraktet.

Ett förbund är ett djupare sammansmältning av två individer som skapar ett annat kollektiv. Det är inte längre två fria individer utan ett nytt kollektiv. Bibeln benmämner det som att vara ett. Det är en kärlek som förbehållslöst ger sig till den andre. Därför är det också en annan definition av kärlek som inkluderar ekonomin. En relation som inte är jämställd i ett förbundstänkande är ett förnekande av själva kärleken som utgör gruden för relationen. Men det är inte en fritt hängande kärlek utan en kärlek som definieras av den Gud som själv har ingått förbund med världen genom att ge sig själv till den. Det intressenta i detta är att det inom teologin brukar benämnas Guds "ekonomi", dvs. det som vi kan se, har uppenbarats, av Gud visar vem Gud är.

Därför är två personer som har gift sig inte längre två enskilda individer utan ett nytt kollektiv som är mer än summan av deras individuella val. För övrigt kan man fundera på förhållandet mellan individ och kollektiv i andra sammanhang också. Vi verkar ju ha en tendens att låta kollektiva värderingar styra över våra val. Våra individuella val är kanske mer kollektiva än vi tror. Frågan är bara vilket kollektiv som utgör bakgrunden för valen? Det är väl därför vi behöver betonar församlingen och dess del i det historiska kollektivet som kyrkan utgör. Kyrkan är det kollektiv som ger den enskilde möjlighet att göra val som visar att en annan värld är möjlig!

Konstiga begrepp

2011-08-30T14:02:00.003+02:00

Tomas Lundström kedjade fast sig på migrationsverket i Örebro som en protest mot Sveriges migrationspolitik. Idag ställdes han inför rätta. En av poliserna som vittnade använde ett begrepp som jag funderar på vad det betyder - "passivt våld" enligt Nerikes Allehanda. Är inte det per definition motsatser? Jag vet inte riktigt hur passivt våld ter sig i sinnevärlden. Nån som kan länka till ett youtubeklipp med passivt våld?

Postmodernismen är död...

2011-08-24T21:59:00.004+02:00

...utropar en bloggare med självsäkerhet. Jag som inte ens visste att den hade levat!

I en intervju och referat av Zygmunt Baumans besök i Stockholm i veckan, skrivet av Maciej Zaremba i DN, så skrivs det i marginalen att han är en av de som utvecklat "postmodernismen". Han beskrivs så p.g.a att han har kritiserat den starka tron på rationalismen som har präglat, och präglar, västvärlden. Han menar t.ex. att Hitlers projekt endast blev möjligt genom ett rationalistiskt tänkande. I kommentarsfältet är det någon som menar att detta är ju bara nonsens och anses vara ett sidospår inom filososfin. Rationalismen leder inte alls till såna fruktansvärdheter. Må så vara. Men inte hävdar Bauman att det är en nödvändig slutsats att rationlism leder till detta. Poängen är väl snarare att det ledde till det i de specifika fallet och därför kan inte förnuftet tillskrivas en blind lydnad. Vilket leder till en skepsis, kulturell och historisk relativisering av förnuftet.

Ur teologiskt perspektiv är det tveksamt att tillskriva förnuftet denna blinda tilltro eftersom också förnuftet är lagt under synden enligt den kristna tron.

Bilder, symboler och språk

2011-08-22T07:00:00.004+02:00

Sen jag var på Frizon har jag gått och funderat på en vanligt förkommande metafor i frikyrkliga lovsångstexter. Vi sjunger mycket om "hjärtat". Det är helt klart att det är en biblisk metafor. Hjärtat är väsentligt i en biblisk terminologi. Men metaforer hänger inte i luften utan fungerar alltid i det sammanhang som de används. Fundera på följande rader från en lovsång. "Lär mig förstå med hjärtat" Vad betyder det?

Jag har funderat mycket på det. Mina tankar går så här. I en biblisk mening borde det betyda att jag förstår med hela min varelse, mitt liv, min handlingar - helt enkelt mitt livs centrum. Men använt i vårt sammanhang undrar jag om inte förståelsen av att förstå med hjärtat förstås mot bakgrund av känsla, inre och då betyder förstå med hjärtat att jag skall förstå med min känslan. Och det är inte helt vad en biblisk metafor hjärtat avser utan är mer i linje med uppdelning av människan.

Eller har hur skall man tänka om metaforer som hjärtat idag?

Några historiska fotnoter till Yoder

2011-08-19T19:06:00.009+02:00

2003 gav Libris och Johanneskyrkan utan en liten bok av John Howard Yoder i svensk översättning med titeln Liv i församlingen. I den diskuterar han fem kristna församlingspraktiker: dop, nattvard, församlingsmötet, det gemensamma praktiserandet av Andens gåvor och ömsesidig förmaning. Sådana praktiker konstituerar kyrkans liv i världen. Yoder hävdade att när den praktiserar sådana handlingar då vittnar kyrkan om goda nyheter, om alternativa sociala och politiska möjligheter, som kan ha betydelse för det vidare samhället och som detta samhälle i olika former kan ta till sig.

I en text med titeln "Sacrament as Social Process: Some Historical Footnotes" som kom ut 2009 diskuterar jag en rad historiska exempel på hur såväl praktiserandet som förnekandet av dessa gemensamma handlingar har fått stor samhällelig betydelse. Dopet har t ex fungerat som grund för jämlikhet, antirasism och kampen mot slaveriet. Men när det praktiserades på ett annat sätt fungerade den som nationellt medborgartecken och som etnisk markör. Apartheid började vid det separerade nattvardsbordet, medan församlingsmötet skapade vanor som blev viktiga för framväxten av demokrati. Jürgen Habermas kan till och med säga att han skulle inte protestera om man säger att hans kommunikativa filosofi har sin grund i församlingsmötet. Kvinnorörelsen har en av sina källor i församlingar där man accepterade de gåvor Anden gett kvinnor och olika freds- och försoningspraktiker utvecklades i vissa kyrkotraditioner.

Nu har jag fått tillåtelse att lägga ut texten på min hemsida. Ni kan läsa den här.

Crazy doctors and crazy Christians

2011-08-17T06:00:00.001+02:00

Min kollega Tomas Lindgren är en framstående expert på religiöst motiverat våld (se t ex hans bok Fundamentalism och helig terror). Han tillbringar en stor del av sin tid i Indonesien och har intervjuat många som på olika sätt varit delaktiga eller drabbats av så kallade religiösa konflikter. Just nu leder han en extremt populär sommarkurs som gått några år med titeln "Religion, fundamentalism och våld". Men han skulle också vilja utveckla en kurs med en titel som "Religion, icke-våld och fredsbyggande". Häromdagen sa han till mig att när han är i svåra konflikthärdar, möter han ofta religiösa fredsbyggare, inte sällan mennoniter och kväkare, med det kan också vara muslimer. Men det är sällan sekulära personer. Det påminner mig om New York Times kolumnisten Nicholas Kristoff som en gång skrev: "In parts of Africa where bandits and warlords shoot or rape anything that moves, you often find that the only groups still operating are Doctors Without Borders and religious aid workers: crazy doctors and crazy Christians. In the town of Rutshuru in war-ravaged Congo, I found starving children, raped widows and shellshocked survivors. And there was a determined Catholic nun from Poland, serenely running a church clinic." Det här är väl ett annat exempel på den stora roll som religiösa gemenskaper har när det gäller att forma människors handlande, vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg utifrån Robert Putnams och David Campbells forskning?

Jag flyttar till Göteborg

2011-08-15T16:40:00.006+02:00

Jag är sedan 1 augusti anställd som professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Här kan ni läsa en liten intervju med mig, som också har publicerats i Göteborgsposten. Men det blir en långsam övergång. Under hösten jobbar jag halvtid i Umeå och halvtid i Göteborg och jag kommer inte att undervisa i Göteborg förrän till våren. Vi kommer att bo kvar i Umeå till nästa sommar då vår yngste son slutar gymnasiet.

Som jag säger i intervjun byter jag inte tjänst för att jag skulle få ett bättre jobb i Göteborg, utan för att vi vill flytta söderut. Min fru säger att hon inte vill dö i Norrland. Vi är inte norrlänningar. Umeå är långt bort och vintrarna är för långa och mörka. Somrarna är härliga, men för korta.

Vi har bott i Umeå sedan sommaren 2000. Jag har trivts mycket bra på institutionen och med mina kollegor inom teologi och religionsvetenskap. Jag tror att vi, inom de ramar som ett svenskt universitetssystem sätter, har lyckats bygga upp en bra utbildning inom båda inriktningarna. Vi har ett ganska rikt och varierat kursutbud, och våra kurser ligger i jämförelse med svenska universitetskurser på en ganska hög och krävande nivå. Min kollega Mats Wahlberg kommer nu att bli huvudansvarig för systematisk teologi och etik. Han disputerade för 1½ år sedan på en briljant avhandling med titeln Seeing Nature as Creation: How Anti-Cartesian Philosophy of Mind and Perception Reshapes Natural Theology (en redigerad version kommer snart på Palgrave Macmillan under titeln Reshaping Natural Theology: Seeing Nature as Creation) och han är snart klar med ett annat bokmanuskript om uppenbarelse som gudomligt vittnesbörd. Mats är dessutom en mycket bra lärare.

Men jag ser också fram emot att jobba i Göteborg. Vi är där fyra fast anställda lärare inom tros- och livsåskådningsvetenskap: förutom mig är det Ola Sigurdson, Bo Claesson och Lars Branegård. Det är ovanligt mycket för att vara i Sverige. Och det är en bra grupp att arbeta med. Ola, numera den mest produktive svenske teologen, har jag känt sedan han gjorde "teologisk" praktik hos oss i Arlöv någon gång kring 1990 under hans studier i Örebro. Bosse och Lasse känner jag sedan min tid som vikarie i Göteborg på 90-talet.

Vad gäller undervisning blir en stor skillnad att vi inte i Göteborg har så mycket internetkurser som vi har i Umeå. Vi har mycket studenter i Umeå, men majoriteten läser via internet. Campusgrupperna minskar stadigt, även om studentantalet ökar. Jag har kört mina kurser på högre nivåer parallellt på campus och internet och har kunnat haft relativt mycket undervisning just på grund av studentgruppens storlek. Men jag saknar den direkta kontakten med de studenter som läser på nätet, även om vi möts live på nätseminarier. I Göteborg finns fortfarande stora campusgrupper. Jag ser fram emot att slippa att alltid ha en kamera framför mig och att kunna gå och fika med alla studenter.

En annorlunda kristen politiker

2011-08-09T21:55:00.011+02:00

I min ungdom var senator Mark Hatfield den mest kände och uttalade evangelikale (och baptistiske) politikern i den amerikanska kongressen. Han var en förebild för många unga kristna som var politiskt engagerade. Jag mötte honom när jag läste Sojourners. I söndags dog han, 89 år gammal. Han var en annorlunda politiker som inte passade in i några mallar, varken politiska eller teologiska. Efter åtta år som guvernör satt han 30 år i senaten. Han förlorade aldrig ett val, trots att han gick sin egen väg. Han var republikan och vad man i USA kallar en "fiscal conservative", men var 1995 den ende republikanen (han hade den avgörande rösten) som röstade emot att initiera ett författningstillägg som skulle göra balanserade budgetar nödvändiga. Han var emot abort, dödsstraff och kärnvapen. Som guvernör var han 1965 en av två guvernörer som var uttalade motståndare till Vietnamkriget, detta under en tid då både den folkliga och politiska opinionen starkt stödde krigspolitiken. Som senator arbetade han tillsammans med demokraten George McGovern (presidentkandidat 1972) för att förhindra finansiering av Vietnamkriget. I Christianity today berättas följande historia:

At the 1973 National Prayer Breakfast (Hatfield and founder Doug Coe had become friends at Willamette University), Hatfield spoke shortly before President Richard Nixon, who had two weeks earlier ordered the ceasefire in Vietnam. "Today, our prayers must begin with repentance. … We must turn in repentance from the sin that scarred our national soul," Hatfield said. "Then we can soothe the wounds of war and renew the face of the earth and all mankind." The speech garnered headlines, with one reporter calling it "one of the most dramatic confrontations since the Prophet Nathan told King David, 'You are the man!'" And it got Hatfield placed on Nixon's "enemies list."

I en intervju 1982 säger han.

"My goal as a senator is the same as my goal in life," he said. "Whatever role I may have, it is all part of my goal of helping build the kingdom. I am striving to help trigger a spiritual revolution. … I haven't changed the world or transformed American society, and I doubt if I will. But I think there has been an impact, a voice raised when maybe other voices have not been raised, and an ability to stand in the breach, make up the hedge on occasion."

Han blev, eftersom han satt så länge (till 1997), en ganska inflytelserik senator, samtidigt som han alltmer hamnade i marginalen både i det republikanska partiet och inom den typ av politiskt engagemeng inom evangelikal kristendom som växte fram från slutet av 1970-talet, det som brukar kallas kristen höger. Han var mycket kritisk både mot det sätt man inom dessa sammanhang drev politik och mot mycket av innehållet i deras politik. Men han passade inte heller in i den "kristna vänstern". I en bok skrev han:

"There is a theological 'silent majority' in our land who wrap their Bibles in the American flag; who believe that conservative politics is the necessary by-product of orthodox Christianity; who equate patriotism with the belief in national self-righteousness; and who regard political dissent as a mark of infidelity to the faith."

Wesley Granberg-Michaelson arbetade som assistent till Hatfield 1968-1977. I sin tribut till Hatfield skriver han bland annat:

Personally, Mark O. Hatfield served as a mentor, example, and friend. Rarely have I seen anyone like him combine a courageous commitment to principle with a consistent respect for those with opposing views. He was always willing to seek bridges in order to serve the common good. Like so much of Mark Hatfield’s legacy, these are qualities so destructively absent from our present political climate.

Trauma + Nåd

2011-07-31T10:54:00.005+02:00

Har läst Serene Jones nya bok Trauma + Grace: Theology in a Ruptured World (WJK, 2009). Tror inte det finns så många andra teologiska böcker som diskuterar teologi i relation till aktuella studier av traumareaktioner. Temat har ju också förnyad relevans efter händelserna i Norge.

För mig blir dock boken riktigt spännande först i näst sista kapitlet där hon reflekterar över att feministiska teorier om det kvinnliga jaget inte förmår integrera den oerhörda smärt som ett missfall kan innebär. Här blir kvinnan varken ett aktivt subjekt som kontrollerar sin egen kropp (rätten att välja abort) eller det relationella jaget som formar livet genom sin moderliga omsorg. Hennes kropp, skriver Jones utifrån samtal med flera kvinnor, upplevs snarare som en grav som bär på döden.

Vad har teologin att säga till dessa kvinnor? Vad ska teologen Jones säga till en förtvivlad Wendy som hon hjälper att begrava sitt utstötta foster en regnig dag på hennes bakgård?

Här gör Jones en mycket spännande reflektion kring treenigheten och korset. Istället för att tänka korset som Fadern som sänder sin Son i döden (för att straffa honom för våra synder?) så målar hon en mycket vacker bild av Gud som Modern som bär sitt döda barn i sin egen kropp och av den smärtsamma med eviga kärlek som besegrar allt genom att bära till och med döden i sitt eget liv (”uppslukar döden” – 1 Kor 15:54?). Jag ska inte förstöra läsupplevelsen genom att skriva mer. Som man vet jag heller inget om hur det känns att se sin kropp som en grav för ett älskat barn. Men är inte denna trinitariska bild värd vidare reflektion! Och kanske är den också mer hoppfull för alla de människor vars stora problem inte är skulden utan hopplösheten som kommer när vi drabbas av livets olika trauman.

Hell! We are surrounded!

2011-07-30T15:31:00.003+02:00

Dagens Hauerwascitat:

I am told that I am supposed to be a sectarian fideist tribalist… asking Christians to withdraw from the world. I wouldn’t mind withdrawing, but, hell, we are surrounded. There is nowhere to go. (Ur intervju)

Ska vi tala om helvetet?

2011-07-06T15:51:00.006+02:00

Fredrik har ställt viktiga frågor i några inlägg med anledning av den pågående diskussionen kring Bell. Jag läste just en artikel som gav lust att ge en kommentar till detta – även om jag gör det i ett eget inlägg för att få lite mer utrymme.

En för mig okänd teolog Susannah Ticciati har skrivit en mycket intressant artikel om Augustinus predestinationslära i senaste Modern Theology (Juli 2011). Hennes omläsning bygger på att det är avgörande att observera hur en teologisk lära används i dennes teologi. Hon illustrerar detta med diskussionen mellan Job och hans vänner. Alltså varnar hon för att använda predestinationsläran som en tidlös förklaring likt hur Jobs vänner använder läran om vedergällning (som ju finns i t.ex. ordspråksboken). Predestination ska istället likt Job vändas till en konkret dialog med Gud som syftar till att avkräva Gud ett svar (men som Job inte får en teoretisk lösning på i mötet med den Outgrundlige som talar ur virvelvinden).

Augustinus är Predestinationens teolog. Eftersom allt beror på Guds nåd är frälsning och förtappelse (himmel och helvete) enligt honom helt beroende av Guds beslut. Det intressanta är att Ticciati dock visar att Augustinus inte drar konsekvensen att denna lära ska undervisas abstrakt utan att den ska leda till att de troende uppmanas att be och predika för dem som ännu inte tror så att de visar sig vara utkorade, att stödja och uppmuntra de som faller för att de ska bevaras, e.t.c. Den kristna måste alltså i sin böner och handlingar alltid agera i historien som om nåden triumferar eskatologiskt. Hon skriver: ”… there is no access to God’s judgements outside these practices, in which one learns to see all creation as potentially graced and to hope for the salvation of all” (s 436; det finns fler sådana här lysande meningar att meditera över i artikeln!).

Den troende ställs alltså i en ofrånkomlig spänning (likt Job) mellan sanningen om Guds utkorelse/förkastelse och hennes böner och förkunnelse som syftar till allas frälsning (och observera att ett sådant hopp helt vilar i att Gud använder våra böner och vittnesbörd till att fullfölja det Gud bestämt. Det är enligt Augustinus aldrig människans gärningar som åstadkommer frälsning). Det är i denna spänning den troende möter den outgrundlige Guden som inte ge teoretiska svar men som både visar predestinationens sanning och den triumferande nåden (jfr Rom 11:33-36). Till skillnad från ”universalismen” kan den troende inte ha den eskatologiska lösningen på detta som ett tidlöst svar (t.ex. ”jag vet att alla blir frälsta” eller ”att alla icke-kristna hamnar i helvetet”), utan måste lära sig fortsätta be och vittna om att nåden kan triumfera i allt.

Detta är en oerhört kort (och kanske inte begriplig) sammanfattning av en spännande och svår artikel. Tror inte heller Augustinus är den bästa uttolkaren av predestinationsläran (varför inte gå direkt till Barth istället för att försöka göra Augustinus till en ”barthian”?). MEN finns det inte något att lära av denna artikel i relation till talet om helvetet? Den troende ska inte trolla bort sanningen om dom och förkastelse. Det är lika sant att frälsningen är Guds totala nådesverk som att syndens dom är fruktansvärd. Men detta tal ska inte användas som tidlösa sanningar. Responsen är att be och vittna om nådens totala triumf och att likt Job utmana Gud till ”en eskatologisk lösning” som för oss fortfarande ligger fördold. En annan konsekvens av detta är att helvetet inte ska användas som en lära som ska skrämma till tro. Hoppet ligger i Guds rådslut (att Gud låter nåden triumfera i en människas liv). Det är detta positiva hopp som vi ber och vittnar om och hoppas på. Bara genom sådana handlingar i historien är människan delaktig i nådens eskatologiska fullbordan.

Helvetet - Burke och Bell

2011-07-03T22:15:00.002+02:00

Det har i den kristna bloggosfären pågått en ganska så kraftig diskussion om Rob Bells bok "Love Wins". Han har blivit stigmatiserad och förklarats oren. Han är inte längre hallal i en svensk frikyrka - i vissa kretsar. Kretsar som utan omsvep har tagit John Burke till sina hjärtan och som inspiration. De flesta pastorer och församlingar i Evangeliska Frikyrkan nickar instämmande när man nämner "No Perfect People Allowed".

Jag gillar verkligen både Rob Bell och John Burke. Har precis börjat läsa Burke och det han skriver är verkligen bra på många sätt. Men det jag funderar på är varför Bell är oren och Burke oren. Här ett citat som jag tycker påminner mycket om det jag har förstått att Bell har sagt i sin bok "Love Wins".

"And what are you saved from?" I asked rhetorically. "From life apart from God, now and on into eternity. The only people who spend life and eternity apart from God, which defines hell in my opinion, are people who reject his free gift of restored relationship offered through Christ - who really don't want God to be God of their lives. See, God won't force us back into a relationship with him as God, but that's what's he wants."(No Perfect People Allowed s 153)

Det här är hämtat från en del där han återger ett samtal han hade med två lesbiska om hur deras relation till Gud ser ut från hans perspektiv.

Det är ungefär så jag har förstått att Bell också ser på det - men det kan jag ha fel i. Men jag anar att det har något med relation att göra. En person känner man men inte den andra - gissa vem av dem? Det är alltså relationer som gör skillnaden!

Fördöma religiös politik?!

2011-07-01T13:25:00.003+02:00

Dagen rapporterar idag om att kyrkornas världsråd, Vatikanen och Evangeliska Alliansen har kommit överen som etiska riktlinjer för missionärer. Det är intressant eftersom etiken här blir en slags allmän hållning som dras ur ett teologiskt sammanhang. En slags allmän etiskt hållning. Det intressanta är ändå hur teologisk färgad en av riktlinjerna är. Det handlar om riktlinjen om religionsfrihet. Det lyder

"Alla har rätt att offentligt får berätta om sin tro, få praktisera den - och byta den. När någon religion används för politiska ändamål, eller om religionsförföljelse förekommer, så bör kristna fördöma det."

Mycket märklig förmulering. Jag hade förstått den om det hade stått "partipolitiska ändamål". Som det nu står betyder det alltså att de kristna i ex. Nordkorea, Irak, Kina eller liknande länder inte får använda sin tro som motivering för att ett förändrat statsskick. Det betyder alltså att John Newton gjorde fel som i sin tro hittade motivationen att verka för ett avskaffande av slaveriet. Eller att Martin Luther King Jr. utgick från sin trosövertygelse för att verka för allas lika värde i USA.

Men det kanske inte var politik?

Undrar hur den kristna högern resonerar om denna punkt i de etiska riktlinjerna?

För vidare resonemang om politik och religion se Josef Bengtssons senaste blogg.

Kulturspaning: "Han vet att jag finns"

2011-06-30T22:28:00.007+02:00

1./ Har precis kommit hem från en resa till London. Tyvärr kunde jag inte argumentera tillräckligt väl att inte gå till Madame Tussaudes. Vi gick dit men min dotter konstaterade efteråt att jag nog hade haft rätt - vi skulle inte ha gått dit. Ganska mycket pengar kastade i sjön. Men som en kulturstudie var det ändå ganska intressant. Ett packat stort hus som ville ta kort av sig själva tillsammans med en kändis - i vax...!!! I ett rum var det Mahatma Gandhi, Martin Luther King jr, Moder Teresa och - Britney Spears...vi lever sannerligen i en konstig värld!

2./ Bland dem som ville fotografera sig med kändisar i vax gick en kvinna med heltäckande slöja - niqab. Märkligt hur nöjeskulturen invaderar allas livsvärldar. Ingen alternativ berättele verkar kunna stå emot.

3./ Vi gjorde även musikalen Thriller. I slutet fick min son Hannes sitta på ett räcke till en loge. Mitt i slutnumret när skådespelaren som var mest lik Michael Jackson dansade och sjön Thriller pekar han och ler mot Hannes. Vi satt på femte raden. Det gjorde Hannes kväll! Efteråt konstaterade han: "Nu vet han att jag finns och han är kändis". I andra världar hade "Jag finns för honom" kunnat tolkas som en blick från Gud. Men i värld där nöjeskulturen invaderar alla världar är det viktigt att den som ser är kändis. Min dotter replikerade snabbt: "Men han är inte känd". Så kanske var seendet inte så viktigt ändå.

Ps. En annan mycket intressant artikel är denna om hur en annan berättelse - ekonomismen - påverkar vårt sätt att se på tillvaron är Per Svenssons "Tack Svenskt Näringsliv." Och här har det kommit ytterligare en kommentar på samma tema - "Korkat utspel" Ds.

Är den kristna tron som en taxichaufför?

2011-06-20T11:35:00.004+02:00

Hittade en artikel av John H. Yoder i mina gömmor. Han funderar där på om kyrkan har något att säga till en annan värld. (och till min lycka är den andra världen i den korta arikeln tonårskulturen...) Han tar upp tre problem med kyrkans sätt att relatera till andra kulturer/världar.

1/ Översättning som automatik (sjävklar) 2/ Att allt som man inte vill ta med sig till den andra världen kallas kulturellt och därför kan förhandlas bort 3/ Att låta världen sätta agendan i sökandet efter att vara relevant ("Start where the people are"). I det sista fallet tenderar Jesus bli vad man vill att han skall bli. Yoders exempel: Jesus som revolutionären, Jesus som den ultimata trippen, den färgade Jesus. Men problemet med dessa är enligt honom: "If I try to redefine the relevance of Jesus as identical to, or just another word for something that people already accepted, then if they accept him, thanks to my salesmanship, that acceptance is meaningless. I can contribute nothing unless I am different from you. Jesus only means something to my contemporary if what he offers or what he demands is different from what my friend thought he wanted."

Han går vidare med att konstatera att de flesta modeller vi har att tala om kyrkans relation till ungdomar för det första förutsätter en kristen kultur och kristna hem. För det andra sätter sökljuset på den enskilda personen och inte på Gud. Det blir antropocentriskt. "...it's a dubious message for to talk about conversion, maturation, liberation is to talk about me and not about God."

Han liknar den protestantiska versionen av den kristna tron med en taxichaufför i motsats till ett tåg. En taxichaufför kommer inte köra en specifik sträcka om inte någon betalar honom för att göra det. Men ett tåg kommer köra sträckan oavsett om det sitter någon på tåget eller inte så länge det står i tidtabellen (men han kände helt uppenbart inte till SJ) Taxichaufförens vädjan är "Won't you please come along?"

Men tåget går ändå och den inbjudan kan mer liknas med "to get on that movement of history which Jesus and the prophets called the Kingdom because if you don't get on it will go without you...What Jesus came announcing was the kind of movement led by the kind of God who yanked us away from the concern of authentic selfhood to join the movement of history to fall into the procession of prophets and martyrs of whom - to quote an anonymous writer - 'the world was not worthy', in their pilgrimage to an unseen goal." (Och vissa kallar Yoder en postmodern teolog...)

Yoders poäng är att kyrkan inte skall vara så ängslig utan förvalta och förkunna det som är nytt för världen. Det som världen inte själv kan komma på - evangelium. Ett budskap som inte är beroende av oss utan Guds. Så även om våra samfund kommer dö ut så kommer Guds folk att bestå.

Så har vi något att säga till andra världar? Behöver kyrkan göra några justeringar. Enligt Yoder behövs i alla fall en: "I'm only saying that one of the deep adjustments we need to make, if we are to be able to proclaim the lordship of Christ beyond our own culture, is to find ways to feel and to express which transcend the shape of our search and testing, which therefore will look more like the proclamation and the pilgrimage of ancient Israel and Jesus and the Apostolic church. The divine victory we must proclaim must be more than what helped me grow up, it must be what helps the world find its way."

Tony Blair, optimism och kontrollen över framtiden

2011-06-11T08:18:00.009+02:00

Forskare hävdar att människan i allmänhet är överoptimistisk vad gäller egna framtidsutsikter och förmågor. Man tror att man har mycket större kontroll än vad man faktiskt har och att framtiden blir bättre än vad man genomsnittligt har anledning att tro. Det är de lätt deprimerade som har den bästa verklighetsinsikten. Å andra sidan, utan framtidstro mår man inte bara sämre, utan man åstadkommer också mindre. Det är inte en tillfällighet att det finns fler optimister än pessimister. Men det har också sitt pris.

Denna överoptimism och tron på den egna kontrollen gäller också politiker, och förmodligen i högre grad än för genomsnittspersonen. Tony Blair argumenterar vältaligt och med stor moralisk passion i sin bok Mitt liv, min resa för invasionerna av Afghanistan och Irak. Jag tänker inte här diskutera hans position, utan bara peka på hans ärliga beskrivning av den optimism som genomsyrade beslutsfattarna, inklusive honom själv. "Då tänkte vi att ekvationen var ganska enkel: ger vi bara talibanerna på pälsen, ger Afghanistan fria val inspekterade av FN, bistår med miljarder till utveckling, så kan vi nog vara säkra på framsteg." Han har inte ändrat sig, och argumenterar nu för att vi måste inse att krig är brutala, ofta långvariga och oförutsägbara, vilket kräver en uthållighet som ofta saknas i välfärdsdemokratier. Men man kan ändå tycka att det är märkligt att varje politikergeneration måste erfara detta själva, istället för att lära av historien. Den historiska erfarenheten började inte 1991. "Jag tror fortfarande att det var rätt val, men priset, innebörden och konsekvenserna blev mycket större än någon av oss - inte minst jag - kunde ha föreställt oss den dagen." Om han tänkt så här 2001 och 2003 hade han då kunnat säga det i sina försök att övertyga medpolitiker och opinion?

Blairs (och Bushs) kritiker har ofta en lika stor, eller större, tro på politikers förmåga och kontroll. Men de ser andra och dolda intentioner än de officiella. Blair och Bush ljög medvetet om existensen av massförstörelsevapen, för de hade andra syften med kriget. Det är för många svårt att föreställa sig politiken som den extremt komplexa, oöverskådliga och oförutsägbara verklighet den är, där det dessutom finns många andra aktörer med andra eller motsatta intressen än de egna. Som Blair skriver: "om det inte hade funnits en fiende som ..., om det inte vore för en sönderfallen stats stammar och krigsherrar, om ... " så skulle allt gått mycket bättre. Eller "om Al Gore vunnit presidentvalet 2000, om man löst Palestinafrågan, om Irak inte invaderats, så ..." ja, vadå?

Religiöst motiverat våld 1975

2011-06-07T12:37:00.010+02:00

Frågan om våldets legitimitet i kampen mot apartheid var mycket aktuell också under min studietid under 1970-och 80-talen. Numera är revolutionär terror allmänt förkastad i väst, men då var den hyllad åtminstone bland vänsterintellektuella, också bland kristna. Detsamma gällde inom kyrka och teologi. Jag har ett par kapitel om våldsanvändning i min avhandling The Church as Polis. Den retoriska utmaningen inför att skriva dessa kapitel var då helt annorlunda än vad den skulle ha varit idag. Kritiken mot försvar för icke-våldsmetoder var ofta hård (man blundar för det systemiska våldet, det är de förtrycktas våld som fördöms, inte förtryckarnas). Pacifism sågs som en närmast omoralisk hållning. Sydafrika var alltid ett avgörande argument, så var också andra befrielserörelser världen över. Själva frågan om våldsanvändning är moraliskt legitim eller inte sågs som felaktig. Våldet bara finns där som en nödvändighet, som en oundviklig respons på det systemiska våld som kapitalism och imperialism innebär. Så här kunde en ledande etablerad amerikansk teolog, Paul Lehmann, skriva 1975:

"According to Jesus, violence is an apocalyptic happening that erupts whenever, in the dynamics of the world's formation for freedom over order and justice over law, the power of systemic violence has provoked the counterviolence of the concrete responsibility for setting right what is not right, for setting aside what is dehumanizing, and setting straight what is humanizing in the world. The apocalyptic character of violence means that violence is a sign of the imminent breaking in of the divine judgment upon an established order of power and life that has been weighed in the balance and found wanting. ... Apocalyptic reality is beyond justification in the ethical or even in the religious sense. What is happening with the outbreak of violence is the pressure upon the powers of this world of the God-man structure of the world in making room for the freedom and fulfillment of being human in the world." (The Transfiguration of Politics: Jesus Christ and the Question of Revolution, s 266f.)

Hjältar i boken är sådana som Lenin, Mao, Ho Chi Minh och Fidel Castro. De representerar "a revolution best understood as a sign of transfiguration" (han syftar här på Jesus på förklaringsberget i Matt 17 etc), som ställer "systemet" inför sanningens domsögonblick och öppnar vägen för en förening av makt och sanning som leder till en ny frihetlig mänsklig ordning (s 138). Vägen dit går via våld och terror. När han diskuterar den kinesiska revolutionen (kom ihåg, det här är skrivet 1975, mot slutet av Maos tid, efter att tiotals miljoner har dött i politiskt framkallad massvält och terror): "The via dolorosa leads through the via guillotina to the via humanorum." ( s 124)

Nu betraktas muslimska företrädare som försvarar våldsanvändning som extrema fanatiker. Då var kristna teologer, även i USA, som försvarade religiös motiverat våld mainstream. Det var inte annorlunda i Sverige. När jag läste teologi åkte teologistudenterna på pilgrimsresor till Nicaragua och när jag läste sociologi åkte mina medstudenter med lärare till Albanien. Där fanns hoppet om en bättre framtid.

Våld och icke-våld i kampen mot apartheid

2011-06-06T21:35:00.013+02:00

Jag har fått några intressanta frågor från Jonas Lundstöm om mitt inlägg om Luthuli och Mandela. Eftersom mitt svar är så långt (trots att det är alldeles för kort och fragmentariskt) placerar jag det här. Men läs först Jonas kommentar. Siffrorna hänvisar till Jonas numrering och den kursiverade texten kommer från Jonas.

1 och 2: "Ett dilemma är att det ofta är privilegierade människor som kritiserar dom förtrycktas våld. ... systemets våld utgör en blind fläck" Visst, så är det, och så var det i Sydafrika. Det är inte svårt att förstå Mandela 1961. Det var inte ANC som började med våldsanvändning, utan regeringen, även om man bortser från det våld som apartheidpolitiken i sig innebar. Jag minns när jag var på Robben Island 2003 där Mandela satt fängslad många år. Mandela själv hade lämnat rummet två minuter innan vi kom in (hade mött FIFA-delegater). Vi lyssnade till en av hans medfångar, som nu arbetade som guide. En av de amerikanska turisterna frågade guiden flera gånger: "Var du terrorist?" Och jag tänkte: "Var George Washington terrorist?" Eller varför ser man så helt annorlunda på att döda på distans (missil, flygplan, drönare) där ofta många civila dödas för att de råkar vara på fel ställe. (Jag lämnar här frågan om "strukturellt våld.") Men Jonas kritik drabbar inte Luthuli. Han tillhörde inte de privilegierade, han gav sitt eget liv för kampen. Han hade djupa principiella övertygelser, men han trodde också att man i Sydafrika skulle komma mycket längre med icke-våldskamp än med våldsamma medel. Han såg från slutet av 1950-talet ett växande, ibland entusiastiskt, stöd bland vita i Sydafrika, liksom från den internationella opinionen. Han såg Sharpevillemassakern 1960 som en opinionsmässig katastrof för regeringen, medan Mandela såg det som ett bevis på icke-våldskampens meningslöshet. I tysthet hade Mandela dock uttryckt stöd för en militär kamp sedan länge. Han hade vid denna tid en annan grundhållning än Luthuli. Det är åtminstone inte uppenbart att Luthuli hade fel, även om i Sydafrika idag minnet av den militära kampen är lika helig som minnet av revolutionen är i USA.

3. "Vidare har vi frågan om effektivitet." Frågan om kausalitet är naturligtvis mycket svår att besvara. Ingen kan säkert veta. Såsom historien faktiskt utvecklade sig var våldet en av de faktorer som spelade en roll. Vilken kan man diskutera. Men vad gäller Afrika (och inte bara Afrika) har jag länge tänkt likt Couper. Titta på de länder där befrielserörelser tog makten genom våld. Det är en ofta förfärande historia. Det är mycket svårt att göra om en befrielsearmé till en demokratisk rörelse. De vanor och förhållningssätt man tränas i som befrielserörelse är andra än de man behöver som politisk rörelse. Och då handlar det inte bara om relationer med andra, utan också internt inom rörelsen. Våldet har en egen dynamik som är svår att kontrollera. Kan man förneka att den Luthuli-lika hållning Mandela (och Tutu) intog på 1990-talet hade en enorm betydelse för att övergången till demokrati, trots alla stora och ibland växande problem, ändå blev så relativt framgångsrik?

Det är klart att regeringen på 1960-talet såg Mandela och den militära kampen som ett stort hot. Men de kunde också, som gensvar, ta till hårdare medel och kunde ett tag få något större internationell förståelse. Och ANC förlorade en stor del av sitt ledarskap. Regeringen såg också Luthuli som ett stort hot, det var därför han var bannlyst (isolerad i Groutville, fick inte träffa flera personer åt gången, förbjöds att publicera i Sydafrika). Sanktioner är en form av tvång, men att kalla allt våld, utan att göra en rad olika distinktioner, anser jag felaktigt. Jonas gör ju själv en distinktion mellan attacker mot egendom och våld mot personer. Luthuli själv kallade sig för övrigt inte pacifist.

4. "Sen gillar jag inte att man blandar ihop egendoms-attacker med våld." Jag håller med. Till att börja med använde man bomber mot egendom och försökte undvika personskador. Men samtidigt genomgick Mandela och andra ANC-medlemmar militär träning med vapen som enbart kan användas mot personer. Arvet från ANC:s långa icke-våldstradition och kristna människosyn satt dock djupt. Men dessutom mötte de en extremt motiverad, välorganiserad och välbeväpnad fiende som också levde med en, också delvis kristet färgad, historisk berättelse om förtryck, uttåg, militär kamp och befrielse.

Albert Luthuli och Nelson Mandela

2011-06-05T14:38:00.015+02:00

Nyligen avslutade jag en undervisningstid i Sydafrika med en familjesemester i KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust. Vi bodde då nära en liten stad som heter Groutville. Den är känd som Albert Luthulis hemstad. Inte många i Sverige vet idag vem Luthuli var, men för 50 år sedan var han nästan lika känd och beundrad som Nelson Mandela är idag. 1961 fick han Nobels fredspris (även om det formellt var 1960 års pris). Likt den senare fredspristagaren Mandela var han då ANC:s ledare och är fortfarande en ikon inom ANC. ANC:s högkvarter heter Luthuli House.

I en bokhandel hittade jag en nyutkommen biografi om Luthuli med titeln Albert Luthuli: Bound by Faith (University of KwaZulu-Natal Press) skriven av Scott Couper, byggd på dennes doktorsavhandling. Som titeln antyder var Luthuli först och främst en hängiven kristen. Han var kongregationalist (ungefär det som tills nu varit Svenska missionskyrkan) och hela hans världsbild och hans demokratiska politiska hållning var formad av hans kristna tro och församlingsengagemang, även om han också kunde vara mycket kritisk mot kyrkornas kompromisser. Han arbetade för ANC för att han var kristen och troheten till Gud gick före troheten till ANC, vilket inte sällan skapade spänningar. Han fick fredspriset därför att han (och ANC till dess) förespråkade en icke-våldskamp. Målet var ett icke-rasistiskt Sydafrika där alla skulle ha lika värde. Han visste att priset var högt, men var likt Gandhi och Martin Luther King beredda att betala det.

Men dagen efter att han kom hem från Oslo påbörjade ANC:s nystartade militära gren en misslyckad terrorkampanj, då riktad mot byggnader, inte människor. Luthulis hållning var den som Mandela blev känd för på 1990-talet. Men 1961 är det Mandela (också kristen, metodist) som är den som driver igenom att man ska överge icke-våldskampen och ta till våld. Icke-våldet fungerade inte, menade han. Därför var en ny strategi nödvändig. I ANC:s och Mandelas egen nationalistiska historieskrivning går Luthuli motvilligt med på den nya strategin. Couper hävdar i sin bok, med utförlig argumentering, att detta inte är riktigt. Luthulis ändrade sig aldrig. Couper menar också att våldsstrategin även från ett pragmatiskt perspektiv misslyckades. Att den gjorde det på ett kort och medellångt perspektiv håller för övrigt ANC med om. Mandela och en stor del av det övriga ledarskapet fängslades nästan omedelbart. Luthuli själv levde i isolering i Groutville, bannlyst av regeringen och marginaliserad inom ANC, även om han formellt var dess ledare till han dog i en tågolycka 1967.

1990 hade den militära kampen fortfarande inte lyckats. Enligt Couper var det snarare en kombination av den icke-våldskamp interna rörelser drev (ledda av bl a Desmond Tutu och Alan Boesak), internationella sanktioner och fördömelser, och kommunismens fall i Sovjet och Östeuropa som ledde till apartheidregimens fall. Mandela själv, utan att kritisera den militära kampen, kom på 1990-talet att bli en Luthulifigur, som talade om ett fritt icke-rasistiskt Sydafrika byggt på försoning och samarbete. Han fick de vita att våga tro på en framtid där de själva förlorat den absoluta makten. Samtidigt menar många att ett av problemen i dagens Sydafrika är att efter demokratins genomförande 1994 kom ANC:s och därför Sydafrikas ledarskap att domineras av de som tränats i ANC:s militära kamp.

Dilsa Demirag-Sten och jag

2011-06-01T09:48:00.005+02:00

Hej, hallå bloggen. Nu var det ett tag sedan. Men jag måste bara skriva att jag har blivit vän med Dilsa. Hon vet inte om det. Men så är det. Ibland tycker jag hon skriver konstiga saker om religion och religiösa företeelser. Jag tycker fortfarande hon är blind för sin egen position. Som om om den liberala politiska övertygelsen skulle vara neutral... konstigt för i så fall är det den enda. Men jag har insett att vi är överens om hur statens relation till de religiösa (vilka nu det är) skall se ut - fri och obunden. Och det är precis det jag ofta försöker påpeka. Om du vill se artikeln som beskriver hur jag blev vän med henne kan du läsa i Dagen.

Ps. förresten tror jag inte hon bryr sig om vår vänskap. Men det var trevligt ändå för mig som vill leva i fred med alla oavsett om de vill eller inte (oj, det var visst grundat i en religiös övertygelse) ds.

Tio teser om treenighetsläran

2011-05-10T09:35:00.000+02:00

1. Kristen tro handlar inte om att "tro på Gud". Kristen tro handlar om att tro på den Gud som uppenbarar sig som "Fadern, Sonen och Anden". Ta bort denna bekännelse och kvar finns något annat än kristen tro, i bästa fall något väldigt osammanhängande och förment allmängiltigt och i sämsta fall en förtryckande moral eller ett vilseledande avguderi.

Varför?
2. När den kristna kyrkan försöker besvara frågan vem Gud är och ger svaret att Gud är ”Fadern, Sonen och Anden”, gör den inte det som ett resultat av kyrkopolitiska och maktpolitiska strider kring 300-talet, eller som ett resultat av ett tidigt försök att förena grekisk filosofi med kristendomen eller som ett resultat av att ha samlat ihop vissa ”bevistexter” ur Bibeln (även om sådana faktorer naturligtvis har funnits med i processen). Den trinitariska bekännelsen är i stället kyrkans försök att dra ut de implicita konsekvenserna av de första kristnas möte med Jesus. Det är en bekännelse som har ett tydligt kristologiskt fokus.
Vi har här en grupp (mestadels) judar som på frågan "vem är Gud?" utan att blinka skulle ha kunnat svara: Gud är den som utvalde, befriade och slöt förbund med Israel och som därigenom också visar sig vara alltings Skapare. Alltså: Israels Gud är Gud. Men något omvälvande hände med deras gudsbild i mötet med Jesus, en omvälvning som gör att de börjar tillbe honom, trots att det föreföll som ett solklart brott mot det första budet. Den enda rimliga förklaringen är att de hade mött den uppståndne Jesus. Israels Gud hade uppväckt Jesus och därmed bekräftat alla hans till synes märkliga och hädiska anspråk.[1] Därför kunde de första kristna inte annat än ta en svindlande (och till en början inte särskilt utvecklad) bekännelse i sin mun: Jesus är Herre (Kyrios). Så frågan om vem Gud är kunde inte för de första kristna, och kan inte heller för oss, skiljas från frågan vem Jesus är. Kyrkan har därför kommit fram till ett andra grundpåstående om Gud: Gud är den som blir människa och slutgiltigt uppenbarar sig i Jesu liv, död och uppståndelse. Alltså: Jesus från Nasaret är Gud.[2] Genom att ta detta steg, förvandlades även de första kristnas förståelse av Guds Ande. Från att endast ha varit livsanden blir Anden nu även den som ger nytt liv, och man börjar tala om Guds Ande ibland som Faderns Ande och ibland som Sonens Ande. Därför har kyrkan gjort ett tredje grundpåstående: Gud är den som låter kyrkan födas, som verkar i världen för att dra alla människor in frälsningens mysterium och så ge hela världen nytt liv. Alltså: Anden är Gud.[3]
Av allt detta kan vi dra slutsatsen att kyrkans bekännelse bygger på hur Gud handlar i historien, på insikten att Guds handlande har ett treenigt mönster därför att Gud har en treenig identitet. Vi lär oss vem Gud är genom att se på vad Gud gör. Det finns ingen mer verklig Gud bakom denna uppenbarelse i historien och som man skulle kunna nå fram till genom metafysikens resonemang eller mystikens erfarenheter.

3. Förutom ett tydligt kristologiskt fokus har kyrkans trinitariska bekännelse även ett tydligt liturgiskt fokus, för det är en bekännelse som trevande och bävande växer fram i bön och tillbedjan.[4] Därmed kan vi ana att den trinitariska bekännelsen inte är ett försök att förklara Gud, utan är ett uttryck för dels en strävan att tala kristet om Gud (en slags trons grammatik och en kortversion av frälsningshistorien) och dels att bekänna ett outgrundligt mysterium som vi inbjuds att träda in i. Reflektionen har därmed redan från början och allt sedan dess haft ett praktiskt intresse som handlar om gudsbild och frälsning. Hur ska man kunna lita på en Gud som behöver oss för att kunna älska? Hur kan man tro att Gud är kärlek om Gud av evighet är en? Hur kan man hoppas på en Gud som står på avstånd? Om Jesus endast är människa, hur kan han då frälsa oss (frälsningen finns väl inte inneboende i skapelsen)? Om Jesus endast är Gud eller gudomlig, hur kan han då frälsa oss (bara det Gud har gjort till sitt kan väl helas)? Hur kan man tro på en försoning som bygger på våld (Gud som den kosmiske banmisshandlaren)? Hur kan man vilja gå fredens väg (som väl knappast kan beskrivas som effektivitetens väg) om det inte är den väg som Gud själv har valt att gå i den här världen?

Vad?
4. Gud är personlig relation. Guds väsen är inte den majestätiska ensamheten, det upphöjda oberoendet, utan det livgivande och identitetsskapande ömsesidiga beroendet mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud är av evighet en levande Gud, en Gud där de tre "personerna" inte är tre separata och självständiga "jag", utan har sin identitet i sina relationer, de definieras genom sitt samspel, sitt delade liv och sina kärleksfulla relationer. Och därför kan Gud också ställa sig i en kärleksfull relation till det som inte är Gud.

5. Gud är gästfri gemenskap. Guds väsen är inte vilja-till-makt (Nietzsche), utan inbjudan-till-gemenskap. Gud är en Gud som sluter förbund, en Gud som bjuder in till relationer. Här använder östkyrkan sedan gammalt ett vackert grekiskt ord som är perichoresis. Det är ett ord som ungefär betyder att ”bo i varandra" eller "leva i och genom varandra" och som bland annat kan sägas uttrycka tanken att Fadern, Sonen och Anden "ger rum" för varandra och andra – en gudomlig gästfrihet, en gästfrihet som inte stänger ute någon, inte ens dig och mig (fundera kring den lediga fjärde bordssidan i Andrei Rublevs ikon Treenigheten ovan)! Vi möter här en Gud som bjuder in till en gästfrihetens gemenskap och om bjuder upp till en kärlekens dans (det senare är att tänja lite på begreppet perchoresis som etymologiskt inte har att göra med choreia, dans, men som ändå tycks ge en bild av gudomens tre personer som om de vore "inslingrade" i varandra i en evig, gudomlig dans).

6. Gud är självutgivande kärlek. Guds väsen är inte den oändliga egoismen (ett odelat väsen som i evighet älskar sig själv eller som behöver världen för att kunna älska), utan kärleken som ger sig själv till den andre. I vår kärlek är sammanbrott vanliga, något som syns i rivalitet, främlingskap och uteslutning. Men inte hos Gud. Varför? I den gudomliga vänskapen möter vi en kärlek som aldrig söker sitt. Det är en kärlek som hela tiden söker den andres bästa. Det är en kärlek som inte är självcentrerad, utan som riktar sin uppmärksamhet mot den andre. Det är en kärlek som finner sin glädje i att ge, ge av sig själv till den andre. Detta är inte en självutplånande kärlek, men väl en självutgivande kärlek. "Så älskade Gud världen att han gav…" Guds väsen är, annorlunda uttryckt, en enda stor kärlekshistoria som flödar över till världen som en medlidande kärlek.

7. Gud är med andra ord vänskap till sitt väsen och vill vänskap. Vänskap kan därför beskrivas som livets mening och något som har sin källa i en treenig Gud. Och tillbedjan kan därmed betraktas som vänskapens jordmån. I vår västerländska kultur får vi lära oss att vänskap och intimitet börjar med sex, men kristen tro lär oss att vänskap och intimitet börjar med bön, att den växer i Treenighetens närhet och genom den vänskap som vi kallar kyrkan – "treenighetens avbild" (Miroslav Volf).

8. Tron på Gud som Fadern, Sonen och Anden gör det möjligt att tala om en "fredens ontologi". Det djupaste och mest grundläggande i tillvaron är inte oberoendet, makten eller egoismen, utan relationen, gemenskapen och kärleken (såsom definierade av Gud). Tron på en treenig Gud ifrågasätter den moderna västerländska atomistiska individualismen som säger att vi behöver skyddas från varandra (ofta med nationalstaten som frälsaren) – vi är ju våra relationer (om än inte på samma sätt som Gud). Den ifrågasätter tanken att det är strävan efter makt och positioner som får världens hjul att rulla – det är ju den öppna och gästfria gemenskapen som skapar liv. Den ifrågasätter tron att det är knapphet och brist som definierar tillvaron och att vi måste slåss om dess resurser – det är ju den generösa, utgivande och överflödande kärleken som är tillvarons källa. Att bekänna sig till en treenig Gud, men samtidigt blunda för den teologiska politik och ekonomi som vi skymtar här, det är en motsägelse. Att med Paulus säga: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus", och därmed stå upp emot alla former av rasism, klassindelning och sexism, det är inte att ge sig hän åt naiv idealism, utan att se tillvaron och leva livet i ljuset av Treenighetens omvälvande gemenskap. Det Jesus praktiserar är inte uttryck världsfrånvänd apokalyptik, utan det är vad Gud är och gör.

9. Är treenighetslärans språk sexistiskt? Inte alls. Kim Fabricius skriver: "No responsible theologian has ever thought of the Father and the Son as male, nor of the Spirit (as is currently fashionable) as female. The issue is not gender but personhood. In fact, it is a strictly monotheistic God, not the Trinity, that is patriarchal – and oppressive. Which is not to deny that trinitarian language has been exploited in sexist ways."[5] Två problem med att i stället använda andra begrepp (t ex Skaparen, Frälsaren, Livgivaren) är dels att det ofta blir ett opersonligt språkbruk och dels att de tenderar att skymma att det Gud gör uttrycker vem Gud är (och omvänt) och därmed reser möjligheten att det finns en mer verklig Gud bakom Gud.

10. Kort sagt: treenighetsläran är kyrkans försök att lägga ut 1 Joh 4:16b: "Gud är kärlek."

Noter
[1] Exempelvis att förlåta synder, att Lagen och Profeterna pekade fram mot honom och att hans auktoritet stod över dessa gudagivna texter, att han helar och uppväcker döda som om död och liv vilade i hans händer, att människors väl och ve hänger på deras förhållande till honom, att han talar om sig själv som ett med Israels Gud och kallar denna Gud för sin Fader och att han en dag ska sitta på Guds högra sida och döma hela mänskligheten.
[2] Se t ex Matt 11:27; Fil 2:5–11; 2 Kor 5:18–19; Joh 1:1, 14; 20:28; Kol 1:19–20; Heb 1:2–3.
[3] Se t ex Matt 10:20; Joh 15:26; 20:22; Gal 4:6; Apg 16:7, Rom 8:9; Fil 1:19; 1 Pet 1:11.
[4] Se t ex Matt 28:19; Joh 14:26 (jfr 14:16–17; 15:26); Rom 8:11; 2 Kor 1:21–22; 13:13; Ef 2:18; 5:18–20; 1 Pet 1:2; Jud 20–21;. Se även Mark 1:9–11; Apg 2:32–33; Rom 1:1–4; 5:1–5; 1 Kor 6:11; 12:4–6; Gal 4:4–6; Ef 4:4–6; Upp 1:4–8.
[5] Kim Fabricius, Propositions on Christian Theology, (Durham: Carolina Academic Press, 2008), s 6.

Vidare läsning (för den teologiskt intresserade)
Barth, Karl. Church Dogmatics I/1 (Edinburgh: T&T Clark, 1975), §§8–9.
Fiddes, Paul S. Participating in God (Louisville: Westminster John Knox Press, 2000).
Hart, David Bentley. The Beauty of the Infinite (Grand Rapids: Eerdmans, 2003), s 155–249.
Jenson, Robert W. The Triune Identity: God according to the Gospel (Philadelphia: Fortress, 1982).
Jones, Joe R. A Grammar of Christian Faith, vol 1 (Lanham: Rowman & Littlefield, 2002), s 149–232.
Jüngel, Eberhard. God as the Mystery of the World (Edinburgh: T&T Clark, 1983), s 343–396.
Migliore, Daniel L. Faith Seeking Understanding, 2 uppl (Grand Rapids: Eerdmans, 2004), s 64–91.
Moltmann, Jürgen. Treenigheten och Guds rike (Stockholm: Verbum, 1991).
Mowry LaCugna, Catherine. God For Us (San Francisco: HarperSanFrancisco, 1991).

Karl Barth 125 år

2011-05-10T08:32:00.001+02:00

Idag är det 125 år sedan Karl Barth föddes (10 maj 1886 – för den som inte är så snabb på huvudräkning) – en av 1900-talets största teologer och en modern kyrkofader. Var kommer storheten i hans teologi ifrån? Om det skulle mycket kunna sägas. Men en sak är säker: storheten har mycket att göra med den ödmjukhet, självdistans och humor med vilken han närmade sig sin kallelse som teolog. Han har blivit kallad "vår tids gladaste teolog" och lär ha sagt något i stil med att "skrattet är granne med Guds nåd". Daniel Migliore skriver på ett ställe:

It is well to be reminded ... that for Barth theology was not primarily a heavy burden but a joyful activity. While it is certainly correct to speak of his theology as Christ-centered, to say that it was rooted in a life-long, uninterrupted conversation with the Bible, and to note how important prayer was in his life and theology, all such characterizations of Barth's work would still miss something essential if they overlooked his remarkable freedom and playfulness. Laughter was deeply etched in Barth's theology and spirituality. He was a theologian with a rare sense of humor.
"Reappraising Barth's Theology", Theology Today, oktober 1986, s 311

Om sitt eget magnum opus skriver han så här:

The angels laugh at old Karl. They laugh at him because he tries to grasp the truth about God in a book of Dogmatics. They laugh at the fact that volume follows volume and each is thicker than the previous one. As they laugh, they say to one another, "Look! Here he comes now with his little pushcart full of volumes of the Dogmatics!" — and they laugh about the men who write so much about Karl Barth instead of writing about the things he is trying to write about. Truly, the angels laugh.
Citerat i George Casalis, Portrait of Karl Barth, s 3

Oops, det är nog lika bra att jag slutar skriva om Barth här...

Niebuhr, synden och svensk kristendom

2011-05-06T09:05:00.015+02:00

Jag har just läst Langdon Gilkeys bok On Niebuhr. Reinhold Niebuhr var en i klassisk mening liberal teolog, som på 1930-talet gjorde upp med den progressiva liberalismens tro på människans godhet och rationalitet och på historiens positiva moraliska och politiska utveckling. Istället gjorde han begreppet synd, människans högmod och självbedrägeri, centralt i sin teologi och utvecklade en "kristen realism" som gjorde honom till en av sin tids mest inflytelserika intellektuella i USA. Han är fortfarande viktig. President Barack Obama har sagt att Niebuhr är en av hans favoritfilosofer och Obamas motståndare i presidentvalet John McCain har också beskrivit Niebuhrs stora inflytande på sitt eget tänkande.

När Gilkey skriver sin bok, den kom ut 2001, säger han följande om den "progressiva" syn som Niebuhr kritiserade: "At the end of the twentieth century, this progressive vision seems to be extravagantly incredible, one of the least likely of myths." Men, fortsätter han, folk trodde faktiskt så på 1920- och 30-talen. Från svenskt perspektiv 2011 verkar det dock inte speciellt otroligt. Är inte den progressiva liberalism Niebuhr kritiserade idag den dominerande föreställningen i Sverige? Den uppfattas inte alls som otrolig. Så inte heller bland kristna. Ett aktuellt exempel är prästen Ulla Karlsson som i Kyrkans tidning skriver: "Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor! Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!" Även om denna präst uttrycker sig ovanligt grovt, uttrycker hon vad många tänker, och hon har också fått stöd av många inom Svenska kyrkan, även om kritiken också varit stark. Min fråga är varför Gilkey, som liksom Niebuhr tillhörde den liberala huvudströmmen inom amerikansk teologi, kunde uppfatta en sådan människo- och historiesyn som fullständigt otrolig, medan den tas för given i breda svenska kristna sammanhang.

På kultursidan i Dagens Nyheter idag skriver Ann Heberlein, som svar på Ulla Karlsson: "En teologi måste ta in hela människans existens för att kunna fungera som livstolkning. Teologin måste hantera också de mörka sidorna i människans existens, möta hennes frågor och förtvivlan, se henne fullt ut som hon är: bristfällig. Först då betyder försoning och förlåtelse något. ... Människan behöver platser där livet, i all dess ofullkomlighet, tas på fullaste allvar. En sådan plats kan kyrkan vara."

Mitt problem med Niebuhr är annars att han tenderar att ta synd och kors på mer allvar än frälsning och uppståndelse. Synden är ett empiriskt faktum, Jesu uppståndelse hade han som modern "upplyst" människa mycket svårare att hantera. Men som Heberlein skriver: "Centrum i påskens budskap är inte döden och lidandet, utan uppståndelsen och segern."

Idrottens natur

2011-05-04T15:18:00.004+02:00

De senaste veckorna har det samtalats och reflekterats en hel del över Patrik Sjöbergs mycket starka och viktiga berättelse om sexuella övergrepp som hans styvpappa och tränare begick. Samtalet är enormt viktigt för att lyfta fram och belysa problem som finns inom olika sektorer i samhället. Men det finns ett område som det inte ställts några frågor om denna gång. En fråga som var het när samma avslöjande gjordes inom den Romersk Katolska Kyrkan.

Då ställdes frågan: Vad är det det i kyrkans eller trons natur som gör att såna här övergrepp är möjliga eller döljs? Förklaringarna bestod väl oftast i celibatet och kyrkans tysthetskultur. Men varför är det ingen nu som frågar efter vad det är i sportens natur som gör övergrepp möjliga? Jag menar det vore ju inte svårt att argumentera på samma sätt i förhållande till idrottens fokus på kroppen, fysiska beröringar mm. Varför är det ingen som frågar efter idrottsrörelsens biskopars avgång?

Kanske kan denna diskussion lära oss att problemet varken ligger i idrottens eller katolska kyrkans natur utan att det i alla sammanhang kan skapas kulturer som gör denna typ av övergrepp möjliga och dolda. Där har kyrkan lika (enligt mig större) ansvar än idrottsrörelsen att verka för en kultur som befriar människor och inte binder dem i förtryckande mönster.

Sjukförskringar och en högre rättvisa

2011-05-01T08:20:00.005+02:00

För ett par veckor sedan skulle jag leda en bön och lovsångsmässa i Domkyrkan i Linköping. Jag fick frågan om jag ville påminna om att skriva på påskuppropet som skulle hållas mot regeringens sjukförsäkringsreform. Jag tvekade. Gjorde det aldrig. Och jag har funderat en del på varför jag var så tvekande. Gillar jag att folk måste jobba som är svårt sjuka? Nej. Tycker jag att det är bra att människor som kan jobba ges möjlighet? Ja. Men jag tvekade.

Varför är det orättvisa? Kan man hänvisa till en annan syn på orättvisa om man inte kan ange en annan och bättre grund. Så har jag kommit att förstått (efter läsning av Göran Rosenbergs utmärkta artikel i DN) att mitt problem är relationen mellan rättvisa och ecklesiologi. Om man skall kunna hävda att den rättvisa som man åberopar är bättre eller mer rättvis är det bättre att ha gemenskap bakom som gestaltar denna rättvisa. Vara ett tecken på den frälsningen. Eller kanske drista sig att tala om församlingen som ett sakrament - förmedlande av den högre rättvisa som Rosenberg beskriver. En gemenskap som vilar mot en annan auktoritet, med ett annat uppdrag. Och det gjorde inte SvK i detta fallet. Ecklesiologi kan kanske i detta fallet mer förstås mot bakgrund av ett slags internt gnabb från en myndighet med religiöst ansvar mot dess överordnade. Självklart delar dessa myndigheter den givna och icke ifrågasatta utgångspunkten - Sverige - och inte de enskilda individerna.

Rowan Williams påskföreläsningar

2011-04-25T11:59:00.002+02:00

Rowan Williams brukar ha spännande påskföreläsningar. Detta år är ämnet C. S. Lewis och Narnia:

Föreläsning 1: 'Not a tame lion'
Föreläsning 2: 'I only tell you your own story'
Föreläsning 3: 'Bigger inside than outside'

Ny bok: Apostlarnas träning

2011-04-04T16:35:00.005+02:00

En förhållandevis okänd kristen bok har kommit ut i ny svensk översättning. Det är Tobias Elof Herrström och Kristoffer Lignell som har givit sig på uppgiften. Båda är präster i Svenska Kyrkan men är verksamma inom EFS. Till skillnad från de flesta översättningar så kallar de den inte för "De tolv apostlarnas lära" utan för "De tolv apostlarnas träning".

Och det är precis där som man känner hjärtat slå hos de båda författarna. De är inte speciellt intresserade av själva läran utan vad det betyder att leva som en Jesusefterföljare i praktiken. Samtidigt är det självklart för dem att lära och liv hör ihop. Men tron är inte fullbordad förrän den är levd.

Översättningen är inte bara ny utan också mer vardaglig. Eller vad sägs om att otukt översätts med "att ha sex med fel person, vid fel tillfälle, på fel sätt eller av fel anledning." Det om är bokens svaghet är också dess styrka. Vi möter inte en massa tolkningar av didaché utan kort och gott en översättning till vardaglig svenska. Den är översatt med övertygelsen att den trots sina 2000 år på nacken har något att säga den kristna kyrkan i dagens Sverige. Och det är klart att med tanke på att didaché med största säkerhet skall dateras samtida med flera av bibeltexterna får vi en god inblick i hur den tidiga kristna församlingen strävade efter att leva. Det budskap vi möter i Didaché är sannerligen utmanande för oss. Den första delen handlar om livets och dödens väg. Det som beskrivs under livets väg är en radikal efterföljelse som får de flesta av oss söka Guds nåd. Samtidigt blir beskrivning av dödens väg inte bara alltför svart också alltför långt borta för att skapa anknytning till vår verklighet. Så där är frågan till författarna: Vilket budskap har didaché i beskrivning av dödens väg till vanliga svenskar om det är beskrivningen på dem som lever på dödens väg?

Svagheten då med det som var dess styrka? Tobias och Kristoffer skriver i början att de tror att didaché har något att säga till dagens kyrka. Och det har den - men vi får aldrig veta vad de menar att den har att säga. Även om jag tror att jag förstår syftet att öppna upp för samtal med hjälp av den digra samtalsguiden i slutet så hade jag gärna sett tolkningar av den för att mer få igång samtalet. Det är lite som med bibeltexten vi behöver hjälp att läsa den kristet. Texten kan uppfattas för mustig för oss eftersom den är så svartvit - det blir lite för främmande. Tobias och Kristoffer har ju ändå jobbat med den en hel del. De vet mer än de flesta av oss. Vad har de tänkt? Hur ser de på det? Vad tänker de i förhållande till sina församlingar? Samtidigt är det helt klart ett medvetet drag och väl så.

Ett riktigt skönt citat som jag tänker är ett radikalt budskap in i vår tid är synen på gåvor och pengar. "Låt dina gåvor svettas i dina händer tills du vet vem du skall ge dem till." (s11) Det är en helt annan syn på pengar än den vi vanligen matas med vara de två enda alternativen. Vad betyder det att alla pengar, ägodelar, saker är gåvor till oss att ge vidare? Gåvor vi har fått från Gud att gestalta Guds rike med? Jämför det med Correns alternativ med höger och vänster. Vänster menar enligt Corren att det är slump vem som blir rik och höger menar det är ansträngning. Kyrkan menar att allt är en gåva. Det blir helt enkelt skillnad på perspektiv. Det samtalet skulle kunna bli riktigt spännande. Och då är citat ovan riktigt kul!

Det är riktigt bra att de kommit med denna översättning. Det är spännande att läsa och studera. Det är utmanade för oss - i spegeln ser vi en kyrka som kanske alltför mycket allierat sig med makter som vi själva inte kan kontrollera. Så det är som de själva skriver i början "[D]et är en liten skrift med stort innehåll" (s8)

Så tack Tobias och Kristoffer för att ni gjort Didaché tillgänglig! Men hoppas att ni på hemsidan vågar ta ut svängarna i tankar om vad detta kan betyda för vår träning. Vill du vara med i samtalet se vidare på www.didache.se Boken är billig också 50 kr för en styck och 250 kr för 10 st.

Love Wins

2011-03-19T14:28:00.017+01:00

Snackisen på webben den senaste tiden är Rob Bells nya bok Love Wins. Enligt Dagen upprör boken känslor eftersom Bell tycks komma ut som en universalist. Det som händer runt Bells bok väcker några tankar.

1. Varför är detta så upprörande? För vilka? Egentligen förnekar Bell i en intervju (23:40 min ff; 43:36 min ff osv.) att han är universalist åtminstone i bemärkelsen att alla kommer till den nya skapelsen. Bell tycks mena att det är möjligt att människor vägrar Gud och Guds kärlek tvingar inte folk (Ett vanligt argument mot universalism.). Kärlek handlar om fritt val (Är det så?). Så de som inte vill kommer inte till dit. Det finns förstås inte en enda hållning vad det gäller universalism. Och han kanske måste förneka denna etikett i den evangelikala kontext som han befinner sig i (jfr John Pipers uttalande i Dagenartikeln). Men mest av allt tycks detta vara en fråga som levt i kyrkans historia utan att kyrkan uttalat sig mer "slutgiltigt" som i frågan om kristologi och treenigheten. Flertalet "ortodoxa" teologer är/har varit universalister (i olika bemärkelser). Trots detta måste man kanske erkänna att frågan om himmel och helvete är frågor som berör hjärtat av vår förståelse av Gud. Därför ställs mycket på spel. Vilken Gud är det vi tillhör och tjänar? Det är väl ett gott tecken att kristna bryr sig om vem Gud är.

2. Samtidigt är det svårt att diskutera när man blir upprörd. Bell säger i samma intervju hans bok är ett inlägg i ett samtal om vad det innebär att Gud är kärlek. Kan det vara möjligt att diskutera denna fråga utan att hamna i skyttegravar? Det vore nämligen spännande att lyfta frågan om helvete och universalism igen. Hur kan kyrkan bli ett vittne om Guds kärlek så som den omtalas i Bibeln (läst under Andens ledning i dialog med kyrkans tradition)? Det är i och för sig till stor del en fråga som handlar om vad vi gör. Men vi pratar ju en hel del också. Och handling och prat tycks inverka på varandra.

Har någon hunnit läsa boken?

Sydafrikansk mångkulturalism

2011-03-11T10:53:00.015+01:00

Häromdagen diskuterade man i TV-nyheterna i Sydafrika både "customary marriage law" som gör polygami tillåtet där det traditionellt har praktiserats, såsom inom Zulukulturen, och en ny föreslagen lag om muslimsk äktenskapsrätt. Sydafrika har en utpräglat "progressivt liberal" konstitution från 1996 där jämlikhet och individens rättigheter står i centrum. Men man försöker också handskas med att Sydafrika är ett genuint mångkulturellt samhälle på ett sätt som Sverige inte är. I artikel 15 om religions-, tros- och yttrandefrihet kan man läsa följande:

This section does not prevent legislation recognising

marriages concluded under any tradition, or a system of religious, personal or family law; or
systems of personal and family law under any tradition, or adhered to by persons professing a particular religion.

Men det sägs också att dessa principer inte får komma i konflikt med konstitutionen som helhet. Detta leder till svåra tolkningsfrågor. Sedan 1998 finns en specifik lag om "customary marriage." Polygamin inom zulukulturen har blivit mycket offentlig genom att president Jakob Zuma praktiserar polygami och försvarar det med mångkulturalistiska argument. Det var kristendomen och västerländsk imperialism som försökte förbjuda denna tradition, säger man. Numera är det flera kyrkor som accepterar polygami. En känd feministteolog, Christina Landman, har försvarat polygami på kristna grunder, förutsatt jämlikhet råder. Det är förstås också många som är kritiska, inkluderande kyrkor och kvinnogrupper.

Hur man ska göra muslimsk äktenskapsrätt en del av sydafrikansk lag har länge diskuterats. Det förslag som nu finns har kritiserats av vissa muslimska företrädare för att det gör att sydafrikansk lag kommer att stå över islamsk lag, och att icke-muslimska domare kommer att döma i konflikter gällande muslimska äktenskap. Kvinnogrupper stöder lagen, just därför att den ger kvinnorna tillgång till vanliga domstolar i en skilsmässoprocess, såsom redan är fallet med "customary marriages".

"Alla mina yttranden har sin grund i min passion för Gud." Desmond Tutu

2011-03-09T14:51:00.011+01:00

Jag har just träffat och lyssnat på (förre) ärkebiskopen Desmond Tutu. Detta är tredje gången jag hör honom live (även om jag inte pratat med honom förut). Han är en fantastisk talare. Med mycket humor och skratt avväpnar han sina lyssnare, samtidigt som han är mycket tydlig och skarp. Han tillhör en historiskt politiskt etablerad kyrkotradition, och har använt sin position på ett oerhört positivt sätt, både under kampen mot apartheid och i det demokratiska Sydafrika. De stora sydafrikanska tv-kanalerna var där, och han vet att allt han säger kan hamna på tv-nyheter och i nyhetstidningar. När jag skriver detta har det bara gått ett par timmar sedan föreläsningen och redan finns det mängder av referat på internet. Referaten tar dock bara upp det som låter som direkta politiska uttalanden. Men talet var, som det alltid brukar vara, rakt igenom ett kristet tal, och som sådant ett politiskt tal. När han, som idag, säger att "alla mina yttranden har sin grund i min passion för Gud", så betyder det inte att denna passion finns där i bakgrunden, men att det inte syns (vilket i och för sig kan vara legitimt), utan denna passion finns på ytan. Han talar som en kristen biskop, inte som politiker, och inte som "neutral" akademiker.

Många kyrkliga ledare var aktiva i kampen mot apartheid. När ANC vann första fria valet, blev många av dessa kyrkliga ledare istället politiker. Och plötsligt tyckte de att kyrkorna inte skulle blanda sig i politiken, dvs de skulle inte vara kritiska mot ANC. Tutu blev inte politiker. Han tillät inte sina präster att bli politiker, och fortsätta att vara präster. Och han fortsatte att vara kritiker, precis som han var idag. Kyrkan ska inte vara ett okritiskt stöd för den nya regeringen, även om den är vald av en folkmajoritet. Mandela uppmuntrade hans kritiska hållning, men annars har det inte alls varit populärt inom ANC och inom många kristna sammanhang.

Men det är klart att det är svårare att veta hur man ska vara kyrka i Sydafrika idag. Som svar på en fråga sa han att under apartheid visste (anti-apartheid-) kyrkorna vad de kämpade emot och för. Idag är allt otydligare. Men av Tutu kan man åtminstone lära detta. Ska man betyda något för det sydafrikanska samhället, måste man först och främst våga vara kyrka, en bedjande och gudstjänstfirande församling som vill följa Jesus Kristus.

Att dras med i drevet

2011-03-09T09:54:00.006+01:00

Under de senaste veckorna har det varit ett drev och jagande efter heretiker inom EFK. Ärkeheretikern har blivit utsedd - han heter Jonas Lundström. Jag blev en del av detta drev genom en blogg här på Cruciform. Vi som skriver här har kommit överens om att inte bedriva drev eller hänga ut människor. Jag gjorde det. Jag förstod inte "kraften" i en bloggpost. Jag borde skrivit annorlunda. Vi vill diskutera frågorna som berör kyrkan på ett annat sätt, ur andra perspektiv.

Jag gjorde fel när jag gjorde Jonas till en figur, en aktör i en debatt och inte betrakta honom som en människa och vän. Jag gjorde honom till något mycket mindre än han är. En slags bricka i ett spel. Det var fel av mig. Jag var/är intresserad av sakfrågan - hur vi läser texten och tillbakavisa påståendet att frikyrkan skulle vara postmodern. Det jag ville försöka visa var att det hypermodernistiska förhållningssättet är ett grundläggande problem med den evangelikala teologin eftersom den saknar en ecklesiologi. Detta kunde jag ha gjort utan att hänga ut en person som var min vän på en offentlig blogg. Jag bröt mot min övertygelse om en pacifistisk hållning i livet. Sen betyder inte det att man inte kan diskutera - tvärtom. En pacifistisk hållning bygger på att man erkänner konflikten - men hävdar att den konflikten skall handskas med fredligt. Det bröt jag i mitt sätt att använda Jonas som en slags spelpjäs.

Sen är inte min kategorisering av Jonas som hypermodern individualist heller korrekt. Min fråga till oss alla är istället - i vilken gemenskap, tradition läser vi texten? Vilka gränser finns det som gör att vi fortfarande kan kalla en läsning för kristen? Jonas läser inte texten själv utan i samtal med andra delar av den kristna kyrkan och i en gemenskap.

En annan vän utmanade mig: Nu måste du bestämma dig för vilken typ av kristen ledare du vill vara. Den utmaning grubblar jag på och gläder mig över att fastan börjar nu. Det är tid för eftertanke, bön och fasta.

”Jesus is Lord, and everything else is bullshit” – En festschrift till Fredrik med anledning av hans 40årsdag

2011-03-06T00:34:00.000+01:00

Fredrik fyller 40 år idag den 6 mars. Det är en stor dag. Det vill fira men en blogg-festschrift. Det förtjänar sannerligen denna gigant…

Vem är rädd för Fredrik Wenell?

2011-03-06T00:25:00.003+01:00

Livets mening är vänskap och en av Guds största och överraskande gåvor till oss är vänskaper. När jag för några år sedan skulle göra ett jobb åt ett visst sammanhang, så korsades min och Fredriks vägar. Jag minns hur jag tänkte (efter det första telefonsamtalet): vilken sympatisk och ödmjuk person! Att han är begåvad, rapp i tanken, formulerar sig djupsinnigt och tillhör den "ironiska generationen" kan vid första anblicken ingjuta viss respektfull "rädsla". Men det är fullständigt obefogat. Fredriks strävan och längtan är tydlig: nämligen att följa kyrkans och hela världens Herre. Denna efterföljelse är i grund och botten en fråga om fred - både vad gäller liv och tänkande, livshållning och samtalston. Även om detta inte alltid framgår i bloggosfären - vilket säger mer om den än om Fredrik - så gör denna pacifistiska grundhållning att möten och samtal med honom ofta präglas "av lyhördhet, tålamod, sårbarhet och ett mod att inte försöka ha kontroll" (för att citera denna bloggs intentioner när det gäller samtalston). Och därför blir dessa möten och samtal spännande och konstruktiva. Här föds teologi som är värd namnet.

Så för att dra samman trådarna: Jag är övertygad om att Fredrik skulle kunna stämma in i Stanley Hauerwas svar när han nyligen fick frågan "What for you is the centre of Christianity?" Svaret kom snabbt och med sedvanlig finkänslighet: "Jesus is Lord, and everything else is bullshit."

/Bengt

Teologisk metod för framtidens kyrka

2011-03-06T00:22:00.009+01:00

En av de viktigaste verk som skrivits om teologisk metod under februari månad år 2000 är Fredrik Wenells, Narrativ teologi & den kristna berättelsens historicitet: En undersökning om George A Lindbecks kultur-lingvistiska metod kan läggas till grund i en evangelikal teologi som den framställs av Alister E. McGrath (Det teologiske Menighetsfakultet, Oslo). Redan längden på titeln visar arbetes vikt. Det slår till och med Spjuths och Rasmussons banbrytande teologiska arbete Kristologiska Perspektiv i antal ord (vi hade bara 20 ord om jag räknar rätt!)

I detta arbete försvarar Wenell en hypermodernistisk hållning. Han skriver i sin konklusion: ”den kristna tron har ett historiskt anspråk … och kan därför utsättas för prövning” (s 39). Men det som gör denna hållning spännande är att han kombinerar denna hypermodernism först med en radikal postmodernistisk hållning. Han förkastar ”det autonoma förnuftet som domare över texterna” och att vetenskapen skulle kunna kontrollera dess historiska sanningsanspråk. Dessutom kombineras detta, för det andra, men en traditionalism som hävdar vikten av apostolisk succession. Han skriver att den gemenskap som kan tolka skriften ska ”ha bevarat den historiska berättelsen i en obruten historisk kedja” (s 40).

Den som vill förstå Wenells senare produktion – till exempel i aktuella debatter om frikyrkan och bibelsynen – borde återgå till detta grundverk för att få en djupare förståelse för hans unika position som lyckas förena strömningar som ytligt sett kan tyckas oförenliga. Jag uppfattar att ett korrekt sätt att placera Wenell i ett fack är att benämna honom som katolsk, hypermodernistisk postmodernism.

Arbetet är också tydligt skrivit i polemik mot den lutherska kontext i vilken han lade fram detta arbete. Denna anti-lutherska inriktning har en tydlig anabaptistisk prägel. Dock måste jag erkänna att jag har sämre på fötterna här. Wenells arbete Narrativ teologi tror jag är det enda han någonsin skrivit där Yoder inte finns med i litteraturlistan. Trots detta tror jag vi med rätta måste lägga till denna kategorisering för att förstå Wenells fulla teologiska metod. Den behöver alltså ytterligare preciseras som en anabaptistisk form av katolsk, hypermodernistisk postmodernism.

/Roland

Vi lever i den värld vi ser

2011-03-06T00:22:00.008+01:00

Fredrik diskuterade nyligen i en blogg frikyrklig och evangelikal teologis problematiska förhållande till auktoritet. En annan vanlig brist inom samma typer av teologi är ointresse för filosofisk-systematisk reflektion över sitt eget tänkande. Man säger sig bara följa Bibeln. Men man reflekterar lite över hur man ”konstruerar” Bibeln som en helhet, vilka ontologiska och systematiska implikationer ens läsning av Bibeln kan ha, hur de olika delarna kan tänkas hänga ihop, vilken roll kristna och andra traditioner, tänkesätt, kunskapsanspråk och praktiker har för hur man läser Bibeln, formulerar sin teologi och lever sitt liv. Det kan vara en av flera orsaker till att frikyrklig och evangelikal teologi uppvisar så lite kreativitet inom s k systematisk teologi. Den mer konservativa evangelikala teologin tenderar ofta karaktäriseras av apologetik och gränsdragningar. Man sätter upp gränser för den rätta tron, listar det man måste tro på. Och den egna specifika kyrkliga traditionen tas bara för given.

Motreaktionen inom en sådan tradition blir att man ifrågasätter dessa listor och hävdar att det ena eller det andra inte finns i Bibeln. Och man kan, som Jonas Lundström som Fredrik diskuterade, säga att det viktiga är det praktiska livet, inte vilka läror man har. Men det är en falsk motsättning. Så kan man bara säga om man har en annan verklighetsuppfattning där t ex treenighetsläran inte har någon funktion. Om Jonas talar om Jesusefterföljelse som en kamp mot ”systemet” så har han, explicit eller implicit, medvetet eller omedvetet, en teori om vad ”systemet” är som inkluderar bl a metafysiska, historiefilosofiska, ekonomiska och sociologiska övertygelser som inte är självklara. Om han hävdar att Jesus är viktig behöver han en teoretisk reflektion som inte bara motiverar hans speciella konstruktion av Jesus utan också ger skäl varför vi ska följa Jesus, om det nu inte bara är av nostalgiska och emotionella skäl, vilket det är för många. Sådana skäl ger treenighetsläran, som ju bara drar ut implikationerna av vad vi finner i NT, att de första kristna tillber Jesus, att de säger att de möter Guds egen verklighet i hans liv, att de finner frälsning i honom. Därav följer en hel verklighetsförståelse, ett sätt att se tillvaron, och vi lever i den värld vi ser.

/Arne

Ministers are not called to be young

2011-03-06T00:19:00.000+01:00

Med anledning av Fredriks högtidsdag – han blir 40 år – vill jag kort reflektera över hans fina gärning som pastor. Det börjar bli ett antal år nu. Det finns förstås många saker som jag skulle kunna säga. Men med hjälp av några ord av Kim Fabricius lyfter jag fram några av Fredriks styrkor.

1. Om att vara pastor och teolog

Ministers are not called to be scholars, but they need to rediscover their roles as community theologians… they must ensure that the scriptures are at the center of congregational life… They must ensure that the hermeneutical and ethical tasks are one, shaping character as well as transforming minds (Propositions on Christian Theology, 142).

Fredrik behöver inte ”rediscover” att pastorn också är teolog (vilket inte nödvändigtvis betyder akademiker). Så har han alltid, vad jag vet, agerat. Det är en nåd att ha en sådan pastor. Som ett exempel kan nämnas Fredriks analys av William Cavanaughs bok Being Consumed. Med stor skärpa har han påvisat att Cavanaugh nattvardsteologi är ”fluffig”. Jag hörde att Hauerwas undrade över om fluffig var en teologisk kategori. Men han måste ha fel. Fredrik tenderar också att förväxla en annan av pastorerna i Johanneskyrkan med Paulus. Enligt denna pastor är även detta ett exempel på en andlig klarsyn som få andra besitter. En del av oss andra ställer oss frågande.

2. Om att som pastor läsa sin samtid:

Ministers are not called to be scientists or sociologists, but they should be keen observers of, and articulate commentators on, what is happening in the world, to enable their congregations to engage their faith with their life and work, vigilantly discern the signs of the times, and boldly witness to Christ in the polis (Propositions on Christian Theology, 142).

Sådan är Fredrik. Och det krävs mycket möda och slit för att lära sig denna färdighet. Så när vi brukade resa till Umeå ihop satt Fredrik oftast och läste Foucault eller Giddens medan jag tragglade grekiska glosor.

3. Det gör inget att en pastor är gammal:

Ministers are not called to be young. Staying young forever? Don’t be ridiculous! Shaping character and learning practical wisdom takes time. The best pastors around are usually over 40.

Ingen kommentar behövs!

/Kalle

B) Varför satisfaktionsteorin inte är Biblisk

2011-03-03T17:22:00.005+01:00

(Försoningen, teser 4-6)

4. Ingen ”teori” om försoningen har varit så omdebatterad som tanken att Jesus död är ett ställföreträdande strafflidande. Redan Anselm av Canterburg för ca. 900 år sedan mötte detta motargument: ”It is a surprising supposition that God takes delight in, or is in need of, the blood of an innocent man” (I,10).

Uppfattning att Jesus lider döden i vårt ställe är djupt rotad i Bibel och tradition. Inte minst är texten i Jesaja 53 central och det är rimligt att Jesus själv tolkade sitt lidande utifrån dess perspektiv. Jesus kommer som fullbordan på Israels historia. Israel har misslyckats i sin kallelse och Jesus drabbas nu av dess konsekvenser personifierat i prästernas och lärjungarnas svek, av folkets spe och av alla religiösa och politiska makters orättfärdighet. Men Jesus slår inte tillbaka utan bär lydigt allt detta in i döden eftersom han verkar vara övertygad att det är vad Gud kallar honom till (se redan frestelseberättelsen). När Gud uppväckte honom från de döda så är syndens makt bruten och förbundet fullbordat så att alla människor nu kan bli del i löftena (Jesus fullbordar alltså löftena till Abraham). I Jesus Kristus handlar Gud i historien så att mänskligheten träder in i en ny fas. Förbundets löften är öppet för alla till en ny gemenskap med Gud i Kristus. Min fjärde tes är att Jesu ställföreträdande lidande måste förstås utifrån det frälsningshistoriska perspektivet där Gud i Kristus vänder världens historia.

5. Hur kan ett ställföreträdande lidande besegra syndens makt? Det mest naturliga är att hänvisa till vad Jesus själv säger om hur Gud bemöter sina fiender (se Matt 5:38-48). Så länge synd och ondska bemöts med mer våld och ytterligare straff så fortsätter våldet och straffet att regera. Bara den som är villig att bryta syndens djävulska spiraler och betala det priset kan bryta dess makt. Vem kan bära och besegra denna oändliga mänskliga börda? Tes fem: Ställföreträdande lidande är Guds kärleks seger i Jesus Kristus över synden, ondskan och djävulen.

6. Mitt bekymmer är att denna lära ibland blivit en omfattande teori skild från dess frälsningshistoriska (bibliska) kontext. Typ: Människans överträdelse har dragit på henne en oändlig skuld inför Gud som en rättfärdig Gud måste straffa. Samtidigt är Gud kärleksfull och vill frälsa. Lösningen är att Gud blir människa och att människans skuld överförs till denna Gud-människa. Som vår ställföreträdare tar han Guds vredes straff i vårt ställe. Därigenom har Gud fått gottgörelse för skulden, Guds vrede är försonad och Gud kan nu frikänna människorna från deras skulder (se t.ex. Calvin, Institutes, II.XII.3 & XVI.2-6, även om Calvin betonar att detta sätt att tala om Gud är anpassat till människan begränsade horisont).

a) Denna teori ser rättfärdighet och kärlek som två motstridiga principer i Gud – en tanke de flesta teologer skulle förkasta (dock har den nog starka rötter i Luthers kamp med ”den vrede och den förlåtande Guden”). Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsning handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”).

b) Teorin gör vedergällning till frälsningens nyckel. Trots att Jesus lär sina lärjungar att inte följa vedergällningens logik, utgår denna teori från att förlåtelse bygger på ett proportionerligt straff. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande. Att t.ex. stena en kvinna som begått äktenskapsbrott befriar henne inte från hennes synd utan bekräftar bara domen över hennes liv. Det är istället när Jesus återupprättar henne som synden besegras och rättfärdigheten segrar (återställelse, restoration, rekapitulatio). Och vilken logik säger att ”om Gud inte straffar, tar Gud inte synden på allvar?” Om t.ex. Desmund Tutu erbjuder upprättelse för Apartheidregimens våldsverkar så bygger det på att de inser och bekänner sin synd. Straff förutsätter inte att våldsverkar bejakar sin skuld. Det gör däremot den rättfärdighet som Tutu erbjuder bortom syndens destruktivitet.

c) Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd! En alltför mänsklig bild skulle vara att läsa Noa-berättelsen som Guds frestelseberättelse parallell till Jesu frestelse i öknen. Om världen är fylld av ondska är den enda rimliga logiken vedergällning. Gud ska göra slut på världen genom syndafloden. Textens poäng är ju att världen får fortsätta trots att den fortfarande är fallen (se Gn 8:20-22). Gud bär detta och kallar istället Abraham för att inifrån historien välsigna alla människor. Sedan Adams och Evas fall har Gud burit världens lidande. Att se den lidande Kristus är därför att titta rakt in i den lidande Gudens ansikte som mycket djupare än någon skapad varelse har känt och insett syndens djävulskap. Vad skulle avslöjande syndens allvar starkare än detta Guds kärleks ljus?

d) Den viktiga fråga är dock vilken kroppslighet som vedergällningsteorin speglar. Det mest tydliga är att den förlägger frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol (en andlig transaktion). Frälsningen blir inte teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelse till det rike Jesus kallar oss till (jag vet att praktiken oftast är mycket bättre!). I värsta fall har jag mött detta som en rent rationell teori som ska förklaras för människor (t.ex. genom broillustrationen). Den som förstår och säger ja till att de accepterat teorin, är därmed frälsta. Äntligen är jag då framme vid tes sex: Teorin om ställföreträdande vedergällning speglar en alltför abstrakt och okroppslig frälsning. N.T. Wright kommenterar de som starkt protesterar mot revidering av denna försoningslära:

... would I be totally wrong, for instance, to see some of the horrified reaction ... as a reaction, not so much against what is said about the atonement, but against the idea, which is powerfully present in the gospels, that God's kingdom is coming, with Jesus, 'on earth as in heaven', and that if this is so we must rethink several cherished assumptions within the western tradition as a whole? Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and 'eternal destiny'?
“The Cross and the Caricatures” (5)

Detta är för komplext! Det är redan för långt. Jag får återkomma till detta tema, men mottar gärna under tiden era reflektioner.

Vi formas av gemenskaper, inte av teorier

2011-02-28T06:00:00.001+01:00

Har kristen tro och kristet församlingsliv någon påvisbar effekt på hur människor lever? I höstas kom den senaste stora samhällsvetenskapliga boken om religion i USA, baserad främst på två stora empiriska studier (som tidigare nämnts på denna blogg). Materialet presenteras i en tegelstensvolym med titeln American Grace: How Religion Divides and Unites Us och är skriven av Robert Putnam, en av världens idag främsta och mest inflytelserika samhällsvetare, och David Campbell. Ett långt kapitel (s 443-492) diskuterar de data de fått fram om relationen mellan religion (vilket i praktiken främst handlar om kyrkligt aktiva) och medborgerligt engagemang. De visar att det är en mycket stor skillnad i medborgerligt engagemang mellan dem som är aktiva i religiösa gemenskaper (kyrkor) än de som inte är det, oberoende av vilka religiösa, moraliska och politiska övertygelser man har som individ. Kyrkaktiva lägger ner mycket mer tid på frivilligt arbete än icke-kyrkaktiva. Det handlar då inte bara om inre församlingsaktivitet, utan de kyrkaktiva lägger (i tillägg till sitt församlingsengagemang) också två till tre gånger så mycket tid som andra i det författarna kallar sekulära aktiviteter, där fokus ligger på sådant som hjälpa fattiga och äldre, hjälpa till i skolan och delta i boendeföreningar. De kyrkaktiva ger också mycket mer till välgörenhet, inklusive betydligt mer än andra till s k sekulära ändamål. De donerar också mycket mer blod, och är betydligt mer engagerade i politiska och andra samhällsengagerade rörelser, oavsett om de står till höger eller till vänster på den politiska skalan.

Forskarna säger också att de inte kan hitta någon annan faktor, såsom utbildning, inkomst, politisk hållning, kön, ålder och storlek på bostadsort, som tillnärmelsevis spelar en så stor roll för att skapa dessa typer av medborgerligt engagemang som just engagemang i religiösa gemenskaper gör. Men de betonar också att det inte är specifika religiösa och moraliska övertygelser i sig som får denna effekt, utan det faktum att man är aktiv i en religiös gemenskap. Vi formas av gemenskaper, inte av teorier. Just detta är ju dock också en övertygelse som vissa kristna kyrkor har i större utsträckning än andra. Hur en kyrka fungerar är inte helt separerat från dess teologi. Det är också intressant att notera att andra organisationer, enligt Putnam och Campbell, inte alls har samma stora effekt som religiösa gemenskaper har. De misstänker att de moraliska band som binder samman församlingsmedlemmar har en djupare moralisk tyngd än vad som är fallet i icke-religiösa grupper. Så återigen, innehållet i de övertygelser som konstituerar gemenskapen har stor betydelse, men inte isolerat från ett gemensamt liv. "Having close friends at church, discussing religion frequently with your family and friends, and taking part in small groups at church are extremely powerful predictors of the entire range of generosity, good neighborliness, and civic engagement" (s 472).

Putnam och Campbells studie är inte det enda som påvisar denna effekt. Det finns många, även om denna kanske nu är den mest auktoritativa. I svenska studier ställer man inte frågor som skulle kunna visa om denna effekt också finns här. Men det är lätt att hitta resultat som indirekt pekar i samma riktning.

A) Varför är Auléns försoningsteorier vilseledande?

2011-02-27T09:45:00.005+01:00

Teser om försoningen
Under nästan hela mitt liv har jag funderat kring försoningen och oftast utifrån en ganska stor frustration över det jag tyckte var bristfälliga ”teorier”. Har länge hoppats få ihop någon skrift om detta – men det verkar aldrig bli av. Sedan hoppades jag att McCormack i sina föreläsningar skulle säga det viktiga, men det verkar inte så (se Calles blogg nedan). Så eftersom jag nu på gamla dagar blivit bloggare, kanske jag ändå skulle testa mina tankar i denna form. Jag följer Bengts trevliga upplägg att göra det i former av teser. Tyvärr bryter längd och innehåll i mina inlägg alla regler för bloggande. Men detta är ju ingen populär ”kasta skit på varandra blogg”, så jag hoppas ni vill vara med och samtala trots mina långa och tröttsamma inlägg!

A) Varför är Auléns försoningsteorier vilseledande?
(Försoningen, tes 1-3)
1. En av de absolut mest inflytelserika svenska teologiska böcker som skrivits är Gustaf Auléns Den kristna försoningstanken (1930) som blev mer känd under sin engelska titel Christus Victor (1931). Fortfarande är de flesta systematiskteologiska framställningarna inom protestantisk teologi präglade av Auléns uppställning av tre försoningstyper: den objektiva, den subjektiva och den klassiska kamp-seger typen (med mer eller mindre olika variationer). Min första tes är att Auléns försoningstyper har vilselett systematisk teologi till att ställa fel frågor.

2. Varför använder Aulén detta redskap så konsekvent? Aulén är en del av Lundateologin som har en stark tilltro till att den vetenskapliga teologin kan renodla ”det äktkristna” eller ”kristendomens egenart”. Uppgiften är så att säga att rensa bort höljen så att den innersta, sanna kärnan i kristen tro friläggs. Enligt Aulén och hans kollega Anders Nygren är denna kärna den självutgivande gudskärleken (agape). Den klassiska segermodellen betonar detta genom att visa hur Guds agape besegrar synden, ondskan och djävulen. De andra modellerna handlar snarare om eros, d.v.s. hur det från människans sida ska ges något till Gud som kan tillfredsställa Gud.

Min andra tes hävdar att den viktiga fråga Aulén döljer i sin försoningsteologi är frågan om vilken ”kropp” teologin speglar. Det avgörande i en försoningsteologi är inte att klarlägga en teori om försoningen utan snarare visa på hur försoningen är en realitet i människors tillvaro. Och när vi frågar mer konkret efter vad agapes seger innebär är den mycket starkt kopplad till folkkyrkoteologin som förstår kyrkan som förmedlare av förlåtelsen i Ordet, sakramenten och bönerna. Förlåtelsen enligt denna modell handlar inte främst om pietisternas erfarenhet av förlåtelse utan om Guds erbjudande som hela tiden ensidigt ges från Gud till människorna genom kyrkan. Försoningens kropp blir en kyrkolokal där en präst i predikan och sakrament erbjuder människor Guds förlåtelse. (För en mer utförlig utvärdering av Aulén, se min artikel ”Den segrande Kristus: om Auléns geniala och problematiska frälsningsteologi” i På spaning: Från Svenska kyrkans forskardagar 2007, Verbum 2008, s 63-74).

Den andra tesen innebär alltså att en försoningsteologi inte primärt ska vara en teori som hjälper människor förklara frälsningens mysterium utan den ska vara en hjälp för att ta till sig och fördjupa den historiska realitet som frälsningen är i historien. Teologin skapar inte verkligheten utan reflekterar över den försoningens kropp Gud skapat i världen. Därför blir den viktiga frågan hela tiden: vilken kroppslighet talar vi om när vi talar om försoningen?

3. En tydlig indikation på hur problematisk Auléns ensidiga ”agape-motiv” är hur hans modell inte gör rättvisa åt Irenaeus, den främste företrädaren för den fornkyrkliga, klassiska modellen (samtidigt är Aulén en betydligt noggrannare teologihistoriker än Nygren!). Irenaeus teologi är formulerad som en anti-gnostisk polemik. För försoningen blir hans nyckelvers Ef 1:9f. Gud har en ordning eller en plan (oiokomia) genom vilket allt skapat skall sammanfattas i Jesus Kristus (rekapitulatio). Tillskillnad från gnostikernas frälsning från historiens elände, sker frälsningen hos Irenaeus genom Guds handlande i historien (se t.ex. tidigare hur Israel döms och upprättas) med syfte att återställa och fullborda skapelsen. Försoningen sker som historia och beskrivs därför narrativt (jag följer här Khaled Anatolios tolkning av Irenaeus).

Frälsningshistoria sker som Jesus Kristus seger (här har Aulén helt rätt). Jesus segrar genom att som den andre Adam göra det som människan (den förste Adam) misslyckats med. Jesus tar på sig vårt kött men bryter dess fångenskap och förgängelse genom sin lydnad. Därmed för han en lydig människa till Gud som också tar med alla de andra som tillhör honom i denna nya gemenskap med Gud. Det är denna dubbla rörelse som Auléns teologi inte tydliggör. Försoningen är inte Guds ensidiga rörelse till oss (förlåtelse) utan också upprättandet av en ny gemenskap genom att människan i Kristus förs till Gud. Irenaeus skriver:

“ … who also at the end of the times, to complete and gather up all things, was made man among men, visible and tangible, in order to abolish death and show forth life and produce a community of union between God and man" (The Demonstration of the Apostolic Preaching, 6. Se också 31).

Den holländske teologen Hans Boersma menar att Irenaues soteriologi också har ett starkt drag av det Aulén kallar för en subjektiv försoningsmodell. Kristus är ”Guds lärare” som ger alla människor ett exempel att efterfölja. Frälsning är inte bara en förlåtelse erbjuden ovanifrån, det är också Andens verk ”underifrån” som drar människor in i efterföljelse och in i rörelse mot framtiden. Enligt Boersma tonar Aulén ner detta på grund av sin lutherska oro för allt tal om mänskliga gärningar (Violence, Hospitality and the Cross: Reappropriating the Atonement Tradition. Grand Rapids: Baker Academic, 2004, s 115-132 och s 181-187).

Den tredje tesen betonar alltså att försoning bör beskrivas i frälsningshistoriska termer där Gud i Kristus agerar för att upprätta en ny gemenskap mellan sig och mänskligheten. Frälsningen är inte Guds ord till människan utan Guds inbjudan till ett rike, en gemenskap, ett folk, en ny människa, en kropp eller en stad (eller vilken annan biblisk bild man vill använda för att tala om frälsningen). Gud kommer till oss, verkar inifrån historien för att föra den tillbaka till gemenskap med den treenige Guden. Försoningsteologins uppgift är att reflektera över denna historia och kroppslighet. Vad är frälsningens innehåll (skapelsens fullbordan)? Varför är Jesu liv, död och uppståndelse så fundamental för att skapelseverket ska fullbordas?

Nästa teser kommer att behandla varför satisfaktionsläran inte heller är särskilt behjälplig för att tydliggöra frälsningens kroppslighet.

Postmodernitet, auktoritet och frikyrkan

2011-02-26T15:53:00.006+01:00

"Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets."

Inom den frikyrkliga bloggosfären (Jonas Lundström och Stefan Swärd) har en het och ganska så infekterade debatt uppstått. Debatten har kommenterats utförligt och ganska förvirrande på många ställen. (För en bra analys se Jaktlund) Det jag tänkte ta upp är ett spår som jag menar är förbisett - frågan om auktoritet. En fråga som jag tror på många sätt förklarar problemet.

Det var Håkan Sunnliden som visade på problemet. Han hävdade att ett av grundpoblemen i frikyrkligheten är frågan om auktoritet - och jag skulle vilja tillägga inte bara för frikykrkan utan också för hela den protestantiska kyrkan. Samtidigt missar Sunnliden poängen in sin analys av frikyrkan när han menar att den är för postmodern. Jag menar att det är en felaktig förståelse av problemet. Problemet är istället att båda parterna är för mycket modernistiska. De tillskriver inte någon annan auktoritet än sig sin egen läsning av texterna. Detta problem är inte ett problem exklusivt från en postmodern förståelse av tillvaron utan en modern - vändningen mot individen. Decartes berömda tvivel "säkrar" kunskapen med hjälp av det tvivlande subjektet. Något som också "sola scriptura" också kan leda till, helt utan att det var något som Luther menade. Det finns ingen auktoritet utanför det prövande subjektet. Allt som som smakar tradition, auktoritet eller dogm skall förkastas om inte den egna prövningen kan bekräfta den. Swärds modernism grundar sig i att bibelsynen i den evangelikala traditioner hävdar att det inte finns någon annan auktoritet än skriften själv, vilket i förlängningen kan leda till en hyperindividualistisk läsning av bibeltexten. Det som ofta skyddat ÖM/EFK mot att bli ett hypermodernistisk rörelse är dess betoning av det karismatiska, vilket också gäller Swärd.(Fråga en amerikan om EFKs självförsteålse ord: Evangelikal, Karismatisk, Baptistisk, Mission - det blir syntax error...)

Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets. Ingen auktoritet utanför mig (och ev. min lilla gemenskap) skall styra min läsning. Den egna subjektiva prövningen mot mina egna kriterier är den enda auktoritet som jag är underkastad. Kyrkans tradition skall absolut inte styra läsningen om det visar sig att den inte går att förankra i "min" förståelse av bibeltexten. Problemet är alltså inte som Sunnliden hävdar att de är postmoderna utan att de är hypermodernistiska. De starka reaktionerna kan kanske alltså förklaras att Jonas bibelläsning är starkt besläktat med den evangelikala läsningen. Hans tolkningar blir ännu "farligare" eftersom det inte finns något annat motgift än att markera ännu tydligare, starkare och tuffare mot den.

Däremot har ju Sunnliden helt rätt i det han för fram som nödvändigt i läsning av bibeltexten. Texten är ju en produkt av en tolkande tradition och måste därför för att läsas kristet fortsätta att tolkas inom denna tradition. Det är detta som jag vill hävda att Jonas bommar och som jag menar att den evangelikala traditionen kan leda till. Och det är ett motgift av en helt annan karaktär. Här skulle vara intressant att reflektera över andra delar av den frikyrkliga traditionen där ex. känslor är det yttersta fundamentet för att testa tron eller där den kristna tron måste prövas mot vetenskapliga perspektiv mm.

Vi läser inte texten själva utan alltid som en del av någon disciplinerande gemenskap - frågan är bara vilken tradition som vi låter disciplinera vår läsning?

Ten theses in the praise of inutility

2011-02-24T08:47:00.004+01:00

Blogginlägget på svenska »

1. The most profound and unsettling piece ever written about inutility from a Christian perspective comes from the pen of Jacques Ellul in the middle of the sixties: “Meditation on Inutility” in The Politics of God and the Politics of Man (1972, French original 1966).

2. In modern society we seem to be obsessed with activism, results, and success. The most important is to get things done and to see (measureable) results. When asked to introduce ourselves, the first thing that comes to mind is what we do (or maybe what we have, as a result of what we have done). Why? Of course there are a lot of complex historical and socio-political reasons. But one important reason is the rise of the technological society or system. As Ellul convincingly has shown in several books, the technological society brings its own morality with it. That morality builds on axioms such as “what can be done, should be done”, “the more efficiency, the better”, and “the faster, the better”. Doesn’t such a morality encourage accomplishments and activism? Doesn’t such a morality proclaim inutility to be a sin, maybe the worst sin of all? And instead we are encouraged to sing our praise to one or another form of utilitarism and get trapped in a perverted understanding of what is worthwhile and useful, as well as of happiness and pain.

3. This obsession with results and success is unfortunately as common in the church. You don’t find this only in such stupid and contradictory phenomena as the prosperity gospel et al and the all too common ways of using God, church, and salvation as gadgets (or means). You also find this obsession in all those well-meaning, but shortsighted, talks about ”building the Kingdom of God”, ”God has no other hands but our hands”, “we must be in charge of our history”, “we must show responsibility”, “we can’t just be sitting here talking and praying, we must do something”, as well as in our ceaseless striving for relevance and finding the right methods (or, we may say, the right technique) for making the church grow or changing the world.

4. In view of all this, it is strange that the Christian story doesn't seem to portray the role of humanity in general or the people of God in particular to be found in activism, results, and success. With reference to the Second Book of Kings and Jesus talk about “unworthy servants” (Luke 17) and after meditating on such “useless services” commanded by God as tilling a perfect garden (Eden), doing good works, striving for wisdom, preaching, praying, and proclaiming the good news, Ellul asserts: “we have nothing to achieve, nothing to win, nothing to provide.” And that is good and hopeful news! This is not to say that everything is vanity, this is not a verdict we pass before we do these acts. It is instead to say that these acts do not "carry with them their own goal and efficacy”, it is a verdict we pass after we have done what is commanded. To hopefully be able to give this verdict is to taste the grace and freedom of God.

5. In Jesus Christ the praise of inutility reaches its climax. Nowhere do we find Jesus striving for accomplishments or success. Instead his whole life is a “no” to them. Jesus says no to these idols in the beginning of his ministry when he refuses to save the world using the way of “realism” (see his temptations). He says no to them during his ministry, where he turns his back on the way of results (for instance, just count how many followers he has at the end of his life - is it maybe two or three?). He says no to them in the end of his ministry on earth, in his silence before his accusers - this “obstinate uselessness” as Rowan Williams calls it - and in going the way of vulnerability to its end. His whole life seems to be concerned with one thing, and one thing only: faithfulness to his Father, which means love for the world.

6. So the other side of inutility is faithfulness, faithfulness to the God who is friendship and whose love overflows in friendship. And, as you know, friendship dies when it should be useful. But also: there is no straight line between faithfulness and success. The line between them, if there is any, spells “resurrection”. And resurrection is not measurable victory or statistical success, it is new creation. Or in the words of Leonard Cohen: “Love is not a victory march.”

7. This faithfulness lives by and expresses itself in grace and freedom. Grace means that it is not up to us to save the world or ourselves, it is God’s business. Freedom means a service to God that is not stuck in necessities or “consequential" reasoning, or in a worry about usefulness or efficacy. In grace and freedom faithfulness makes possible the task of “dwelling vulnerably at the edges” (Romand Coles) and taking time for peace and a “politics of gentleness”.

8. In our utilitarian culture, where we suffer from the compulsion to always do something useful and be helpful, prayer is a pain in the ass. It is so because prayer is being useless. Of course, we also try to make prayer useful, making it a means to an end, but that is a dead end since the essence of prayer is wasting time with God. Henri Nouwen says: “Prayer is being unbusy with God instead of being busy with other things. Prayer is primarily to do nothing useful or productive in the presence of God.” And as such it is working with the grain of the universe which lives by and towards God’s sabbath.

9. While striving for utilitiy goes hand in hand with a longing for “happiness”, inutility goes hand in hand with a longing for beauty. This longing takes us beyond our faith in “solutions” and happy endings, and moves us towards the “simple” gestures of love, marked by presence and patience. On the way of inutility we can descry that something can still be beautiful even if it is not happy.

10. In short: we don’t need God, we worship God.

(The inspiration to use the ten theses format comes from Kim Fabricius. On this blog you find some nice quotes from him here.)

Tio teser till onyttans lov

2011-02-24T08:47:00.002+01:00

Post in English »

1. Den mest djupsinniga och tankeväckande text som någonsin skrivits om onyttan ur ett kristet perspektiv är Jacques Elluls meditationer över onyttan i Politique de Dieu, politiques de l'homme (1966; The Politics of God and the Politics of Man, 1972).

2. I det moderna samhället verkar vi vara som besatta av aktivism, resultat och framgång. Det viktigaste är att få saker gjorda och att se (mätbara) resultat. När vi blir ombedda att presentera oss själva, är ofta det första som vi lyfter fram vad vi gör (eller kanske vad vi har, som ett resultat av vad vi har gjort). Varför? Naturligtvis finns det många komplexa historiska och socio-politiska orsaker. Men en viktig orsak är framväxten av det teknologiska samhället eller systemet. Som Ellul övertygande har visat i flera böcker, för det teknologiska samhället med sig sin egen moral. Denna moral bygger på axiom som ”det som kan göras, bör göras”, ”ju effektivare, desto bättre” och ”ju snabbare, desto bättre”. Uppmuntrar inte en sådan moral prestationer och aktivism? Förkunnar inte en sådan moral onyttan som en synd, kanske den värsta synden av alla? I stället uppmuntras vi att sjunga vår lovsång till en eller annan form av utilitarism eller nyttomoral och sakta men säkert fastnar vi i en snedvriden förståelse av vad som är värdefullt och användbart, liksom av lycka och lidande.

3. Denna besatthet av resultat och framgång är tyvärr lika vanlig i kyrkan. Man finner den inte bara i sådana märkliga och motsägelsefulla fenomen som framgångsteologin et al och den alltför vanliga tendensen att använda Gud, kyrka och frälsning som nyttoprylar (eller medel). Man hittar denna besatthet även i alla dessa välmenande, men kortsiktiga, tal om ”att bygga Guds rike”, ”Gud har inga andra händer än våra händer”, ”vi måste ta ansvar för vår historia”, ”vi kan inte bara sitta här och prata och be, vi måste göra något”, liksom i vår oupphörliga strävan efter relevans och att hitta rätt metoder (eller, kanske vi ska säga, rätt teknik) för att få kyrkan att växa eller rädda världen.

4. Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att den kristna berättelsen inte verkar knyta den roll som mänskligheten i allmänhet eller Guds folk i synnerhet är tänkt att spela till sådant som aktivism, resultat och framgång. Med hänvisning till Andra Kungaboken och Jesu tal om ”odugliga tjänare” (Luk 17), och efter att ha mediterat över det tjänande till ingen nytta (”useless services”) som Gud kallar oss till, såsom exempelvis att göra goda gärningar, sträva efter vishet, predika, be och förkunna de goda nyheterna, slår Ellul fast: ”vi har ingenting att uppnå, ingenting att vinna, ingenting att ge”. Vilka goda och hoppfulla nyheter! Det här är inte att påstå att allt är fåfängligt och meningslöst och det är heller inte ett omdöme vi ger innan vi utför dessa handlingar. Det har ingenting med jantelagen att göra. Det är i stället att påstå att dessa gärningar inte ”bär med sig sina egna mål och sin egen effektivitet” och att det är ett omdöme vi ger efter att vi har gjort vad Gud har kallat oss att göra. Att hoppfullt kunna ge detta omdöme, det är att smaka på Guds nåd och frihet.

5. I Jesus Kristus når lovsången till onyttan sitt klimax. Vi ser aldrig Jesus sträva efter effektivitet eller framgång. I stället är hela hans liv ett ”nej” till sådant. Jesus säger nej till dessa avgudar i början av sin verksamhet när han vägrar att rädda världen med hjälp av ”realismens” väg (se hans frestelser). Han säger nej till dem under sin verksamhet genom att han vänder resultatens väg ryggen (man kan exempelvis räkna hur många efterföljare han har vid slutet av sitt liv - är det kanske två eller tre?). Han säger nej till dem i slutet av sin verksamhet på jorden, i sin tystnad inför sina åklagare - denna ”envisa onyttighet” (“obstinate uselessness”) som Rowan Williams kallar det - och genom att gå sårbarhetens väg ända till slutet. Hela hans liv verkar handla om en sak, och bara en sak: trohet mot sin Far, vilket betyder kärlek till världen.

6. Så den andra sidan av onyttan är trofastheten, trofastheten mot den Gud som är vänskap och vars kärlek flödar över i vänskap. Och vänskap är ju något som dör när den förväntas vara till nytta. Men här finns också en annan sak att komma ihåg: det finns ingen rak linje mellan trohet och framgång. Linjen mellan dem, om det nu finns någon, stavas ”uppståndelse”. Och uppståndelse är inte mätbar seger eller statistisk framgång, utan ny skapelse. Eller för att citera Leonard Cohen: ”Love is not a victory march.”

7. Denna trofasthet lever av och tar sig uttryck i nåd och frihet. Nåd betyder att det inte är upp till oss att rädda världen eller oss själva, det är Guds sak. Frihet betyder en tjänst för Gud som inte fastnar i nödvändigheter eller ”konsekvens-resonemang”, eller i en oro kring nytta och effektivitet. I nåd och frihet gör trofastheten det möjligt att “leva sårbart vid utkanterna” (Romand Coles) och våga ta tid för fred och en ömsinthetens politik.

8. I vår utilitaristiska kultur, där vi lider av tvånget att alltid försöka vara nyttiga och vara till hjälp, är bönen en finne i .... Att bedja är ju att vara onyttig. Naturligtvis försöker vi även göra bönen till en nyttopryl, ett medel för att nå ett visst mål. Men det är en återvändsgränd eftersom bönens väsen är att slösa tid med Gud. Henri Nouwen skriver: ”Bön är att ta det lugnt (being unbusy) med Gud i stället för att vara fullt upptagen (being busy) med andra saker. Bön är i första hand att göra ingenting nyttigt eller produktivt i Guds närvaro.” Och som sådan går bönen i takt med universum självt som lever av och mot Guds sabbat.

9. Medan en strävan efter nyttan går hand i hand med en längtan efter ”lycka”, går onyttan hand i hand med en längtan efter skönhet. Denna längtan tar oss bortom vår tro på ”lösningar” och lyckliga slut, och för oss mot kärlekens ”enkla” gester, präglade av närvaro och tålamod. På onyttans väg kan vi börja ana att något fortfarande kan vara vackert, även om det inte är lyckligt.

10. Kort sagt: vi behöver inte Gud, vi tillber Gud.

(Inspirationen till att använda formatet med tio teser kommer från Kim Fabricius. På denna blogg hittar du några citat av honom här.)

Mer om den muskulösa liberalismen

2011-02-17T19:45:00.004+01:00

Josef Bengtsson uppmärksammar på ett mycket intressant sätt Andreas Johansson Heinös artikel i SvD om Camerons muskulösa liberalism. Båda två mycket intressanta artiklar.

Den "muskulösa" liberalismen

2011-02-07T09:17:00.008+01:00

"David Cameron efterlyser en mer aktiv muskulär liberalism, där lika rättigheter, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati aktivt upphöjs till en starkare nationell identitet."

För något år sen gjorde Angela Merkel ett uppseendeväckande uttalande om att det mångkulturella samhället hade visat sig vara ett misslyckande. Nu ställer sig David Cameron på hennes sida. Corren skriver 7 febr. att Cameron "efterlyser en mer aktiv muskulär liberalism, där lika rättigheter, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokrati aktivt upphöjs till en starkare nationell identitet." Spännande uttalande.

Vad menar han med aktiv och muskulär? Det är inte långsökt att tänka sig att han menar med kraft, tvingande - för muskler i samband med aktiv borde väl innebära att någon använder sina muskler. Hur får han ihop det med liberalism? Det är också spännande att det återigen visar sig att "nationell identitet" inte är en specifik utan självklar och icke ifrågasatt identitetskapande gemenskap. Inte konstigt att islam utmanar eftersom den hävdar en identitet i något annat än nation. Hur tänker Cameron med Romersk Katolska Kyrkan?

Frågan är ju också vad man menar med "mångkulturell". Det implicerar att det funnits en monokulturell enhet - som här verkar vara "nationell identitet". Frågan är om "mångkulturell" är ett normativt eller deskriptivt begrepp. Problemet uppstår när vi tar det normativt. Jag har alltid förstått det som ett deskriptivt - dvs. världen har alltid varit pluralistisk. Det har aldrig funnits en homogen kultur. John H. Yoders har skrivit om detta på sitt mycket pregnanta och träffande sätt: "Reality always was pluralistic and relativistic, that is, historical. The idea that it could be otherwise was itself an illusion laid on us by greek ontology language, roman sovereignty language, and other borrowings from the Germans, the Moors, and the other rulers of Europe. Yet within this relativity and in the style of noncoerciveness, we can and must still proclaim a Lord and invite to repentance. We report an event that occurred in our listeners' own world and ask them to respond to it. What could be more universal than that?" (Priestly Kingdom, s59)

Myten om det religiösa våldet

2011-02-04T07:00:00.002+01:00

Joel Halldorf hade i tisdagens nummer av Dagen en mycket intressant artikel om myten om det religiösa våldet. Han bygger bland annat på William T. Cavanaughs bok med samma namn. Vill du se nåt mer av Cavanaughs spännande författarskap kan du exempelvis läsa Bengt Rasmussons sammanfattning av Theopolitical Imagination.

Se historien doxologiskt

2011-02-03T17:45:00.001+01:00

För er som gillar Yoder och radikalreformatorisk teologi kommer snart Alex Siders nya bok ut: To See History Doxologically: History and Holiness in John Howard Yoder’s Ecclesiology (Eerdmans, 9780802865731).

Om boken skriver förlaget: "For many Christians today, the church is not holy — it is difficult. In To See History Doxologically, however, J. Alexander Sider argues that it is precisely when the church acknowledges and confronts its many faults and frailties that its holiness is made manifest. Sider develops an understanding of John Howard Yoder’s eschatology and, most especially, his ecclesiology — teaching which, Sider says, exhorts the church to engage in a continual reassessment of its relationships to others and to its own past. What emerges from this in-depth study is an account of the church’s holiness as consisting in its patient, deliberate, and repentant recognition of its own capacity to betray the gospel."

Partikularitet och universalitet

2011-02-01T07:00:00.002+01:00

Har precis börjat undervisa en kurs på Linköpings Universitet. Spännande att få möta studenter som vill mycket olika med sin utbildning - präster, lärare, allmänt intresserade. Jag har placerat in kursen i nån slags kontext av mötet mellan kristen tro och de omgivande kulturer. Det utgår från tanken alla identiteter formas i relation till andra sammanhang. Josef Bengtsson tipsade om en gammal artikel skriven av Jayne Svenungsson i en understreckare i SvD från 2009 som handlar om detta.

Hon skriver om vissa moderna filosofers, som ex. Zizek och Badiou, tendens att "kidnappa" Paulus och göra honom till föregångare för en leninistisk filosofi. De vill med Paulus hjälp upprätta en ny slags universalism för att komma bortom det partikulära. Problemet är bara enligt Svenungsson att de gör våld på Paulus. Senare paulusforskning har ju med frenesi försvarat och förankrat Paulus som jude. Det han gör är att skriva in berättelsen om Jesus som en fortsättning av Israels historia. Och det är just det som gör honom så viktig idag, inte att han skulle vara nån slags förespråkare för en förment universalism. Han jobbar med att få ihop händelserna i sin samtid med de berättelser och handlingar han har fått sig traderade. Hon slutar artikeln: "Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

Vad innebär det att vara teolog?

2011-01-31T07:00:00.004+01:00

Jag kan varmt rekommendera Kim Fabricius bok Propositions on Christian Theology: A Pilgrim Walks the Plank. Som titeln antyder skriver han tio teser om olika ämnen som t ex treenigheten, synd och om att vara teolog. Boken fungerar både som en sorts introduktion till kristen tro för troende. Men jag tror också att man skulle kunna göra "alpha"-kurs av den. Den är också väldigt rolig (om man uppskattar teologiskämt).

Ett smakprov från vad han skriver om att vara teolog:

"Theology is the outcome of good conversation, the conversation of friends" (p. 127).
"The theologian is a servant of the Word who, in communal conversation with other Christians, thinks about what God says to us in the Bible. Thus — but only thus — is she also a servant of the church" (p. 127).
"Can a theologian be an unbeliever? Don't be ridiculous! Theology is fides quaerens intellectum: no fides, no intellectum. And while anyone may interpret the Bible, only a believer interprets the Bible as scripture. Moreover, one can speak about God only as one speaks to God. Prayer is the epistemological precondition of theology... indeed a prayerless theologian is a moron — which is not to say that God cannot use the braying of Balaam's ass" (pp. 127-128).
"Ultimately, of course, theologians do not know what they are talking about. So they should excercise meticulous 'word-care' — and not talk too much" (p. 129).

Svinalängorna - en predikan

2011-01-30T06:00:00.002+01:00

Var och såg filmen Svinalängorna härom kvällen. Det var en omskakande film och det märktes tydligt att jag inte var ensam om att vara djupt berörd. Jag tror aldrig att jag lämnat biosalongen tillsammans med en så tyst och förmodligen reflekterande publik. Filmen handlar om hur det är att växa upp i en familj där alkoholen är gud och vilka spår det sätter djupt i människors liv. Inom narrativ psykologi hävdar man att vi utvecklar det själv som våra berättelser kräver oavsett om vi blir hjälten eller martyren. Och nog utvecklade huvudpersonen Lena i filmen en hjälteroll i sin berättelse, men detta till priset av en stor portion dold skam som på ett kraftfullt sätt kom till ytan i samband med att hennes mamma dog. Då var hon själv vuxen och hade bildat egen familj.

När jag lämnade bion funderade jag på hur många av dem som suttit där tillsammans med mig som själva bar på den här erfarenheten på ena eller andra sättet. Det sägs att flera hundratusen barn idag lever i familjer med denna problematik - "De glömda barnen". Hur många är de "glömda vuxna" som kanske fortfarande bär på en bottenlös skam över det som inte fick benämnas därhemma? Familjehemligheten som uppfyllde hela tillvaron men som man trodde att man kunde tiga ihjäl? Vilka är de berättelser som gjort oss till dem vi är? Att erkänna sanningen kan göra så fruktansvärt ont men det är bara sanningen som gör oss fria! Och den verkliga sanningen om människan finns i berättelsen om den Gud som blev människa, för att vi ska kunna lämna skammens och självbedrägeriets fängelse och leva i frihet och förlåtelse. Genom den berättelsen kan vi bli de människor vi är tänkta att vara.

Undrar om de som lämnade biosalongen skulle bli lika berörda av en predikan i kyrkan...?

Ekonomisk människosyn

2011-01-29T06:00:00.007+01:00

Min son har, som allmänbildning, just börjat läsa en grundkurs i nationalekonomi . De börjar med mikroekonomi. Redan från början får de veta att nationalekonomi är mer likt fysik än det är likt andra samhällsvetenskaper. Den grundläggande enheten är den rationellt nyttomaximerande individen. I varje situation finns det alltid ett val som är bättre än ett annat. Utifrån dessa antagande kan man sedan bygga upp matematiska modeller av verkligheten som kan förutsäga den ekonomiska utvecklingen. Dessa modeller bygger naturligtvis på att "allt annat" än de variabler som tas upp i modellen är lika (ceteris paribus). Det är det förstås aldrig, varför man inte i strikt mening kan förutsäga den ekonomiska utvecklingen. Vi vet hur svårt det är för meteoreloger att förutsäga vädret och de erkänner att långtidsprognoser är värdelösa. Ekonomernas förmåga är mycket lägre.

För teologer är ju utgångspunkten i en stipulerad människosyn intressant. Det är en människosyn vi vet är falsk. För teorins skull ignorerar man att människan är en biologisk varelse som inte tänker såsom homo economicus borde tänka. Dessutom är hon "ett troende, moraliskt djur" (Chr Smith), som lever med berättelser, och som formas och är beroende av de olika kulturer och institutioner som hon lever i. En del Nobelpris har getts till forskare som reflekterat över vissa av dessa dimensioner. Institutioner, som t ex företag, behandlas för övrigt också som rationella beslutsfattare utan eget inre liv, vilket förstås också är helt missvisande. Men i kursen får min son lära sig att nästan alla nationalekonomer utgår från de mikroekonomiska antaganden jag nämnde (inte heller detta är ett helt korrekt påstående) och att skillnaderna bara finns inom makroekonomisk teori. Utgår man inte från sådana antaganden kan man inte göra nationalekonomin till en prediktiv vetenskap. Men fysiken utgår inte från uppenbart falska antaganden och den skulle inte vara så framgångsrik om det gjorde det. Det verkar dock inte bekymra nationalekonomer.

De flesta som läser denna blogg är väl redan skeptiska mot nationalekonomin. Därför vill jag tillägga att många teologer (och andra akademiker) utgår från lika uppenbart falska antaganden när de diskuterar ekonomi. Man förnekar t ex i praktiken (om inte i teorin) incitamentens avgörande roll för hur vi handlar (när man på universiteten började ta ut hyra för föreläsningssalar ändrades salanvändningen dramatiskt) och man funderar sällan över hur resurser som ska fördelas skapas. Jag arbetar på ett universitet. Mitt intryck är att få akademiker förstår den egna institutionens ekonomi. Samma personer (inklusive inte så få teologer) uttalar sig trots det med stor auktoritet om hur den globala ekonomin fungerar.

Guldklockan, del 2

2011-01-27T18:11:00.002+01:00

Lönearbetet har blivit vår avgud. Det är yrkeskarriären som ger oss identitet och styr våra livsval. Vi har till och med gjort söndagen till arbetets tjänare. Vi vilar eftersom det är nyttigt för vårt arbete. Gud har blivit vår tjänare; någon som är nyttig för våra projekt. Skapelseberättelsen utmanar oss att tänka tvärtom. Vi arbetar för att fira Sabbat. Det är sabbaten som visar syftet med livet och därmed även med arbetet. Liv och mening skapas inte av vårt arbete, utan de är en nådens gåva, de är glädje och bekymmerslöshet (vi kan vila för Gud ger oss det vi behöver). Om du inte håller med mig om att arbetet blivit en avgud kan du läsa texter som Luk 10:38-42 och Matt 6:25-26. Är dessa texter inte så oerhört provocerande, just därför att de relativiserar det vi tycker är viktigast?

Det intressanta är samtidigt att Guds eviga tid – som vi möter i Sabbaten – inte utplånar vår tid. Evigheten relativiserar den, men den bagatelliserar den inte. Istället ordnar evigheten vår tid. Den blir till sju dagar. Den för också in en kritisk horisont (en sjunde dag) utifrån vilken vi kan pröva vårt arbete och livskarriärer. Leder det vi gör fram mot den Sabbat som Gud kallar oss till? Vi borde utöva större kritik mot såväl omänskligt, monotomt och förslitande arbete som mot avgudadyrkan av yrkeskarriär. Så kanske det paradoxalt nog är så att vi måste ha evigheten om vår tid och vårt arbete ska få ett sant värde och en sann ordning.

Jag drömmer dock inte om utopier. Vi lever under syndens villkor och vi måste arbete i vårt anletes svett. Men det är ingen ursäkt för att inte locka livet i riktning mot det Gud önskar. Guds frälsningsverk handlar inte bara om det som händer i kyrkan på söndag utan om att hela tillvaron ska föras i relation till Gud och där finna sin sanna natur. Då blir det centralt att alla de andra dagarna rör sig mot Sabbat. Sabbaten frigör de andra dagar så att vi på olika sätt kan försöka berika andra människor genom vårt betalda eller obetalda arbete. Att mätta människors hunger och vårda sjuka, att se studenter och kollegier växa, att rättvisa skipas, att ta fram skönhet i tingen och allt detta andra avbildar den Skapare som givit oss livet som en gåva.

Detta var något av det jag vill säga i undervisningen i söndags. För er som följt bloggen måste jag tyvärr meddela att jag inte riktigt lyckades förmedla det jag önskade – trots all god hjälp. Men vad gör det! Av nåd fortsätter dialogen om arbetet vid nästa månads samling i Hyllie Park – då i dialogform med en av dessa 80-talister som tänker så annorlunda om arbetet än vad jag 60-talist gör. Ofullkomlig förkunnelse är bra! Det stimulerar till fortsatt reflektion!

Hauerwas och Kerr

2011-01-25T21:33:00.004+01:00

Hauerwas möter kritiken från Nathan Kerrs Christ, History And Apocalyptic (2008) i artikeln "Beyond the Boundaries: The Church as Mission" i Viggo Mortensen and Andreas Osterund Nielsen (red), Walk Humbly with the Lord: Church and Mission Engaging Plurality (Eerdmans, 2010), som går att läsa på google books. Arne har också en artikel i denna bok.

Arne: Du som var på konferensen, vad säger du om Hauerwas försvar och kritik av Kerr?

Bruce McCormack och försoningslära

2011-01-24T08:58:00.012+01:00

Bruce McCormack håller i dagarna The Croall lectures i Edingurgh. Föreläsningarna handlar om försoningslära med titeln "Abandoned by God: The Death of Christ in Systematic, Historical, and Exegetical Perspective". Föreläsningarna verkar väldigt spännande och som tur är finns bloggare där för att rapportera. Jag fyller på länkar till sammanfattningar när de blir tillgängliga.

The Decline of Protestantism and the Perils of Penal Substitution
The Incarnation as Saving Event: Theories Which Order the Work of Christ to a Metaphysical Conception of His Person + fler tankar
Let Justice and Peace Reign: Theories Which Fail Adequately to Integrate the Person and Work of Christ
After Metaphysics: Theories Which Order the Person of Christ to His Work
The Cry of Dereliction: The Death of Jesus in Eschatological Perspective
The Lord of Glory was Crucified: Reformed Kenoticism and Death in God

I upplägget märks en ny typologi: (1) teorier som (under)ordnar Jesu verk till hans person; (2) teorier som skiljer på verk och person; och (3) teorier som (under)ordnar Jesu person till hans verk.

Guldklockan: varför arbetar vi?

2011-01-21T20:00:00.003+01:00

Läste i veckan en krönika av Christian Albinsson i Metro om att arbetsgivarna måste anpassa sig till de kräsna 80-talister som nu ska ta över efter alla 40-talister som går i pension. ”Alla som vill anställa oss 80-talister måste göra sina jobb roliga, det måste finnas något mer än arbetstider och lön.” Det viktiga är självförverkligande, omväxling och att få göra det man är bäst på. ”Guldklockans tid är förbi – belöningen måste komma nu direkt, inte om 25 år”.

Eftersom jag ska undervisa om arbetet i kyrkan på söndag började tankarna omkring en kristen syn på arbetet. Uttrycker 80-talisten motsatsen till kristen arbetsmoral? Är inte plikt och osjälviskt tjänande de viktiga kristna dygderna? Eller har den ”kristna” arbetsmoral jag växt upp med varit mer anpassad till de krav ett hierarkiskt och monotomt industrisamhälle krävde än till evangeliet?

Jag försöker alltså nyansera min omedelbara sänkning av Albinssons krönika. Arbetet är en stor del av livet och varför ska vi inte ställa krav och protestera mot tråkiga arbeten? Frågan är dock om självförverkligande är den bästa kritiska horisonten.

Jag skulle hävda att ett meningsfullt arbete förutsätter att vi arbetar för något större än vårt eget självförverkligande – att det jag satsar tid och energi på betyder något positivt för andra människor. Kanske kan en sådan kritisk prövning av lämpliga yrken, produktion och arbetsförhållande också lyfta yrken som verkar mindre självförverkligande men som ändå måste göras. Ska man hoppas att arbetsgivare också tvingas lära sig svara upp till kristnas kritiska prövning av arbetet?

Syftet med detta inlägg är egentligen att lyssna in vad du tänker kring arbete och teologi. Och vad ska en som undervisa på söndag ta upp och betona. Tacksam för snabb respons!

Uppenbarelseboken: Boktips

2011-01-11T14:09:00.011+01:00

Michael Gorman, Reading Revelation Responsibly: Uncivil Worship and Witness: Following the Lamb Into the New Creation (Cascade Books, 2010)
Gorman har skrivit mycket bra om Paulus. Så det här borde vara en bra bok. Han brukar också på sin blogg Cross Talk - som titeln antyder - vara väldigt kritisk mot "civilreligion".

Om boken från förlaget: Rather than a script for the end times, Gorman demonstrates how Revelation is a script for Christian worship, witness, and mission that runs counter to culturally embedded civil religion.

Gordon Fee, Revelation (New Covenant Commentary) (Cascade Books, 2010)
Fee har ju skrivit många bra kommentarer, bl a på 1 Kor och Fil. Det här torde inte vara ett undantag.

Om boken från förlaget: In this book, award winning author Gordon Fee attempts to excavate the layers of symbolic imagery and provide an exposition of Revelation that is clear, easy to follow, convincing, and engaging. Fee shows us how John's message confronts the world with the Revelation of Jesus Christ so that Christians might see themselves as caught up in the drama of God's triumph over sin, evil, and death. Fee draws us into the world of John and invites us to see the world through John's eyes as the morbid realities of this world have the joyous realities of heaven cast over them.

Mer Wingren: Om när känslan tar över

2011-01-10T16:50:00.006+01:00

Det har varit mycket Gustaf Wingren här på bloggen ett tag. Jag har precis börjat läsa hans klassiska bok "Predikan". På många sätt en ganska rättfram och fascinerande bok. Stötte på ett citat som är väl värt att dela med sig av. Det är knappast mindre aktuell idag än när Wingren första gången skrev texten. "[I] samma ögonblick, som individen kommit i centrum, i samma ögonblick kommer med en viss nödvändighet känslan i centrum: man är uppbyggd när man känner sig uppbyggd, och - detta är konsekvensen - man överger gudstjänsten, när man icke känner sig uppbyggd." (Predikan, s 32-33)

I skuggan av alzheimer

2011-01-10T06:00:00.005+01:00

"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Vilken bedräglig lögn!

Jag satt vi köksbordet som jag gjort så många gånger tidigare. Plötsligt fastnade min blick på den lilla broderade tavlan som hade hängt där på väggen i flera år. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om texten ... den var ju bara ett av dessa många vanliga ordspråk som hänger lite överallt. Men nu fångade orden min uppmärksamhet: "Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Och det slog mig: vilken bedräglig lögn!

Det kan låta vackert, men vad betyder det egentligen? Att minne, identitet och mening hör samman är väl de flesta överens om. Men i detta ordspråk tycks minne handla om vad jag som enskild individ minns. Denna i vår tid så vanliga och självklara uppfattning (ja, är inte vi i västerlandet närmast sjukligt fixerade vid den enskilda, oberoende individen?) blir väl synnerligen problematisk i ljuset av den växande skaran alzheimersjuka och dementa i vårt samhälle. Kanske demenssjukdomar upplevs särskilt hotfulla i vår tid, därför att minne i så hög grad har kommit att betraktas som en ägodel hos just den enskilda individen. Och om det skulle stämma, blir ju identiteten något som oundvikligen vittrar sönder och "livet" något som förlorar sitt innehåll när minnesförmågan inte längre kan upprätthållas.

Det allra viktigaste är kanske inte att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.

Utan att försöka ta bort demenssjukdomarnas destruktivitet eller "sting" och utan att förringa hur den enskilda individen kan uppleva sin demenssjukdom, bör man inte som kristen ifrågasätta tanken om det "atomiserade minnet"? Kanske minne i första hand inte är något jag som individ har, utan något som vi gör tillsammans som gemenskap, som kyrka? Minne är kanske inte bara en enskild individs kapacitet, utan något som inbegriper hela Kristi kropp, något som förkroppsligas i och genom kyrkan? Om detta stämmer påminns vi om vikten att minnas för varandra och hjälpa varandra att minnas sant - vilket inte alltid är lätt i en kyrka som själv många gånger verka ha grava minnesproblem. Och kanske vi kan hjälpa varandra att ana att det allra viktigaste inte är att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.

Frågorna och tankarna blev många där vid min alzheimersjuke fars köksbord...

Människa eller kristen: ett matematisk test

2011-01-06T21:12:00.003+01:00

Julledighet är bland mycket annan härlighet också en tid för läsning av böcker som legat och väntat. Det blir därmed naturligt att använda ett första inlägg åt Bengt Kristensson Ugglas mycket läsvärda biografi över Gustaf Wingren. Wingren tillhör inte mina favoriter, men boken är mycket välskriven och lärorik. Dessutom har Wingren ett utmanande ärende som han uttrycker i frasen ”först människa, sedan kristen”.

Kristen tro levs enligt Wingren inte innanför kyrkans väggar utan ”i vardagens kall”. Hans kritik av frikyrkan är att den överbetonar det som sker inom kyrkan. Wingren menar istället att för de flesta av oss handlar det viktiga om familjen, barnen, vännerna, försörjning och arbete, att hjälpa bekanta att skotta snö, och så vidare. Har frikyrkan genom sina predikanter nedvärderat vardagens glädje och slit – det som fyller större delen av livet? Är det frikyrkoledarnas övervärdering av sin egen verksamhet och sina egna projekt gentemot medlemmarnas liv?

Wingrens lösning är dock ingen lösning. Han reducerar kyrkan till evangeliets förmedling – som en tankstation dit vardagens människor går för att fylla på kraft för vardagens liv. Men frågan återstår hur vi lever kyrka så att det inte reduceras till aktiviteterna innanför kyrkans väggar. Och, än viktigare, hur kan ”kristen” handla om att leva en gemenskap som transformera människans glädje och slit?

… då till mitt matematiska exempel. Kyrkan kan hävda att ”nattvarden” är jätteviktig trots att vi kanske ägna 15 minuter i månaden åt denna handling. Vi har under samma månad säkert 100 måltider på snitt 15 minuter. Om denna avancerade matematik stämmer, ägnar vi cirka 100 ggr så mycket tid åt vanliga måltider som åt ”nattvarden” (tiden är säkert undervärderad om jag inkluderar alla mina fikastunder). Jag är inte så dum att jag förnekar att ovanliga handlingar kan vara väl så viktiga som de vi gör rutinmässigt (jämför t.ex. en vigsel!). Dock kvarstår frågan hur en helig måltid en gång i månaden i ett från vardagen avskilt kyrkorum ska kunna kompensera för alla andra 100 sekulära måltider? Hur ska Herrens måltid kunna göra alla våra andra måltider heliga?

Hur kan vi fira Herrens måltid i gudstjänsten så att allt bröd & dryck blir Guds nådegåvor som vi delar med varandra för att ingen av oss ska lida nöd? Och hur förbinder vi på liknande sätt kyrka med arbete, familj, vänskap, idrott, fest, tågresande ( … varför skriver jag tågresande?)

PS! Kristensson Uggla visar hur Wingrens sociala tänkande även i sin senare radikala fas är mer ”romantiskt” än ”marxistiskt”. Låt mig rekommendera John Hughes, The End of Work: Theological Critiques of Capitalism (en annan av julens läsupplevelser) som visar resurserna och svagheterna i den romantiska traditionen och även dess rötter till marxismen. En given bok om man vill utvärdera Wingrens socialetik!

Nytt om bloggen

2011-01-06T10:52:00.000+01:00

Vi hälsar ännu en ny bloggskribent välkommen till cruciform phronesis. Det är Roland Spjuth som är docent och lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och SALT, Malmö. Vi ser fram emot spännande blogginlägg framöver!

Brittisk TV-serie

2010-12-21T09:27:00.001+01:00

Fick tips om en brittisk TV-serie om ett antal personer i Leeds som fick möta den kristna tron under tre veckor. Det verkar vara en fascinerande berättelse. De kommer från helt olika bakgrund - t.ex. en lesbisk, en biker, en notoriskt otrogen kille, en strippa. De får möta den kristna tron i praktiken och i undervisning. Ett spännande möte med många konflikter. Du kan se TV serien på SVTPlay och här hittar du första avsnittet.

Det jag kan ha problem med är dels själva inramningen - den kristna tron är botemedlet mot samhällets moraliska förfall. Återigen blir den kristna tron en fråga om moral och ett skydd mot samhällets förfall. De utvalda är väl också att betrakta som riktigt "omoraliska". Men är den kristna tron verkligen en fråga om samhälls moral? Dels kan jag fundera lite på hur de löser vissa grejer. Strippan får i uppdrag att försöka att inte ha sex en natt med sin pojkvän. Som hjälp får hon ett plockepinn. När hon blir kåt skall hon spela plockepinn istället - "lyckas" hon... Killen som är notoriskt otrogen skall lösa det genom att börja boxas för att få utlopp för sin energi. Det som är bra att de får en mentor som själv är en attraktiv kvinna men som har valt att inte ha sex. Men problemet är att de försöker lösa det med "quickfix".

Det positiva i serien är att de inte bara "lär" ut den kristna trons grunder utan praktiserar. De får leva ut tron. Åka på retreat, arbeta i samhället med gamla - den kristna tron blir inte bara teori utan ett liv. Och när man kommer till slutscenen så verkar det vara det som har gjort mest intryck - kopplingen mellan liv och lära. Den lesbiska kvinnan uttrycker det i sitt personliga vittnesbörd som att innan dessa tre veckor förstod inte något i bibeln och det oroade henne. Nu var hon mer oroad över vad hon förstod.

Kanske något att ägna en eller ett par kvällar åt julledigheten åt.

Vad tänker du om det perspektiv som serien ger?

Heberlein och Johannisson

2010-12-20T09:36:00.002+01:00

Två intressanta tänkare i Svensk akademi i en kul mailkonversation på DN kultur - Ann Heberlein och Karin Johannisson. Speciellt kul tycker jag det blir när Heberlein med glimten i ögat etiketter sig själv som "liberal", "feminist", "civilisationskritiker" etc. Är det de som Anthony Giddens kallar hyperreflexivitet (på tal om etiketter...)?

Samtal mellan Stanley Hauerwas och John Milbank

2010-12-15T10:59:00.002+01:00

Fick tips om ett samtal mellan Stanley Hauerwas och John Milbank. Samtalet skedde i samband med att Hauerwas' bok "Hannah's Child" kom ut. Du hittar en inspelning av samtalet här.

Fredligt motstånd

2010-12-10T20:12:00.003+01:00

Idag är det nobeldagen. I år går ju som alla vet fredspriset till kinesen Liu Xiaobo. Han sitter fängslad sen flera år tillbaka. De kineser som sympatiserar med honom, och använder sig av internet a la twitter etc, har enligt Hanna Sahlberg (kinakorrespondent)idag en tom stol som symbol. Den tomma stolen visar hans tomma stol i rådhuset i Oslo.

De kinesiska myndigheterna vill inte på något sätt ge utrymme för eventuella hyllningar och började därför idag bygga intensivt utanför hans hus. Ingen skulle få komma till för att hylla. Myndigheterna bestämde sig också för att ingen fick boka bord för fler än sex personer. Allt för att förhindra att det skulle bli stora firanden. De kinesiska sympatisörerna svarade då med att snabbt börja säga att de bara skulle boka middag för fem men med en tom stol vid bordet. Sa jag att Liu Xiaobo manar till fredligt motstånd. Ingen kan hålla tanken för någon som formar sitt liv från en annan berättelse, inte ens de kinesiska myndigheterna.

Vetenskap och bibeln

2010-12-09T08:07:00.003+01:00

Såg just på morgon-tv där de intervjuade de ansvariga för sändningen av morgondagens nobelfest. Karin Hübinette som skall ansvara för kommentarerna får frågan om intressanta perspektiv på pristagarna. Hon svarar med att ge exemplet att en av pristagaren i kemi i sin ungdom var mycket påverkad av bibeln. Hon säger att det var ju lite överraskande att en vetenskapsman kan ha den bakgrunden. Och jag som trodde vi levde på 2000-talet där den typen av fördomar inte längre fanns...

Barth, Wright och den historiske Jesus

2010-12-08T06:00:00.002+01:00

I april hölls en konferens på Wheaton College — som säkert många vet — om N. T. Wrights exegetik och teologi. Richard B. Hays höll då en spännande föreläsning om Wrights historiske Jesus-projekt och undrade varför Wright är så arg på Karl Barth (en mördarsnigel i Guds trädgård-style). Men mest av allt utmanar han Wright att fundera på vad en kristen historiesyn är. Spelar det ingen roll att Jesus har uppstått? Om Gud har blivit människa i Jesus (som Johannes tydligast påstår bland evangelisterna) dött och uppstått samt nu lever som världens herre, borde inte detta få konsekvenser för Wrights historiesyn? Om uppståndelsen ger historiens sanna ontologi, måste den inte därmed var det man utgår från som (kristen) historiker? Och vilken hermeneutisk roll har kanon i sökandet efter Jesus? Mycket tankeväckande föreläsning från Hays. Jag lyssnade på den igen häromdagen när jag diskade och påmindes om hur bra den är.

Luther och de andra

2010-12-06T06:00:00.001+01:00

Jag har i en längre översikt beskrivit hur 1900-talets svenska akademiska teologi skapats i skärningsfältet mellan en luthersk national- och folkkyrka, statsstyrda universitet och och speciella föreställningar om "Vetenskapen". Vetenskaplig teologi ska, hävdade man, vara helt värderingsfri och icke-konfessionell. Trots detta har den varit utpräglat luthersk. Anders Nygren och Gustaf Aulén kunde skriva teologihistorier om kärlekstanken och försoningsteologi där den absoluta höjdpunkten var Luther. Historien tog i praktiken slut med Luther. Läroböcker i kyrko- och teologihistoria (t ex Tergel och Hägglund) har också ett tydligt lutherskt perspektiv, vilket varit tydligt för många icke-lutheraner, men ofta inte för de senare. Mattias Martinsson, professor i systematisk teologi i Uppsala, diskuterar detta på ett mycket belysande sätt i kapitlet "Luther och de andra" i sin senaste bok Katedralen mitt i staden: Om ateism och teologi (sid 205-236). Det handlar inte bara om en mycket stor kvantitativ obalans, utan också om att Luther blir den tysta normen och de andra (Calvin, Zwingli, anabaptister, katoliker, etc) blir avvikelser. Drag hos Luther som inte längre ses som attraktiva projiceras på andra, medan Luther friskrivs. Det är inte den levnadsglade Luther som skapade den protestantiska moralismen utan den kylige och allvarlige Calvin. Trots att Luther försvarar en lika tydligt predestinationslära som Calvin, är det Calvins hållning som beskrivs i mörka termer. För er som gillar Foucault kan jag berätta att Mattias analys utgår från ett Foucault-perspektiv.

Constructing Jesus

2010-12-01T06:00:00.004+01:00

Dale Allison har nu i november kommit ut med en ny bok om den historiske Jesus som heter Constructing Jesus (Läs utdrag). Han har sedan Jesus of Nazareth (Fortress, 1998) signalerat sitt missnöje med de kriterier som används inom forskningen för att avgöra vad som är autentiskt, dvs vad som sannolikt går tillbaka till Jesus. Nu påpekas inte bara problemen med dem utan han förkastar kriterierna helt (se kort översikt av Allison också i Gaventa och Hays, Seeking the Identity of Jesus (Eerdmans, 2008)). Men i Constructing Jesus ger också Allison sin bild av den "historiske Jesus" med kapitel om eskatologi, Jesu självbild, Jesus död och uppståndelse osv.

Som sagt menar Allison att de traditionella kriterierna har misslyckats. Trots rigorösa kriterier kommer forskare fram till radikalt olika Jesusbilder. Det beror inte bara på dålig metodanvändning eller att kriterierna behöver förfinas. Allison drar istället slutsatsen att kriterierna i sig är felaktiga. Det underbygger han med ytterligare argument:

Bevisföring ofta omöjlig: Om man skulle dela upp Jesustraditionen i tre högar skulle man enligt Allison få två små högar med enheter som med säkerhet kan beskrivas som teologisk redaktion respektive autentiska. Den tredje högen är väldigt stor och består av enheter i kategorin "svårt att veta även om man kan gissa".
Fiktion och/eller icke-fiktion: Distinktionen mellan fiktion och icke-fiktion sammanfaller inte alltid med ohistorisk och historisk. Detta hör dels samman med hur man minns: Vi glömmer lätt detaljer, men minns den generella poängen. Det innebär bl a att anekdoter om någon professor mycket väl kan vara påhittad och samtidigt förmedla en trogen bild av personen i fråga. Allison tar frestelseberättelserna som exempel. Han menar att de definitivt är påhittade samtidigt som de sant porträtterar vem Jesus var. Han litade på Gud, använde skriften, kämpade mot Satan osv.
Olika riktningar: De olika kriterierna pekar i olika riktningar. Detta om något pekar på problematiken med dem.

Studier av minnesprocesser visar, menar Allison, att människan främst är benägen att komma ihåg den övergripande bilden snarare än enskilda detaljer. T ex när flera personer återberättar vad som hände vid en olycka minns de ofta den övergripande bilden liknande medan detaljerna varierar. Det är inte troligt att de första ögonvittnena uppfattade helheten totalt fel medan de exakt kom ihåg vad Jesus sade vid några enstaka tillfällen, dvs tanken på att finna en Jesus baserad på några få Jesusord och totalt annorlunda än den övergripande bilden i traditionen är utifrån detta orimligt (jfr Jesusseminariet). Det är troligare att om Jesu efterföljare missuppfattade honom i det övergripande perspektivet gäller det nog även i detaljerna. Allison förnekar inte att det i vissa fall kan ha varit så att någon missuppfattat Jesus vad det gäller det övergripande men fått någon detalj rätt. Inte heller menar att alla enskildheter är ohistoriska. Hans poäng rör frågan om metod: Historikerna bör börja med den övergripande bilden i Jesustraditionen. Anledningen till detta är att om det är något man kan lita på är det just denna bild. Antingen har källorna fel om Jesus i det övergripande och då kan vi inte heller lita på detaljerna, eller så har de rätt om honom i det stora hela.

Hur gör han rent konkret (grovt förenklat)?

Leta efter upprepade motiv och retoriska strategier: Med övergripande bild menas motiv och retoriska strategier (han använde överdrifter och liknelser).
Ju större spridning desto större anspråk på tillförlitlighet. Med spridning menas både olika traditioner och olika sorters material/genre (liknelser, profetiska ord, uppmaningar, redaktionella notiser osv.). Lägg också märke till att alla enskilda traditioner där motivet förekommer inte behöver vara historiska i kriteriebemärkelsen (se ovan).
Placera den övergripande bilden (motiv, retoriska strategier) i sin kontext. Försöka förstå vad den kan betyda i det judiska sammanhang Jesus befann sig i. Jesus måste ha varit hyfsat begriplig för sin samtid även om han sade och gjorde nya saker.

Jag återkommer med några reflexioner när jag hunnit läsa mer.

Finn fem fel

2010-11-30T10:50:00.006+01:00

På Faith and Theology publicerar Ben Myers skämtsamt följande bild och undrar hur man tänkte. Finn fem - eller ja, många - fel:

Visst är det en skämtsam bild, men det skrämmande är väl att vi ofta vill att Jesus skall vara just så. Vi älskar Sagan om ringen och hur det goda vinner över det onda med samma typ av makt fast listigare och starkare. Se mer om detta i Arnes notis om Milbank och Bengts blogg om pacifism.

Man får inte tillämpa Bibeln?!

2010-11-29T06:00:00.004+01:00

David Yeago har skrivit en intressant artikel om bibelsyn ("The Bible"). Han ger i den ett intressant exempel på hur exeges kan se ut om man utgår från hans syn på Bibeln (85-92). Han nämner att i den lutherska tradition som han tillhör läses 1 Kor 4:1–2 som direkt tilltal till personer som ordineras: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.” Hur skall denna praxis förstås?

De som är skolade i historisk-kritisk exeges skulle enligt Yeago resonera ungefär så här om de välvilligt försöker förstå tolkning i detta exempel. Egentligen syftar ”vi” i texten på de mänskliga ledarna Paulus, Apollos, och Kefas (1 Kor 3:21–23). Det vet egentligen tolkarna i exemplet när de direkt läser texten som om ”vi” syftade på präster och biskopar i nutid. De nutida ordinerade ledarna kan inte ha funnits när Paulus skrev och han kan inte ha inkluderat dem i sitt ”vi” även om han lät det syfta på en vidare skara av kyrkans ledare. Den ursprungliga innebörden rör tiden då, men det måste vara så att den lutherska traditionen i fråga gör en sorts tillämpning och ser en sorts analogi mellan den grupp Paulus syftar på och den grupp av ordinerade ledare som åsyftas i Yeagos exempel. Så vad den lutherska traditionen egentligen gör är att de tillämpar en ursprunglig innebörd genom att söka analogier med vår tid. De söker relevansen av historiska texter. Men vid ordination kan man inte stå och säga det rakt ut utan det är underförstått. Därför ”tillämpas” texten så direkt.

Men Yeago menar att man troligtvis inte skall förstå tolkningen i exemplet på detta sätt. Han föreslår ett annat sätt som skiljer sig på flera punkter från det historisk-kritiska. I det historisk-kritiska förhållningssättet där texten tillämpas i vår tid förutsätts (a) att gemenskapen då är en annan gemenskap än den nutida, och (b) budskapet till den ursprungliga gemenskapen måste rekonstrueras och så att säga grävas fram med historiska metoder (c) varefter man får se om något har relevans för kyrkan idag. Men Yeago menar att i det exemplet han lyfter fram händer något annat. ”[The words of Paul] appear as immediately formative words, which articulate the intensions of the Spirit just invoked upon the ordained, and delineate the shape of the obedience just symbolically laid upon their shoulders. They do not offer to speak meaningfully within the horizon of the perceptions and desires of the ordained; they prescribe for them the horizon within which they will from now on live” (87-88).

Här utgår tolkningen från helt andra premisser. (a) Den ursprungliga gemenskapen är den nutida gemenskapen. Detta skall inte uppfattas i naiv ”historisk” bemärkelse utan i teologiska termer: Paulus ord från länge sedan förenas med nuet på grund av kontinuitet i Guds verk. Det är samma Ande som verkade i Paulus sammanhang som nu, och kyrkan har samma uppgift då som nu. Att läsa Bibeln som Guds tilltal är att läsa texterna i denna kontext. (b) Därmed handlar tolkning om urskiljning av ”the intensions of the one Spirit whose action and purpose already bind together the Corinthian assembly and the present-day church in one redemptive economy” (88). Urskiljning handlar både om att vara uppmärksam på vad som sägs i de enskilda texterna och om att söka Andens enhet – inte historisk och litterär enhet – utifrån övertygelsen att Anden talar genom Bibeln som helhet, dvs. läst som GT och NT, läst tillsammans där texterna får belysa och ibland korrigera varandra. I en sådan tolkning söker man inte texternas relevans – att ”korrelera” nutida förväntningar och tankar med texterna – utan åhörarna förs in i ”the realm, inhabited alike by Paul, the Corinthian believers, and the contemporary church, where the intentions articulated in the text hold sway” (88).

Yeago förtydligar med tre punkter. För det första utgår kyrkans tolkning från att Gud formar ett folk genom Anden för att vittna om Jesus bland nationerna. Det är kontexten där kyrka och kanon förs samman (89). För det andra syftar uttrycket att åhörarna förs in i en sfär ”where the intentions articulated in the text hold sway” på en komplex och mångfasetterad process (89). Människor initieras i kyrkan genom dopet och textens tal till kyrkan är i grunden en förnyelse av dopet – att omvändas till Kristus och de som samlas runt honom samt att sättas i tjänst för hans verk tillsammans med andra. ”Without ceasing to be historically particular words, reflecting contingencies of language and circumstance, they nonetheless come into our midst as bluntly formative, delineating the geography of the new world in which we have been brought to live, and articulating the share of the divine intention by which we are now to be formed” (90).

För det tredje, att läsa Bibeln i “dopets domän” (90) är att läsa Bibeln i de gudomliga gåvornas ekonomi (91). I denna ”ordning” är Bibeln en distinkt men inte exklusiv förmedlare av Andens tilltal. Bibeln är inte den enda av Andens gåvor till kyrkan. Även ledare, olika sorters praktiker inkluderande beslutsfattande och tillbedjan, helgon (förebilder), visa personer osv. är Andens gåvor till kyrkan. Alla dessa gåvor har till uppgift att leda kyrkan in i hela sanningen (Joh 16:13–14). Men Bibeln är en permanent och irreversibel gåva (Yeago menar även att det finns andra sådana), medan andra gåvor har mer lokal och övergående karaktär. Precis som ingen av Andens gåvor kan tolkas och uppskattas förutom i ljuset av Bibeln, kan inte heller Bibeln tolkas och uppskattas utan alla Andens gåvor till kyrkan. Utan Andens gåvor till kyrkan kan inte Bibeln förstås som Guds tilltal.

Yeagos analys väcker frågan om hur vi ser på tillämpning av Bibeln. Visst finns en pedagogisk poäng i att först söka textens budskap då för att sedan fundera på vad den innebär nu. Men den uppdelningen kan också leda fel om man vill "tillämpa" Bibeln kyrkligt. Finns andra sätt att formulera sig som lyfter fram Yeagos insikter utan att riskera att hamna i ett historisk-kritiskt felslut?

Självbedrägeri

2010-11-27T06:00:00.000+01:00

När jag läste Arnes blogg den 26 november om svensk vapenexport till Sydafrika, kom jag att tänka på hur lätt vi har att hamna i självbedrägeri. Stanley Hauerwas och David B Burrell behandlar detta ämne i en reflektion över Hitlers arkitekt, Albert Speers självbiografi Inside the Third Reich. Att vara medveten beskrivs här som en intränad förmåga att tala ut det vi är medvetna om. Och visst är det ett välkänt fenomen, att det man sätter ord på blir man medveten om på ett helt annat sätt än det som stängs inne och förblir outtalat.

Och det är just detta som självbedrägeri innebär enligt Hauerwas och Burrell: vi väljer att inte tala ut vår medvetenhet, vilket leder till att vi undviker medvetenhet, och vi undviker att bli medvetna genom att undvika. Denna onda cirkel utgör grunden för självbedrägeri. Att bli medveten om vissa, kanske svåra eller skamfyllda saker, kräver enligt författarna ”the moral stamina to endure the pain that such explicit knowledge cannot help but bring.”

Problemet om man inte vill utstå den smärtan är att om man en gång börjat undvika att tala ut vissa saker så är risken stor att man gör det igen och igen, och så är processen i självbedrägeri i rullning. För att slippa erkänna självbedrägeriet måste vår världsbild formas så att den stämmer överens med vårt självbedrägeri. Vi lurar oss själva genom att lägga över vårt eget ansvar på andra till exempel. Detta leder till att vi skapar illusioner som vi lever i och av och det är illusionen som gör att vårt liv trots allt hålls ihop. Många är nog de illusioner som borde falla hos de ansvariga för vapenexporten. Men inte enbart hos dem, utan hos oss var och en. Självbedrägeri är en frestande väg för alla att gå, i både stort som smått, men det är en återvändsgränd.

Svensk vapenexport

2010-11-26T06:00:00.002+01:00

I lördags deltog jag i en panel om svensk vapenexport. Justin Sylvester, demokratiforskare från Sydafrika, berättade hur den gigantiska vapenaffär 1999 som inkluderade svenska JAS-plan har förgiftat sydafrikansk politik. Det han berättade har jag själv kunnat se under mina sedan 2003 återkommande perioder som gästprofessor i Stellenbosch. Första gången slogs jag av hoppfullheten och optimismen. Hoppfullheten har blivit mindre för varje gång jag kommit dit. Det är naturligtvis många faktorer bakom, men hela tiden finns efterverkningarna av denna vapenaffär med. Den har kostat mycket, mycket mer än man tänkte från början, resurser som skulle kunna använts mycket bättre. Dessutom betalades, med all sannolikhet, mycket stora summor i mutor. Man började tidigt utreda dessa anklagelser, men nästan alla utredningar i parlamentet och i rättssystemet har lagts ner. ANC-ledningen har motarbetat alla försök att reda ut anklagelserna. Endast två personer har dömts. Resultatet har blivit att parlamentets självständighet har minskat, åklagarämbetets oberoende har reducerats, anti-korruptionspolisen Scorpions har lagts ner och just nu förbereds lagar som minskar medias möjlighet att rapportera om sådant som anses kan hota rikets säkerhet. Med andra ord, svensk vapenexport har bidragit till att demokratin i Sydafrika har försvagats. En anledning till att Sverige fick sälja var annars det stora stöd man givit ANC under kampen mot apartheid.

Svenska politiker och industriledare erkänner förstås inte att mutor har använts. Den svenska utredningen av anklagelserna lades ner i brist på bevis och i brist på utredningsresurser. Men det råder knappast någon tvekan om att anklagelserna är sanna, även om man kan säga att det var SAABs samarbetspartner som gjorde det smutsiga arbetet. Genom att inte erkänna tvingas man leva i en lögn. Så också svensk politik korrumperas av denna vapenaffär. Detta är inte enda tillfället. Det verkar omöjligt att sälja stora vapensystem utan korruption och ska svensk vapenindustri överleva måste man sälja utomlands - mer säljs till utlandet än till det svenska försvaret. Dessutom finns en ännu större form av korruption, det system av motköp som är en nödvändighet. Sydafrika garanterades mycket stora svenska investeringar i landet vilket skulle ge många nya arbetstillfällen. Inte mycket av detta har förverkligats. Men detta system måste också politiker, fackföreningar och industriledare att försvara mot bättre vetande. Återigen, för att den svenska vapenexporten ska fungera måste den svenska eliten leva i lögn. Man måste ljuga för andra och för sig själv.

Samhällets utstötning

2010-11-25T06:00:00.003+01:00

Jag sitter precis och skriver en text till en konferens. Texten handlar om hur kyrkan kan förställa sig "kristen ungdom". Jag använder mig av poststrukturalistiska teorier (på ett mycket fritt och kreativt sätt...). I dessa spelar tanken om disciplinering en viktig roll. Michel Foucault skriver bl.a. i sin Övervakning och straff om hur kyrkan blir en del av den allmänna disciplineringen. Disciplineringen sker egentligen omärkt genom att våra värderingar uttrycker sig i hur vi handlar - det blir liksom vattnet vi simmar i och utgår ifrån. Helt enkelt det som uppfattas vara normalt. Mot bakgrund av det är det skrämmande läsning i DN idag. Två tredjedelar av alla gravida som får kunskap om att det bär på ett barn med Downs syndrom väljer att göra abort. Vad säger det om vårt samhälles värderingar? Hur kan kyrkan vara en gemenskap som faktiskt kan föreställa sig människor med funktionshinder som en gåva från Gud?

(Ps. jag vill passa på att uppmärksamma en god vän - Jesper Tottie - som är en människa med stor förmåga att vända på perspektiven - tyvärr bloggar han inte. Men läs det här så förstår ni vad jag menar!)

Att åka kollektivt - en skola för livsresan

2010-11-24T06:00:00.000+01:00

Numera åker jag tåg till jobbet. Förutom att det är bra för miljön kan man lära sig mycket av att åka kollektivt. För det första blir det så tydligt hur själviska vi människor är. En morgon sa en kille på perrongen att "idag ska jag bara sitta, om jag så ska slå ner nån på kuppen." Ja, det händer att jag också blir smått irriterad när jag får stå hela resan, men vad är 25 minuter i det stora hela egentligen? Jag brukar tänka att jag får öva mig i tålamod när jag står där och ser de andra sitta och sova tidigt på morgonen. Jag kan också öva mig i tacksamhet över att jag kan stå och röra mig som jag vill.

En annan bra sak med att åka tåg är att man kan få många spännande samtal med kända och okända människor - i alla fall på vägen hem då fler är vakna. Senaste veckan har jag träffat på flera personer som har funderat på vad vi har kyrkan till egentligen. En av dem (45-50 år) har varit med i kyrkan i stort sett hela livet. Hon har det bra för övrigt i livet men nu hade hon börjat ifrågasätta mycket av såväl kyrkans tro som liv, och hon led av det. Hon frågade sig just: "Vad har vi kyrkan till egentligen? Mår man dåligt så går man inte dit." I en själavårdares hjärta gör det ont att om och om igen inse att det är så här många upplever det. När ska vi upptäcka att vi alla är en gåva till varandra och att vi inte kan leva livet utan varandra? Livet, med dess glädje och sorger är till för att delas. Att bli mött av ett ansikte som gläds med mig när jag är glad, och som inte viker undan när livet är svårt, är precis vad varje människa behöver. Det är väl det som Gudsberättelsen handlar om - en Gud som vänder sitt ansikte till människorna så konkret det bara går - genom att bli människa i Jesus Kristus.

Vad har socialdemokraternas kris med kyrkan att göra?

2010-11-23T06:00:00.004+01:00

”Under de senaste 15 åren har det socialdemokratiska partiet mer varit ett museum över en framgångsrik historia, än ett levande parti.” Ungefär så sa SSU:s ordförande i morgonprogrammet på TV 4 förra lördagen. Kunde de orden lika gärna ha sagts om det som kom att kallas svensk frikyrkorörelse? Jag tror det. Är en del av kyrkornas kris i vårt land just detta att vi lever på ”fornstora dar” – som ett museum med glasmontrar där pokalerna står välputsade och vackra att titta på. Gång på gång träffar jag människor som ger uttryck för det.

I samband med en föreläsning jag hade i ett sammanhang i höst, uppstod ett samtal om de ”koder” som gäller i många svenska frikyrkor. En kvinna i 30-årsåldern berättade då hur hon och hennes kompisar upplevt frikyrkan på hemorten som otillgänglig – en plats för dem som hade fina märkeskläder; en plats för de som var ”lyckade”; en gemenskap som man ville veta mer om men som man inte vågade komma in och störa. Hennes råd till oss kristna var: ”Om ni skulle inbjuda till samtal om intressanta frågor som angår livet, och om ni skulle våga dela med er av era egna liv och vad den kristna tron kan spela för roll i livet, tror jag att fler skulle bli intresserade av att komma till kyrkan.”

I debatten angående socialdemokraternas kris har det talats om att partiet inför valet inte har svarat på de frågor som varit de viktigaste för väljarna. Vilka frågor ägnar sig den kristna gemenskapen åt att identifiera som viktiga att söka svar på? Rör vi oss på ytan och putsar på vår en gång så framgångsrika historia eller försöker vi identifiera de frågor och den längtan som rör sig i människors liv här och nu? Jag tror inte att frikyrkorörelsens kris i första hand kan lösas med nya fräscha ledare, vars främsta merit är att de vågar peka med hela handen som en del påstår. Men jag vill tro att den kan lösas genom att de ledare som finns, går före och vågar möta, och brottas med de svåra frågorna i sina egna liv. Ledare som har modet att visa något av sin egen sårbarhet och dela livet på djupet med dem som man är ledare för. En välputsad och framgångsrik yta kan vara attraherande en kort stund, men äktheten i ett liv som man känner igen sig i, berör på djupet. Förresten, på tal om korsformad praktisk vishet – var det inte så Jesus, ”den sårade helaren” utövade sitt ledarskap?

Enhet och mångfald i Bibeln... och bibelkritik

2010-11-22T06:00:00.003+01:00

I artikeln ”The Bible” (2001) menar David S. Yeago att i kyrkans historia har Bibeln sällan lästs som en platt yta utan olika texter har fått olika vikt (78). Det finns ett centrum – Jesus – och en periferi. Samtidigt görs anspråk om enhet. Hur man förstår den enheten får konsekvenser för hur man ser på Bibeln som norm för kyrkan. Ofta uppfattas anspråk på enhet som en sorts fundamentalistisk relik i ljuset av all historisk-kritisk forskning som klargjort motsättningar och spänningar även om de ofta har överbetonats. Yeago menar att sådan kritik av enhetstanken ofta tycks utgå från samma "modernism" som kritiseras i fundamentalismen, nämligen att Bibelns auktoritet automatiskt måste ifrågasättas om det går att hitta mångfald och motsättningar just därför att kanon uppfattas som ”a mere accumulation of pieces” som alla har samma vikt och auktoritet (78). ”If the canon is shown to have a periphery, it follows that it cannot have a center,” tycks en sådan kritik anta (79).

Men en annan syn på kanon står att finna i premodern kristen tradition (ca 100-1500). Tidiga protestanter intresserade sig för att sammanställa en sådan tolkningspraxis (79-81). Här kan nämnas trons regel som ett sätt att söka och förstå Bibelns centrum och enhet, och att oklara passager skall tolkas utifrån klara. Det finns fler. Om sådana tolkningsprinciper krävs, tycks det underförstått att kanon inte är en spänningsfri storhet utan den kanoniska enheten är komplex. Vad som krävs är en praktisk vishet i kyrkan för att kunna se Andens enhet i all komplexitet. Det finns alltså här en sorts implicit bibelkritik i denna tolkningspraxis.

Givet moderniteten skulle en sådan kritik kunna göras mer explicit, menar Yeago (81-85). Då skulle kyrkan kunna hantera och besvara mycket av den kritik Bibeln har fått utstå i modern tid. För Yeago är det viktigt att en sådan kritik alltid kommer inifrån kanon. Anledningen till detta är att kyrkan inte har tillgång till det rena klara evangeliet oförmedlat utan det kommer till kyrkan genom apostlarnas vittnesbörd. Som ett exempel lyfter Yeago fram premoderna exegeters brottning med Heb 6:4–6 och 12:16–17. Han drar slutsatsen att den kritiska princip som dessa exegeter väger texterna mot – trons regel – är i sig textuellt förmedlad via Bibeln. Därför kan man säga att den bibelkritik Yeago efterlyser alltid är en inre kritik. Kanon kritiserar sig själv. Här finns en tydlig polemik mot diverse metoder som utgår från principer utanför texten för sin kritik.

Yeago frågar sig provokativt:

Could the tradition’s implicit recognition of difficulty and tension within canon be made explicit, to acknowledge that not only certain texts, but also certain widespread features of the texts..., are in specific respects at odds with the Spirit’s purpose, and therefore permanently liable to lead us astray? Could this be done without recourse to a textually unmediated norm lodged in our heads and hearts, but established by painstaking argument from within the canon…? Could this be done without the depressing mimicry of totalitarian politics so common in modernist Sachkritik, where problematic texts are denounced as “enemies of the people” and thereafter appear in public discourse only as objects of repeated ritual vilification? Could we sustain that the burden of complexity involved in holding that certain aspects of the texts are inherently problematic, precisely in view of Scripture’s own skopos [huvudlinje/röd tråd] while affirming that even these aspects of the texts have function within the canonical whole? Might there be connections between such a position and classical notions of the Spirit’s kenotic “accommodation” and “condescension” in Scripture, such that Scripture itself is affirmed to be both inherently problematic and the indispensable sermo divina through which alone we have access to the deep things of God? (84-85)

Kan detta vara ett sätt att följa traditionen från den tidiga kyrkan vad det gäller att hantera Bibelns komplexitet och mångfald? Är Yeago för pessimistisk? För optimistisk?

Kyrkan och sanningen

2010-11-21T06:00:00.000+01:00

Jag läser en liten bok där den nu pensionerade tyske teologen Eberhard Jüngel (vars föreläsningar och högre seminarier jag följde ett år i Tübingen 1987/88) i intervjuform berättar om sitt liv. Han växte upp i ett icke-kristet hem i det kommunistiska Östtyskland. På frågan hur det kom sig att han blev teolog svarar han två saker. Först, han vill förarga sin pappa som ville att han skulle bli jurist. Men viktigare var att han hade "lärt känna kyrkan som den enda plats där man ogenerat kunde säga sanningen." (Die Leidenschaft, Gott zu denken, 12.) Kan vi säga det?

Påminns om... pacifism igen

2010-11-20T06:00:00.005+01:00

Med tanke på Milbank drar jag mig till minnes ett citat från Yoder:

The key to the obedience of God’s people is not their effectiveness but their patience. The triumph of the right is assured not by the might that comes to the aid of the right, which is of course the justification of the use of violence and the other kinds of power in every human conflict; the triumph of the right, although it is assured, is sure because of the power of the resurrection and not because of any calculation of causes and effects, nor because of the inherently greater strength of the good guys. The relationship between the obedience of God’s people and the triumph of God’s cause is not a relationship of cause and effect but one of cross and resurrection. (Politics of Jesus)

Håller det? Eller har Milbank rätt?

Och varför John Milbank fortfarande inte är pacifist

2010-11-19T06:00:00.000+01:00

John Milbank skriver, i debatt med Hauerwas och Yoder:

"Shocking as it may seem, because God creates us as hybrid material-spiritual creatures, the church includes certain physical spaces that one may have physically to defend. This defence would be in the name of secular justice rather than some 'defence of the holy,' and yet without the space secured through justice the offer of the sacred cannot really be made. ... Tolkien's The Lord of the Rings expresses with genius just how the Christian strategy is double and paradoxical. Gandalf coordinates a military campaign while Frodo self-sacrificially seeks to destroy forever the idol of absolute power. Both tactics are cooperatively necessary, and yet Frodo's tactic is more than a tactic. It is rather at one with the ultimate goal itself which is of peace and the renunciation of power for its own sake."

http://www.abc.net.au/religion/articles/2010/10/29/3051980.htm

Varför jag inte är pacifist (än)

2010-11-18T06:00:00.006+01:00

Så för tillfället finns det kanske ingen annan väg än att leva i motsägelsen?

Jag har en pacifistiskt präglad övertygelse. Det har jag inte för att jag tror att (kristologisk) pacifism är en effektiv väg till att nå fred, utan därför att jag tror att det är den väg som Gud själv har valt att gå i vår värld - tydligast uttryckt i Jesu liv, död och uppståndelse. Fred (shalom, Guds rike, försoning) är inte en bland många konsekvenser av evangeliet, utan det är evangeliet. Och pacifism handlar då (naturligtvis) inte bara om "krig och fred", utan lika mycket om sådant som exempelvis radikaldemokrati, ekumenik, beslutsfattande (i kyrkan) och vår längtan efter kontroll.

Men det finns ett stort problem här: jag inser att jag egentligen inte är pacifist än. Inte därför att det är sant att jag har en lång väg kvar till att bli avväpnad till min karaktär och mitt liv, utan därför att jag tillhör en kyrka som inte är pacifistisk. Pacifism är, som jag förstår det, inte en teori eller ett individuellt livsstilsval, utan ett sätt att leva som man som enskild inte kan förkroppsliga skilt från en konkret gemenskap eller kyrka. Det är väl kyrkan, snarare än pacifismen, som är Guds alternativ till våldet (i dess många former)?

Vad bör jag då göra? Gå med i en uttalat pacifistisk kyrka eller gemenskap? Ja, det vore ju ett alternativ, om det inte vore för att exempelvis tålamod är en avgörande dygd för den som vill leva fredligt i en våldsam värld (och kyrka). I någon mening sätter den pacifism jag talar om käppar i hjulet för min längtan att styra, äga, kontrollera och få allt "rätt". Frustrerande... Så för tillfället finns det kanske ingen annan väg än att leva i motsägelsen?

Hur tänker ni som läser det här? Och varför är frågan om pacifism (i vid mening) så död, eller åtminstone perifer, i stora delar av svensk kristenhet? Eller har jag fel där?

(Detta blogginlägg är inspirerat av Daniel Bells intressanta artikel "The Way of God with the World" i festskriften till Hauerwas, Unsettling Arguments.)

Wingren, Barth och Ebenezer Baptist Church

2010-11-17T06:00:00.002+01:00

I samband med att jag nyligen läste om en del av Gustaf Wingrens böcker var jag i Atlanta, Georgia, för att föreläsa om Karl Barths roll i 1920- och 1930-talens Tyskland. Söndagsgudtjänsten firade jag i Ebenezer Baptist Church, den kyrka Martin Luther King, Jr., var pastor i. Enligt Wingren representerar både Barth och baptismen en reducering av Guds närvaro till kyrkan och det inre livet. Man saknar en skapelseteologi. Man ser inte Guds skapande handlande i skapelsen och har därför i sin teologi ingen plats "för skapelsen, vardagsjobbet och samhället."

Då blir ju frågan varför det var Barths teologi som blev grunden för bekännelsekyrkans motstånd mot nazismen, medan teologer som talade som Wingren om Guds handlade i skapelse, historia och samhälle intog den motsatta hållningen. Varför ledde fel teologi till, även från Wingrens perspektiv, rätt handlande och rätt teologi till fel handlande? Wingren svarade att de tyska skapelseteologerna hade en statisk och konservativ skapelseordningsteologi som försvarade fasta ordningar, medan han själv försvarade en dynamisk skapelseteologi, där Gud hela tiden skapar nytt. Men många av de främsta nazivänliga lutherska teologerna hade en lika dynamisk syn på Guds nyskapande verk som Wingren, även om de tenderade låta mer som moderna befrielseteologer än Wingren, eftersom de betonade det Gud nu gör i historien på ett sätt som Wingren sällan gjorde. Nazismen var en revolutionär rörelse.

På samma sätt kan man fråga sig varför Ebenezer Baptist Church är så engagerad i samhälle och vardagsliv trots sin felaktiga teologi och så många folkkyrkliga församlingar som säger sig leva någon form av skapelseteologi inte är det. Varför lyckas de också ta in samhälle och vardagsliv i gudstjänsten på ett sätt man sällan ser i de flesta folkkyrkor? Wingren hade mycket att säga om de svenska folkkyrkornas svaghet, men man finner lite om det som leder en kyrka som denna baptistförsamling in i vardagslivet.

För övrigt kan man bara som Barth själv skaka på huvudet åt den bild av Barths teologi Wingren förmedlar. Barth avskaffade inte skapelseteologin, som Wingren hävdade. Han formulerade den annorlunda.

Gustaf Wingren 100 år

2010-11-16T06:00:00.002+01:00

Denna månad är det 100 år sedan en av de riktigt stora svenska teologerna föddes, Gustaf Wingren. Det är också denna månad 10 år sedan han dog. Jag föreläste i onsdagskväll om hans teologi. Förutom att återigen ögna igenom en rad av Wingrens böcker, så läste jag Bengt Kristensson Ugglas nyutkomna intellektuella biografi Gustaf Wingren: Människan och teologen som förberedelse. Det är en fantastiskt bra bok, välskriven, initierad och engagerande. Wingren var inte bara en framstående teolog, utan också en stor personlighet. Genom Wingrens historia lär man sig mycket om utvecklingen både inom svensk teologi och inom svenskt samhälle under en stor del av 1900-talet. Wingrens teologi är ju dessutom en utmaning för den typ av teologi denna blogg representerar. Omläsningen har dock inte gjort mig mer övertygad. Men spännande är det. Och Bengts bok, läs den! Bättre svensk teologihistoria än så kan ni inte hitta.

Nytt om bloggen

2010-11-16T05:30:00.002+01:00

Vi har tänkt att få lite mer fart på bloggen framöver (får se hur det går och "lite mer fart" är ju ett relativt begrepp). Bland annat som ett led i detta dyker det nu upp ett par nya bloggare. Den ene är Arne Rasmusson som är professor i teologi vid Umeå universitet och den andra är Rosie Gard som är teolog och själavårdare, samt lärare och föreståndare för Själavårdsutbildningen på Korteboskolan (Jönköping). Vi hälsar de båda välkomna och ser fram emot kommande blogginlägg! Ett sådant hittar ni faktiskt redan idag...

Varför sökte inte premoderna bibeltolkare efter den historiske Jesus?

2010-11-15T06:00:00.004+01:00

Varför sökte inte premoderna bibeltolkare – de före Upplysningen, före 1600/1700-talet – efter den historiske Jesus? Den frågan har jag fått anledning att fundera över eftersom jag undervisar just om den historiske Jesus.

En möjlig förklaring är att Irenaeus, Origenes, Aquino eller Luther var mer naiva än oss och inte såg eller förträngde sömmar och motsättningar i texterna som senare gav upphov till historisk forskning på Jesus. Men den förklaringen håller inte riktigt. Visst fanns en stark tilltro till texterna, men den gjorde exempelvis inte Origenes blind för att de kanoniska evangelierna inte alls stämde överens på många punkter. Han drog slutsatsen att andlig sanning därmed förmedlas även i historiska felaktigheter. I övrigt kan man säga att den tidiga kyrkan med några få undantag inte försökte harmoniera de fyra kanoniska evangelierna och skapa ett enda. De fyra evangelierna fick stå sida vid sida trots att man mycket väl kände till diskrepansen mellan dem. En hel del av kända textproblemen var kyrkan med andra ord medveten om.

But what if the church's dogma were a necessary hermeneutical principle of historical reading, because it describes the true ontology of historical being?

En annan förklaring är att det med Upplysningen kommer ett större historiskt medvetande. Den förklaringen låter väl mycket framgångsmyt, dvs att i och med Upplysningen blev vi helt enkelt mer förnuftiga och upplysta. Men det kanske ändå ligger något i att det blev en ökad historisk medvetenhet men i så fall av ett väldigt speciellt slag. Enligt Roy Harrisville and Walter Sundberg finns förklaringen till att sökandet efter den historiske Jesus började i de politiska, sociala och filosofiska förändringar som slår igenom med Upplysningen. En del i den moderna nationalstatens framväxt var skapa lojala medborgare. Liberala ideologer förespråkade därför att religionen skulle förpassas till något privat. Det växer fram en rationalism där individen söker kunskap via kritisk reflexion i frihet från traditioner och vidskepelse – en neutral och sekulär sfär för politik och vetenskap. Man tyckte sig kunna göra förnuftiga avväganden utifrån neutral utkikspunkt. Tänkande/vetenskap betraktades som traditionsfri. Inga tolkningstraditioner behövs. De ger snarast hämmande förutfattade meningar.

En konsekvens av detta är att det växer fram en speciell syn på "historien" som (a) en fristående sfär som kunde förstås utifrån ett neutralt förnuftet – fristående i den bemärkelsen att "historien" blir närmast självförklarande – vilket inte sällan leder till att (b) "historien" får en privilegierad ställning att nå sanningen – ett tolkningsföreträde – medan så kallad tradition, religion och vidskepelse uppfattas som oneutralt och konfessionellt.

Självklart är detta en grovskiss och en förenkling. Men det är intressant att för Irenaeus, Origenes, Aquino och Luther gav den tradition de bibliska texterna var del av de centrala tolkningsnycklarna för att förstå historien och världen. Något förenkelt kan man säga att de rörde från text till världen. De första historiske Jesus-forskarna tycks snarare röra sig från världen/historien förstådd förnuftigt till texterna. Jag undrar om inte historien/världen därmed får en liknande auktoritet som de premoderna tolkarna tillskrivit texterna. Eller kanske förnuftet fick det?

Kan det alltså vara så att den historiske Jesus endast blir möjlig när ett neutralt och sekulärt förnuft växer fram? Sökandet efter den historiske Jesus växer i så fall fram i och med ett nytt historiskt medvetande i bemärkelsen en ny historiesyn som har sin grund bl a i politisk liberal ideologi (och säkert en hel del annat). De premoderna bibeltolkarna å andra sidan tycks haft en historiesyn som tog sin utgångspunkt i Jesu liv, död och uppståndelse. Om man utgår från att sanningen om livet och historien finns i honom, kanske det inte är så konstigt att ta sin utgångspunkt där. Eller som Robert Jenson uttryckt det: "But what if the church's dogma were a necessary hermeneutical principle of historical reading, because it describes the true ontology of historical being?" (Min kursivering) Om detta stämmer var de premoderna tolkarna inte nödvändigtvis mindre "historiska". De hade bara en annan historiesyn som inte nödvändigtvis var mer "ideologisk" än den som växer fram vid Upplysingen. Men annorlunda. Kan det vara så?

Religionens stigmatisering

2010-11-12T19:32:00.005+01:00

Byt ut fotboll mot islam och Lagrell mot en imam - vad hade hänt då?

Stod och diskade häromdagen. Lyssnade på Kaliber - intressant. De tog upp avstängningar i fotbollen. De hade låtit Sven-Erik Alhem titta på några avstängningar för att avgöra vad de skulle fått för straff om vanliga domstolar hade dömt i fallet. Han granskade 77 avstäningar och kom fram till att ett fyrtiotal hade givit fängelse om det hade skett på stan och en vanlig domstol hade dömt. De frågar Lars-Åke Lagrell om detta. Han tycker de har ett väl fungerande domstolssystem inom fotbollen och tycker inte att det borde skötas av extern domstol. Byt ut fotboll mot islam och Lagrell mot en imam - vad hade hänt då? Men det är klart - det är ju skillnad på idrott och religion. Religiösa är ju så oförnuftiga.

Upptäckte ny blogg

2010-11-09T10:07:00.003+01:00

Länge sen nu. Vi tänker och har lite på gång (i varje fall i tanken). men jag vill passa på att tipsa om en mycket intressant blogg som en vän har startat. Kolla in den se människan.

Arkeologer ifrågasätter Konstatin

2010-08-26T09:25:00.004+02:00

Hur var det nu med teologers ifrågasättande av kyrkan och makten?

Arkeologen Izabella Donkow skriver: "Numera ses Konstantin hellre som en skicklig politiker med en starkt pragmatisk inställning till saker och ting, vars avsikt kanske främst var att dra nytta av kristendomen för att befästa sin politiska ställning. Antikhistoriker framhåller idag gärna att Konstantin aldrig avstod från titeln pontifex maximus (överstepräst för de grekisk-romerska kulterna), och att han hade en förkärlek för den romerske guden Sol Invictus (den oövervinnliga solen) långt efter utfärdandet år 313 av tolerans-ediktet som gav de kristna religionsfrihet. På samma sätt som Eusebios bild av Konstantin har blivit föremål för omvärdering, ska kanske även bilden av Konstantinopel som en ny, permanent och kristen huvudstad omprövas." (25 aug 2010, SvD)

Datorspel och kroppen

2010-08-18T09:22:00.003+02:00

Jag jobbar just nu med en predikan om Johannesevangeliets första kaptiel. Det handlar ju om hur Gud blir människa i Jesus Kristus. Det lär oss bland annat att kristna inte är andligare genom att lämnar det kroppsliga utan att bli mer närvarande i det mänskliga/kroppsliga. På detta tema har Jonas Thente en intressant krönika i måndagens DN (16 aug).

Han skriver att den värld som byggs upp av de virtuella datorspelen typ, World of Warcraft, får den spelande människan att bli frånvarande. De lämnar den sociala interakationen mellan kroppsliga varelser för en virtuell värld. Spelen har skapat en ekonomi som redan idag överstiger BNP för flera Europeiska länder enligt Thente. Men hans fråga är: "Vad ska man göra med köttet? Trots allt finns ju kropparna kvar härnere och skapar problem. De måste ha mat, tak över huvudet, pengar för att kunna betala spelabonnemangen och annat sådant."

Någon klurig i kommentarsfältet frågar hur det skiljer sig från litteraturen som alltid fått människor att lämna sin vanliga värld i längtan efter nåt större och mer intressant. Man skulle ju kunna lägga till teatern för att gå ännu längre tillbaka i tiden. Men finns det ändå inte en skillnad tänker jag. Den goda litteraturen och dramat är ofta en slags kommentar till vår kroppslighet och vår världsliga existens. Den vill kommentera och öppna våra ögon inte leda bort utan till den kroppsliga världen.

Datorspelen kanske mer liknar den typ av litteratur som bara vill underhålla. Den som egentligen inte vill göra något annat än skapa förströelse (även om det i sig kan vara en slags kommentar till samtiden). Underhållningen var frikyrkans stora problem när den växte fram i början på 1900-talet. Den skapade onyttiga människor som bara ägnade sig åt det yttre och inte åt det som verkligen skapade värde. Kanske hade de en poäng ändå?

Eller är det bara så att vi som inte är inne i dataspelsvärlden inte förstår vilken typ av gemenskap som faktiskt skapas där?