Bonhoeffer och krigets naturlighet

Många kan tycka det var märkligt att tyska kristna, även motståndare till den nazistiska regimen, var lojala patrioter i relation till den aggressiva tyska utrikespolitiken.  Men om man läser nedanstående text från 1929 av Bonhoeffer blir det inte så märkligt. Efter att ha försvarat den kristnes plikt att delta i försvaret av sitt folk ställer han frågan om man från kristet perspektiv kan försvara rena anfallskrig. Hans svar är ja.

"One might also ask whether war can be justified from the Christian ethical perspective when one starts the war oneself. This question, however, leads back to a broader problem, to the question of the relation between history and God, people and God, growth and God. Peoples [Völker] are like individuals. At first they are immature and need guidance. Then they grow into the blossom of youth, mature into adults, and die. This situation is neither good nor bad in and of itself, yet profound questions are concealed here. For growth involves expansion; an increase in strength involves pushing aside other individuals. In that respect the life of an individual person is no different than that of a people. Every people, however, has within itself a call from God to create its history, to enter into the struggle that is the life of nations. This call must be heeded amid the growth and development so that it takes place before the face of God. God calls a people to diversity, to struggle, to victory. Strength also comes from God, and power, and victory, for God creates youth in the individual as well as in nations, and God loves youth, for God himself is eternally young and strong and victorious. And fear and weakness will be conquered by courage and strength. Now, should a people experiencing God’s call in its own life, in its own youth, and in its own strength, should not such a people also be allowed to follow that call even if it disregards the lives of other peoples? God is the Lord of history; and if a people bends in humility to this holy will guiding history, then with God in its youth and strength it can overcome the weak and disheartened. Then God will be with it. The determination as to when this moment has arrived for a people can and may only be made by human beings who are conscious of the grave responsibility for what they do, surrendering their own selfish will to the divine will that guides world history." ("Basic Questions of a Christian Ethic", 1929.)

Detta sätt att argumentera hade länge varit standard inom tysk teologi (och tysk akademi i allmänhet) och levde vidare efter första världskriget  Få ifrågasatte det. Schweizaren Barth, vid denna tid professor i Tyskland, var en av få. Man såg det inte som en etisk fråga. Sådan är världen. Att ifrågasätta expansionskrig vore att ifrågasätta Tyskland och andra nationers legitimitet.

Vid samma tid är fredsrörelsen och även pacifism mycket stark i amerikansk kristenhet. Det är under Bonhoeffers tid i New York 1930/31, bl a i mötet med sin medstudent fransmannen Jean Lasserre och sitt möte med en svart baptistkyrka där han är aktiv, han blir pacifist och ändrar sin syn på kyrka och kristen etik i allmänhet.

And we think the Amish are strange...

Dårskap och vänskap

Libris förlag har precis släppt en ny kommentar i serien Nya testamentets budskap: denna gång över Galaterbrevet och Filipperbrevet. Det är min vän Kalle Carlstein som har skrivit den (en av personerna bakom denna blogg).

Dårskap och vänskap är en synnerligen välskriven och intressant kommentar! Kalle lyckas att inom det format som är givet kombinera en gedigen och mycket läsbar exegetisk utläggning av de båda breven med en angelägen och utmanande teologisk reflektion kring de båda brevens budskap. Fram tonar bilden av ett budskap med en korsfäst Kristus i centrum, kyrkan som en väsentlig del av Guds frälsning och politik och den nya skapelsen som en kommande verklighet som redan brutit in i historien. Det blir en stark och välbehövlig uppgörelse med en individualiserad och introspektiv (inåtvänd) förståelse av både Paulus teologi och av kristen tro och kristet liv.

Ska du bara läsa en bibelkommentar i år, läs den här. Och gör det gärna tillsammans med andra.

"But attention!"

Karl Barth (1886-05-10 - 1968-12-10)

Tacksamhet, futtighet och andlig pornografi

Den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev i september 1939 följande om vikten av tacksamhet i det kristna livet och i församlingslivet, en tacksamhet som kunde blomma även i det till synes futtiga. Knappt sex år senare fick han – för sin kärlek till Kristus och Kristi kropp – ge sitt liv i ett tyskt koncentrationsläger. Läs sakta och begrunda så här inför Tacksägelsesöndagen!

”Där drömbildernas älvdans upplöses, där bryter den kristna gemenskapens klara dag igenom. Det är med tacksägelsen i den kristna gemenskapen som med allt annat i kristet liv. Bara den som tackar för det lilla får också ta emot det stora. Vi hindrar Gud att skänka oss de stora andliga gåvor som han har redo för oss, när vi inte är tacksamma för de dagliga gåvorna. 

Vi menar att vi inte borde låta oss nöja med det anspråkslösa mått av andlig klarhet, erfarenhet och kärlek som vanligtvis kommer oss till del, utan att vi ständigt borde sträcka oss efter de stora gåvorna. Vi beklagar oss då över att den stora vissheten, den starka tron och den rika upplevelsen fattas oss, fast Gud tydligen har skänkt sådant åt andra kristna, och vi tror att den sortens bekymmer är fromhet. Så ber vi om de stora tingen och glömmer att tacka för de dagliga små – och dock sannerligen icke små! – gåvorna. 

Men hur kan Gud anförtro det stora åt den som inte tacksamt vill ta det lilla ur hans hand. Om vi inte var dag tackar Gud för den kristna gemenskap som vi står i, även när vi måste vara utan märkliga upplevelser i tron och kanske tvärtom plågas av svaghet, klentro och tröghet – om vi i stället beklagar oss för Gud över att alltsammans är så ynkligt och futtigt och inte på minsta sätt motsvarar våra förväntningar – då hindrar vi också Gud att låta vår gemenskap utvecklas till den rikedom, som i Jesus Kristus ligger redo för oss alla.”

Liv i gemenskap (1971), s 19-20.

Om dessa ord skriver Kevin Rains:

Gratitude and affirmation are in short supply. Sadly, I must admit that I'm not only ingratitude's victim but also its perpetrator. Often I have shrugged off gratitude while embracing discontent. Usually I can justify this in the name of "vision" or "unmet potential." That is, until I read the [above] quote from Dietrich Bonhoeffer.

I can only imagine if this advice were heeded by even a fraction of a local church - the effects could be revolutionary. How many times have I wished I were somewhere else where God was REALLY moving? How many times have I longed to be in a more beautiful place (with mountains or an ocean) and abandon the urban neighborhood where I live? How many times have I fantasized about the perfect fellowship where everyone got along like a perfect family. What this boils down to is spiritual pornography ... creating a mental fantasy of a perfect place or people and not recognizing the good things all around me. This spiritual porn is my nemesis. It's poison. Thankfully, the antidote is available and accessible: equal parts of gratitude and affirmation.

 Citerad i Christine D. Pohl, Living into Community: Cultivating Practices That Sustain Us (2011), s 21. 

Thanksgiving, paltriness, and spiritual pornography

The German priest and theologian Dietrich Bonhoeffer wrote in September 1939 the following about the importance of thanksgiving in the Christian life and in the life of the church, a thanksgiving which could blossom even in the paltry, the miserable and insignificant. Less than six years later, he was - for his love of Christ and the Body of Christ - to give his life in a German concentration camp. Read slowly and ponder!

”The bright day of Christian community dawns wherever the early morning mists of dreamy visions are lifting.

‎Thankfulness works in the Christian community as it usually does in the Christian life. Only those who give thanks for little things receive the great things as well. We prevent God from giving us the great spiritual gifts prepared for us because we do not give thanks for daily gifts. We think that we should not be satisfied with the small measure of spiritual knowledge, experience, and love that has been given to us, and that we must be constantly seeking the great gifts.13 Then we complain that we lack the deep certainty, the strong faith, and the rich experiences that God has given to other Christians, and we consider these complaints to be pious. We pray for the big things and forget to give thanks for the small (and yet really not so small!) gifts we receive daily. How can God entrust great things to those who will not gratefully receive the little things from God’s hand? If we do not give thanks daily for the Christian community in which we have been placed, even when there are no great experiences, no noticeable riches, but much weakness, difficulty, and little faith—and if, on the contrary, we only keep complaining to God that everything is so miserable and so insignificant and does not at all live up to our expectations—then we hinder God from letting our community grow according to the measure and riches that are there for us all in Jesus Christ.”

Life Together and Prayerbook of the Bible, DBW, vol. 5, p. 37.

About these words Kevin Rains comments:

Gratitude and affirmation are in short supply. Sadly, I must admit that I'm not only ingratitude's victim but also its perpetrator. Often I have shrugged off gratitude while embracing discontent. Usually I can justify this in the name of "vision" or "unmet potential." That is, until I read the [above] quote from Dietrich Bonhoeffer.

I can only imagine if this advice were heeded by even a fraction of a local church - the effects could be revolutionary. How many times have I wished I were somewhere else where God was REALLY moving? How many times have I longed to be in a more beautiful place (with mountains or an ocean) and abandon the urban neighborhood where I live? How many times have I fantasized about the perfect fellowship where everyone got along like a perfect family. What this boils down to is spiritual pornography ... creating a mental fantasy of a perfect place or people and not recognizing the good things all around me. This spiritual porn is my nemesis. It's poison. Thankfully, the antidote is available and accessible: equal parts of gratitude and affirmation.

 Citerad i Christine D. Pohl, Living into Community: Cultivating Practices That Sustain Us (2011), s 21. 

The ultimate politic

"Yeah. I say in a hundred years, if Christians are known as a strange group of people who don't kill their children and don't kill the elderly, we will have done a great thing. (Laughs) I mean, that may not sound like much, but I think it is the ultimate politic. I mean, if we can just be a disciplined enough community, who through the worship of God has discovered that we are ready to be hospitable to new life and life that is suffering, then, as a matter of fact, that is a political alternative that otherwise the world will not have."

Stanley Hauerwas, in "God, good and evil".

Svensk folkreligiositet?

Jag undrar jag om något i stil med följande är en sorts svensk "folkreligiositet":

We are here, we’re all alone in our own universe
We are free, where everything’s allowed and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity

Vi är fria att göra vad vi vill. Vi ska bara älska varandra. Visst låter det underbart! Vi kanske kan kalla det en svensk variant på buddhism. Tyvärr förväxlas det här med kristen tro ibland.

Samtidig undrar jag om oberoende och självbestämmande verkligen är frihet. Paulus säger att vi ska vara varandras slavar, Gal 5:13. Det menar han är frihet. Och vad är kärlek här? Den måste vara luddig eftersom den är förenlig med att göra vad man vill. Är det en kärlek som är trogen mitt i ofullkomlighet och trasighet? Är det en kärlek som inte sätter sig själv och sina val först utan som tjänar andra?

Förresten: Vilken låt är det? (Ledtråd: Den spelas ofta på radio nu. Så ofta att det är svårt att undvika den)

Religionens offentlighet

Det har börjat hetta till lite nu i den svenska debatten om religion. Men som tur är så är det lite mer nyanserade skribenter som får utrymme.

Den första artikeln verkar utgå ifrån att religionen främst är en privat angelägenhet. De skriver till exempel: "Vardagsreligiositeten är inte riktad mot det sekulära samhället utan är snarare ett verktyg med vilket varje individ hanterar förståelsen av sin vardag vilket varje människa gissningsvis gör även om inte alla väljer just religion. Då vardagslivsreligiositeten i huvudsak är förknippad med varje individs egen bakgrund och därför också ser olika ut från person till person blir det dessutom mindre viktigt att spekulera i hur religiösa samfund eller strukturer ser på omgivningen."

Min fråga till dem är - men innebär inte en privatisering av religionen på detta sätt att den till slut suddas ut? Jag menar hur skall en enskild individ kunna själv kunna upprätthålla en religiös åskådning?

En mycket mer intressant och konstruktiv artikel skriver Erik Helmerson i DN. Helmerson skriver:
"Många svenska debattörer saknar det religiösa perspektivet och kan därmed inte förstå varför en människa över huvud taget söker sig till religionen. Det är ett sökande efter eviga och universella sanningar, fristående från statsbildningar, politiska beslut och ideologiska trender. Man blickar inte bara på detta livet utan på nästa. Man vill inte tjäna stater utan en gud. Därför blir det mycket komplicerat när en (sekulär) stat har synpunkter på vad de andliga ledarna får och inte får säga när de ger råd i hur det tjänandet bäst bör te sig."

Nu börjar debatten arta sig och samtalet bli lite djupare. Tack för det Göndör/Johanson Heinö och Helmerson

Milbank kritisk till Yoder

Fick en länk skickad till mig — visst har jag sköna vänner — till en artikel där Milbank kritiserar Yoder och diskuterar pacifism kontra rättfärdiga krig (kan man väl säga lite förenklat). Kolla in den! Har Milbank rätt? Är Yoders pacifism inte hållbar?

Frikyrka eller inte (uppdaterad)

I Dagen publicerar idag Björn Cedersjö en debattartikel som manar till att man ska sluta säga "frikyrklig". Det går förstås att sympatisera med Cedersjös vilja att kasta ut ord som kanske snarare stjälper än hjälper. Samtidigt har jag svårt att riktigt förstå Cedersjös oro över att bli missförstådd. Jag undrar om det inte snarare finns ett värde att återta begreppet frikyrka (och avledda adjektiv), eftersom det lyfter fram en viss ecklesiologi som flera kyrkor kan samlas runt och som distinkt skiljer sig från andra kyrkofamiljer. Här finns ett viktigt bidrag in i det stora samtalet om vad det innebär att vara kyrka.

Måhända att Fredrik W har någon vettig tanke här?

Uppdaterad 2012-05-19: Fredrik svarar på Cedersjös artikel i Dagen: http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrklig-varfor-inte-/

En hyllning till kitsch

I förra numret av DIVINITY Magazine finns en fantastiskt liten artikel av Paul Griffiths om kitsch. Han skriver:

Christians ought to pause before accepting this view of kitsch. Christianity—Catholic, Protestant, and Orthodox—has been and remains among the great generators of kitsch, and that’s because Christianity is and always has been a religion of peasants and proles. Most Christian art is and always has been kitsch: that’s what most Christians like. They—we—like it exactly because it’s nuance-free. The Stations of the Cross, present on the walls of every Catholic church, aren’t subtle and aren’t supposed to be. They’re there to conform you to the bloody sufferings of Christ. The American Protestant praise song (“Jesus is your boyfriend,” it seems usually to be saying, over and over again) is likewise unsubtle, and supposed to be. It’s there to conform you to the love of Christ. [...] But hasn’t Christianity also been the home of and stimulus for great, non-kitschy art? Haven’t Christians made beautiful as well as kitschy things? Aren’t there connoisseurs among Christians? Yes. And that can be celebrated, too, if you’re among the tiny minority of Christians to have a care for it. But let’s be clear that it’s not the main event. The main event in Christian art is kitsch, which is exactly as it should be. Among Christians, connoisseurs have much more to learn from kitsch-lovers than the other way around.

Läs mer: http://divinity.duke.edu/community-student-life/divinity-magazine/fall-2011/defense-christian-kitsch

J. H. Yoders fortsatta relevans

Sitter med en kopp kaffe på ett Joe van Gogh café i Durham. Snart bär det av till flyget. Har varit och hälsat på Kalle C under två veckor och fått smaka på den fantastiskt inspirerande miljö som Duke Divinity School är. Har lunchat, tagit en kaffe med några av Hauerwas PhD-studenter. Mitt tips - håll utkik efter namn som Sean Larsen och Ben Dillon i framtiden. Ganska olika teologer och människor men väldigt, väldigt duktiga. Här kan man också tala om Yoder utan att skämmas eller folk funderar på hans relevans. I går landade det också ett mail i min mailbox från Mark T. Nation som just handlade om Yoders fortsatta relevans. Här i USA kommer det en uppsjö av böcker om, det skrivs avhandlingar och det refereras till Yoder. Det är självklart inte det enda som man resonerar om, men som en svensk fascinerad läsare av Yoder är det som att komma hem. Man vet vem han är och det går att föra ett vettigt, kritiskt och konstruktivt samtal om hans teologi. Vill du ha en uppdatering på samtalet om Yoders betydelse och teologi så kolla in Nations blogg. Tror det kan vara värt att hålla koll på - inte bara för att jag redan gillar Yoder utan för att det verkar som om han kommer spela med i samtalet i många år framöver.

Att festa som fasta

En gästblogg av Samuel Åsberg. förstaårsstudent på ALT, Malmö

Hos antikens ökenfäder var fastan inte någon kroppsföraktande självförnekelse. Tvärtom var fastan något man menade var gott för kroppen – uppsökte du läkare för dina åkommor kunde du ofta få rådet att fasta. I ett samhälle där du visar vem du är och vart du tillhör genom vilka du äter med kanske vi kan se på fastan på ett annat sätt. Fastan, där du drar dig undan måltidsgemenskapen, kanske snarare kan ses som ett avståndstagande från ”statusens” kontroll över en. I ett bredare perspektiv kan man då definiera fastan som en asketisk övning i att ”lämna världen”, där vi genom våra handlingar drar oss undan från olika makters kontroll som har ett negativt inflytande över oss. Apropå vem man äter med så var detta något Jesus var känd för, men då inte för att han åt med ”rätt” personer. Kanske ett annat uttryck för fasta?

För vi över dessa tankar till idag, där den gemensamma måltiden snarare är en bristvara än ett sätt att visa status, så kanske fasta inte skulle handla så mycket om att avstå från mat (även om jag likväl tror att det har sin plats). En fasta idag kanske tvärtom skulle kunna vara att sitta ner en lång stund med vänner och grannar över en bit mat – ett enkelt sätt att göra motstånd mot individualismen och effektivitetens makt över oss. Denna fasta befriar ju oss inte bara från något, utan även till något: individualism ersätts med gemenskap. Ofta talar vi om fasta som att avstå från något för att ”få mer tid till Gud”. Om vi tror att vi kan se och möta Gud i varandra så är det precis vad denna fasta kan göra med oss (detta utan att bortse från vikten av den ensamma tiden i bön). Kanske kan alltså årets fasta bestå utav fest?

(Dessa tankar har jag mer eller mindre helt knyckt från Patrik Hagman. Läs gärna hans bok "Om kristet mostånd".)

Karl Barth och kristen pacifism

Genom hela den kristna historien har icke-våld och efterföljelse av Jesus hängt samman. Den tidiga kyrkan tog avstånd från våld. Senare skulle munkar och präster inte använda våld. Inte heller kvinnor, som utgjorde åtminstone halva kyrkan. Samtidigt har kyrkan, sedan den blev samhälleligt etablerad, sett våld som en tragisk nödvändighet. Och när delar av den kyrkliga eliten hämtades från den krigande klassen blev våldet uppfattat som något naturligt, även om vissa var undantagna från dess utövande. Mycket av den medeltida reservationen mot våld försvann efter den protestantiska reformationen, även om det fanns rester kvar hos Luther. Pacifistiska grupper, som delar av anabaptismen, förföljdes intensivt. Tanken om våldets och krigets naturlighet har sedan dominerat inom de politiskt etablerade kyrkorna långt in på 1900-talet. Bland europeiska protestantiska universitetsteologer är Bonhoeffer ett sällsynt undantag.

En som också skiljer ut sig är Karl Barth. Hans teologiska revolution startade 1914 med en uppgörelse med den europeiska krigsteologin. Han blir aldrig principiell pacifist, men han kritiserar starkt tanken på krigets naturlighet. Hela tiden kämpar han med konflikten mellan fredens centralitet i kristen tro och våldets tragiska nödvändighet. Hans längsta och mest genomarbetade bearbetningar av frågan skriver han på 1950-talet.

Här kan han säga att Jesu kritik av våldsanvändning och av hela vän-fiendetänkandet har sin grund i den nya verklighet som Guds rikes kommande i honom själv innebär. Detta tar sig också uttryck i att Gud på korset möter fienden med lidande kärlek. Barth säger att en kristen kan inte vara principiell pacifist, men hon måste fråga sig om den som är kallad till lärjungaskap kan undvika att vara en praktisk pacifist. Lärjungen ska inte fråga sig vad vem som helst ska göra (vad skulle hända om alla gjorde så), utan hon, som bunden endast till Jesus, är fri att följa en annan väg. Hon ser i Jesus Kristus en annan form av realism. Kyrkan har tagit denna världens föreställningar om realism alltför allvarligt, med förödande resultat. De kristna borde ofta ha vägrat att delta.

Men samtidigt säger han att det finns gränssituationer, då Gud kan befalla oss att använda våld. Kampen mot nazismen, då bara några år bort, finns hela tiden bakom hans resonemang. Problemet är dock att i Barths diskussion gränssituationerna tenderar att bli normen, och det normala lärjungaskapet undantaget. Man måste rusta för undantaget och de kristna måste ta sitt ansvar. Barth finner ingen övertygande väg ut ur detta dilemma.

Det är också intressant att notera att Barths utveckling mot en "praktisk pacifism" sammanföll med hans väg bort från en statskyrklig till en mer frikyrklig hållning. Under senare år har väl svensk frikyrklighet gått den motsatta vägen, inte till statskyrklighet, men väl till en etablerad position där man ser den politiska världen såsom "vem som helst" kan göra det, inte såsom lärjunge till Jesus Kristus. Därför är den kristna pacifismen, som i stora delar av frikyrkligheten för inte så länge sedan var norm, nu för många i de yngre generationerna inom samma frikyrklighet ganska obegriplig.

Om detta har jag diskuterat i detalj i ett kapitel i en nyutkommen bok i Sydafrika. Ni kan läsa det här.

Abort och valfriheten

Mycket intressat artikel om abort och feminism av Madeleine Teahan i The Guardian. Hon skriver bl.a. om det fria valet: "The reason that we are wrestling with this "dilemma" is our infatuation with "choice". Infatuation is not a place where reason holds much sway: a man infatuated by a woman is obsessive and devoted; he offers her an unswerving, creepy reverence, without really understanding her at all. So it is with "choice". Uncritically worshipped, choice ultimately demands all – we are increasingly infatuated and distracted by this shiny object without questioning the object of our desire for one moment."

Fokusartikel om unga och tro

Fokus har en intressant artikel om unga och tro - "Återuppståndelsen".

Religion, civilsamhälle och toleransens gränser

I veckan som gick hade jag förmånen att vara inbjuden till en konferens som handlade om civilsamhället och toleransens gränser. Erik Helmersson har skrivit bra om den på ledarplats i DN. Samtidigt var det en del perspektiv som i själva samtalet visade hur svårt det är att diskutera detta.

1./ I princip varje gång Carin Götblad (länspolismästare i Stockholm) nämnde ordet religion var det i anknytning till orden "fundamentalism" eller "extremism". Det blir helt enkelt för onyanserat. Lars Trägårdh invände med rätta att det kräver att vi undersöker religioner och religiösa mot bakgrund av empiri och inte antaganden. Det leder över till den andar punkten.

2./ Journalisten Per Wirtén använde vid åtminstone två tillfällen Amish i USA som ett tydligt exempel på intolerans. Vid det sista tillfället målade han upp en bild av Amish som kvinnoförtryckande, med en tydlig patriakal struktur. Det intressanta var dock att han inledde den beskrivningen med att säga något i stil med att nu känner jag inte till men jag kan tänka mig att det är så. Det var häpnadsväckan så jag var tvungen att invända senare i debatten. Det är möjligt att tala om stor tolerans mot "utomstående". De har inga som helst förväntningar på "english" - kanske för liten.

3./ Dagen inleddes med Torbjörn Tännsjö som gav perspektiv på toleransens gränser och hur man skulle förhålla sig till det. Vad är man ansvarig för. Han tog exemplet angående ansvar: Om någon kastar en fimp i skogen är han/hon ansvarig för skogsbrand. Men om någon kastar en fimp som skulle slockna men någon kommer och kastar bensin på den så att en skogsbrand skapas. Vem är då ansvarig? Man bör nog enligt Tännsjö tala om ansvar för båda men i olika grad. Med bakgrund i det exemplet frågade han sig om man inte också skulle anses ansvarig för vad ens ord kan innebära i andra hand. Det gällde specifikt i förhållande till muslimer - eftersom de inte har makten. Men mot "kristendomen" kunde man (borde man?) förhålla sig mycket kritisk. Man kan till och med vara osaklig, spydig, sarkastisk etc. eftersom de har haft makten och företräde till tolkningen. Min spontana reaktion var - vaddå "kristendom" vilken menar han? Något som Jonas Qvarsebo också invände mot honom och han tog tillbaka sitt påstående. Han har fört ett liknande resonemang i debattartikel i DN.

4./ När Tännsjö pratade om "kristendomen" som en monolitisk storhet gjorde han utvikningen att "kristendomen" var den mest vidskepliga av dem alla. Jag menar tro på att någon går på vatten. Det blev allmänt skratt och munterhet i lokalen. Han hade ju lagt grunden för att man fick vara osaklig och kritisera. Jag är helt för att kritisera och häda den kristna tron. Det är inget problem för mig - men jag har riktigt stora problem med osaklighet - det är problematiskt i ett öppet och tolerant samhälle. Jag tänker ändå att det ligger i begreppet tolerant att visa respekt för andras hållningar. Amish har nog en del att lära Tännsjö ändå... Nu är inte Amish heller homogent.

För övrigt hade Peter Wolodarski en utmärkt ledare i DN i söndags som handlar just om detta. Hur förhåller man sig till de som är fundamentalt annorlunda än mig själv.

Jacques Ellul 100 år

Den 16 oktober 1978 hade Roland Spjuth och jag en en flera timmar lång och intensiv diskussion om en bok jag just läst. Vi var mitt uppe i vår första termin av sociologistudier och vår första termin av högskolestudier överhuvudtaget. Bokens titel var The False Presence of the Kingdom (på franska 1963) och författare var Jacques Ellul. Boken var en kritisk uppgörelse med (fransk) politisk teologi som gjort titeln på hans egen tidigare bok Présence au monde moderne (Närvaro i den moderna världen, svensk titel: Guds närvaro i modern tid) till ett slagord. Boken gav 1978 ord åt vår egen växande otillfredsställelse med 70-talets kristna politiska engagemeng och politiska teologi.

Vi läste snabbt fler böcker av Ellul. Nu var Ellul inte först teolog, utan samhällsvetare och flera av hans mest kända böcker var närmast sociologiska. Det passade ju när vi läste sociologi. Ellul blev en centralfigur i vår första uppsats, som vi skrev gemensamt under den första terminens sista delkurs, och som hade titeln I skuggan av tekniken: en analys av teknikens roll i det moderna samhället. Året efter skrev vi en C-uppsats om svensk hälso- och sjukvårdsplanering som t o m blev publicerad. Ellul, tillsammans med Jürgen Habermas, försåg oss med det teoretiska ramverket för analysen. Samtidigt fortsatte vi att läsa hans många teologiska böcker. Nya böcker av honom kom i en strid ström, men först på franska. Så jag spenderade en sommar i Tours i Frankrike för att träna upp min franska. När jag påbörjade mina doktorandstudier funderade jag på att skriva om Ellul, Hauerwas, Moltmann och Metz. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft till fånga och uteslöt Ellul och Metz. Men innan dess hade jag spenderat två veckor i Paris för att samla ihop Elluls många artiklar (hur många det var då vet jag inte, men han skrev mer än 1000 artiklar), inte minst många i dagspress.

I år är det hundra år sedan han föddes. Han dog samma vår jag disputerade, 1994. Men det har publicerats åtskilliga böcker av honom postumt, den senaste 2010. Ca 60 böcker har det blivit så långt.

Bortsett från ett par korta texter har jag aldrig skrivit någon längre text om Ellul. I höstas frågade Pekka Mellergård, som var med mig den ena veckan i Paris, om jag ville skriva om Ellul för Nod, speciellt om hans analys av det teknologiska samhället. Och det är anledningen till detta blogginlägg. Nu har jag lagt ut Nodartikeln på min hemsida. Jag har inte läst Ellul, mer än sporadiskt, på många år. Så det var spännande att läsa om och läsa nytt och att se vad jag skulle tycka nu. Resultatet hittar ni här. Detta handlar ju bara om vissa aspekter av Elluls mycket omfattande och breda författarskap. Det finns mycket annat att diskutera. Och hans böcker verkar fortfarande möta ett relativt stort intresse. De nytrycks gång på gång och även under senare år har åtskilliga av hans böcker översatts till många olika språk.

Bengt har tidigare skrivit tre gånger på denna blogg om Ellul. Här och här kan ni läsa mer om Ellul. Några av hans böcker finns här för gratis nedladdning.

Evangelikal 2.0?

Evangelikal har varit ett ord som på flera sätt är hårt belastat. I media framstår evanglikaler som detsamma som högerkristna. I den teologiska världen främställs de ofta som fideister utan vilja till kritiskt tänkande. Själv har jag ofta tänkt att de frågor som den evangelikala teologin formades runt - bl.a. bibelns auktoritet, missionen och omvändelsen. De frågorna är ju den evangelikala teologin ensamma om. En av de stora problemen som jag har sett det i den evanglikala teologin är att det inte går att enas om en gemensam ecklesiologi i en sådan ekumenisk rörelse. Samtidigt är ecklsiologin väldigt viktig för hur teologin skall formas och argumenteras. Men frågan är om inte den bok som John Stott skrev alldeles på slutet av sitt liv visar att mina slutsatser var lite förhastade. Den sista bok som Stott kom att ge ut var "Radical Disciple". Den kom ut 2010. Undetiteln på boken är "some neglected aspects of our calling". Det är ju i dessa förbisedda perspektiven som jag finner stort hopp och visar att den evangelikal teologin är en mycket vital och viktig teologisk rörelse. Stott har ju aldrig varit en akademisk teolog i bemärkelsen att han skrivit böcker för akademin. Hans böcker har alltid varit viktiga för de "vanliga" kristna. Men det har inte hindrat att många akademiska teologer har Stott som en av sina viktigare inspirationskällor. Boken är inte svårläst eller uppdaterad med de senaste akademiska diskussionerna. Men det gör den inte mindre spännande och viktig. De perspektiv som han tar upp får många i de som ofta använder evangelikal som ett slagord att reagera. Här tar han upp frågor som kan låta som Yoder - "Nonconformity" eller varför inte Speak - "Creation Care" eller "Simplicity". Eller den grundläggande kritiken som han riktar mot "evangelikala" kyrkor som bara fokuserar på tillväxt numerärt i kapitlet "Maturity". Däremot visar kapitlet "Balance" den viktiga skillnad som kan uppstå beroende på vilken ecklesiologi som utgör grunden för teologin. Eftersom han inte tillräckligt tydligt låter kyrkan bli central för teologin blir hans förhållande till samhälle, stat och kultur inte tillräckligt kritiskt. Han missar enligt min mening helt enkelt en kritisk möjlighet utifrån ecklesiologin. Men det hindrar inte att detta är en viktig bok som jag menar visar att den evangelikala rörelsen är enormt viktig.