Bön nu som videospel - eller...?

Fick tips av en kompis om ett nytt spel - "Mass We Pray". Det är ett spel där man lär sig "habits" för bön. En bloggare var riktigt skrämd av det och var frustrerad över den kristna högern. Nu visar det ju mer om hans kunskap om den kristna högern än vad den i verkligheten är. Det är ju den katolska kyrka som är i fokus för spelet inte den kristna högern. Här är reklamfilmen för den.



Websidan med reklamen finner du här. Men min fråga är varför man blir mer skrämd av detta än av krigsspel? Det har jag riktigt svårt att förstå. Men det handlar väl om hjärntvätt.

Sen är det ju ett enormt förytligande av för många av oss heliga handlingar, men det är ju en helt annan sak.

Lärjungaskap som politisk hållning

Sitter just nu och förbereder en föreläsning i Johanneskyrkan där jag är pastor. Rubriken på föreläsningen är: "Kan man som kristen tillverka vapen, rösta på KD och jobba på IKEA? Om efterföljelse mitt i samhället." Jag har ännu en gång läst igenom John H Yoders "Disciplship as Political Responsibility". Han är som vanligt upplysande och klargörande i alla sin kantighet. Vill bjuda på ett litet citat:

"Christians who take their cues from the New Testament will not try to determine what is forbidden, but rather will look for the greatest opportunities to serve fellow humans. They will seek vocations and positions where they will have the greatest feedom and responsibility for such services." (s 45)

Vem kan förstå Bibeln?

Hilarius av Poitiers lär ha sagt:

Those who are situated outside the church are not able to acquire any understanding of the divine discourse.[1]

David S. Yeago menar att Hilarius uppfattning var den för givet tagna i premodern kristen traditionen fram till och även en stund efter reformationen på 1500-talet.[2] Modern bibelvetenskap växte sedan fram som en sorts uppgörelsen med denna hållning – med kyrkan och dess auktoritet. Framväxten av den moderna bibelforskning som Spinoza (ca 1632–1677) gav upphov till tycks vara en del av Upplysningsprojektets emancipation från tradition och vidskepelse. De bibliska texterna kom att betraktas som vilka andra texter som helst. En följd av detta är att de skall tolkas med metoder som används på andra antika texter, och att det inte kan finns någon särskild kompetens i en tolkningsgemenskap bortsett från vetenskaplig utbildning som kan motivera den sorts privilegierade tolkning eller tolkningsföreträdde som Hilarius antog. Bibeltolkning är ”an essentially open, secular, and methodical business.” [3]

Yeago som själv är lutheran menar att den protestantiska traditionens möte med moderniteten rymmer en hel del (tragisk) ironi. Protestanters kritik mot påvens och prästers tolkningsföreträdde gled med tiden över i ett generellt avståndstagande från privilegierade tolkning i enlighet med modern bibelvetenskap. Kritik mot prästernas tolkningsföreträdde byggde på att hela kyrkan uppfattades som präster – det allmänna prästadömet (1 Pet 2:4–10; 1 Joh 2:27). Men en allt större betoning på Bibelns klarhet och tillgänglighet för alla underminerade inte bara prästernas tolkningsföreträde utan även hela kyrkans. Om texten närmast är självförklarande är det svårt att se varför kyrkan är mer lämpad att tolka den än någon annan. Dessutom avskaffades inte specialisterna och deras tolkningsföreträde. En elit (prästerskapet) byts mot en annan (formellt utbildade exegeter, professorer, docenter och lektorer).

Enligt Yeago blir konsekvenserna blir ödesdigra:

The outcome is that the church has not only been denied the unique interpretative significance claimed for it by St. Hillary, it has been firmly relegated to interpretative irrelevance, or worse. For much modern biblical scholarship, even when it has wanted ultimately to serve the church, the church has figured essentially as a community of hermeneutical amateurs, whose spiritual pretensions make it all the more dangerous as a purveyor of mystification and misinformation. Even with all that has changed, hermeneutically, in the recent decades, biblical instruction in mainline seminaries still all too often regards the experience students have had of the Bible in the church to be its great problem, the obstacle that must be bulldozed if students are to be initiated into responsible interpretative practice… Valid interpretation may therefore take place within the church, on this modern view, but the church’s own distinctive life and belief must be transcended in order to secure that validity. Indeed, valid interpretation takes place within the church only to the extent that representatives of another community, the community of critical scholars, are awarded a monopoly on interpretation.[4]

Så vem kan förstå Bibeln? Det finns massor av exempel på galna tolkningar i kyrkans historia, men kan man ändå säga att det finns något i kyrkan som gör att hon bättre kan förstå Bibeln som Guds tilltal än dem utanför? Vad skulle det vara i så fall?

[1] Citerad i David S. Yeago, “The Bible: The Spirit, the Church, and the Scriptures: Biblical Inspiration and Interpretation Revisited,” i Knowing the Triune God: The Work of the Spirit in the Practices of the Church (red. James J. Buckley and David S. Yeago; Grand Rapids: Eerdmans, 2001), 49.
[2] Ibid., 49-59.
[3] Ibid., 49.
[4] Ibid., 49.

Hannah's Child: A Theologian's Memoir

In the categoy "Books Worth Waiting for" you definitively find Hauerwas' upcoming memoirs: Hannah's Child: A Theologian's Memoir (Eerdmans, May 15 2010). About it John Wright writes:

I think that this will be one of Professor Hauerwas' most important works -- if not his most important. There is irony in Hauerwas writing a memoir in light of his theological emphases; but when one reads the work, one cannot but give thanks to God that God made Stanley a theologian because he couldn't get "saved." It has a poetic quality, a flowing prose,a dramatic story-line, Stan's straight forward honesty. It will demand a wide audience, and rank with noted spiritual biographies. (Pre-publication Readings)

Sjal eller sambo?

Hade förmånen att kunna lyssna på radio i bilen häromdagen. Det var ett mycket intressant reportage i Studio ett. Det handlade om människors fördomar mot beslöjade kvinnor. Det visar sig nämligen att beslöjade kvinnor möter en hel del våldshandlingar (brett definierat). Som en del av reportaget gjorde de en sk. enkät om vad människor på stan tänkte om beslöjade kvinnor. En kvinna sa då att hon oftast funderar på om de har valt slöja själva eller om det är deras religion om tvingat dom? Intressant tycker jag. Jag undrar om det är möjligt att ställa samma fråga till ett par som flyttar ihop som sambo. Har du valt det själv eller är det kulturen som har tvingat dig?

Varför Jesus måste dö, del 2

Min tidigare blogg där jag reflekterar över hur vi skall se på tanken att Jesus måste död har skapat en spännande debatt. Jag lyfter upp min respons till ett nytt blogginlägg. Det blir förhoppningsvis tydligare. Innan jag går vidare vill jag bara säga att jag uppskattar alla kommentarer. Det hjälper mig att fundera och vässa tankarna - tack Emmanuel, Bengt, m.fl.

Jag vill först reflektera över Bengts inlägg, och på slutet kommer jag in på Emmanuels tankar om Girard:

Är egentligen inte frågan "Varför måste Jesus dö?" på sätt och vis fel fråga? Är inte grundfrågan egentligen "Varför sände Fadern Sonen till världen?" (alltså ett trinitariskt perspektiv)? Och i ljuset av den frågan skulle man kanske kunna säga: inte för att Guds kränkta ära måste gottgöras, inte för att människans synd måste vedergällas (innan förlåtelse kan ges), inte för att blod måste utgjutas för att Guds helighet inte ska krossa den syndfulla människan (hur gör vi med Hebreerbrevet?) ... och inte ens för att Sonen skulle bli korsfäst.

Vad Fadern önskade det var att Sonen skulle bli människa och föra oss hem igen. Att denna kallelse sedan förde Jesus till korset var inget som Fadern, rättvisan eller heligheten krävde, utan det är hur den här världen, denna våldets värld, vår värld, du och jag, oundvikligen reagerar när vi ställs inför Guds godhet och Guds frihet. Döden är det som oundvikligen händer när mänsklig synd möter den gudomliga kärleken och friheten. Det kunde inte gått på annat sätt. Därför "måste" Jesus dö.

Här tänker jag följande:

• Jag håller med om jag skulle kunna ha formulerat mig snyggare trinitariskt.
  
• Jag håller också med dig om att Fadern inte orsakade Sonens död. Däremot tycks Fadern vara väl medveten om att när den kärlek, sanning och godhet som förkroppsligas i Sonen möter vår fallna och våldsamma värld kommer det oundvikligen leda till död - ungefär som onda regimer alltid dödar "frihetskämparna". Jag tycker att det är tydligt i NT att det är "härskarna och makterna" som står bakom Jesu död (Ett axplock: Luk 22:3, 53; Joh 13:2, 27; Apg 4:27-29; 1 Cor 2:8; Heb 12:2-3. 1 Pet 2:4,7; Rev. 17:4).

Men jag tror att du har fel om du menar — jag återkommer till den diskussion vi haft tidigare; rätta mig om jag har fel — att inte Jesu död var Guds plan i bemärkelsen att givet att världen är fallen måste Jesus dö för att ta itu med ondskan. Det är inte bara "hämndens politik och girighetens ekonomi" som ger respons på "förlåtelsens politik och givandets ekonomi" (Fattar jag dig rätt? Så har jag uppfattas vårt samtal tidigare.). Vad jag menar är att Jesu död i NT beskrivs som att Fadern sände Sonen med syftet att dö (även om det fanns andra syften också). Det var det som krävdes för världens räddning. Nu menar jag inte att Jesus sändes att dö för att satisfiera blodtörst eller vedergällning. Däremot för rättvisans skulle om vi med det menar, som jag skrev i min förra blogg, ett rättställande. Gud vill ställa till rätta. Därför blir Gud människa och rättställandet krävde att Sonen dör.

Några exempel på att Jesu död ingick i Gud plan, var nödvändig (givet synden):

Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att (hina) han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. (Gal 4:4–5)

Här anges syftet genom "för att" och därmed blir syftet med sändandet av Sonen att han skall dö ("friköpa" syftar på Jesu död; se 3:13).

Sedan finns flera texter i evangelierna där Jesus säger att han måste (gr. dei) gå till Jerusalem och dö (t.ex. Luk 9:22; 13:33; 17:25; 22:37; 24:7, 26, 44). Se även Apg 4:27-29.

Men varför? "The crucial issue is not whether God intended Jesus to die, but why he did and whether doing so is tantamount to God underwriting sacred violence." (Marskall) Orkar inte förklara allt utan klistrar in ett avsnitt från Marshall:

To accept that God did will or need the death of Jesus is not to say that God wanted or required it to satisfy his own holiness, as satisfaction atonement maintains. God willed it for a different reason. God willed it because he willed our salvation, and the only way to achieve our redemption was for Jesus to tread the path of suffering and death, for only thus could sin's power be broken.

I began by suggesting that violence is the foremost social manifestation of sin; it is all-pervasive in human experience. Sin has usurped God's loving rule over humanity, and violence is the principal external evidence of sin's deleterious lordship. "Sin came into the world through one man," Paul writes, "and death came through sin."[112] Through death "sin exercises its dominion."[113] Death destroys relationships, and the fear of death dominates the human psyche and governs human behavior.[114] Significantly, the first recorded death in the biblical story is a violent death,[115] stemming from the envy or covetousness that most reveals sin's interior grip on the human heart.[116] Just before Cain struck out against his brother, God observed Cain's jealous anger and warned him that "sin is lurking at the door; its desire is for you, but you must master it."[117] But instead, sin mastered Cain and he turned to violence. This connection between internal desire and external violence is highlighted in the epistle of James: "You want something and do not have it; so you commit murder. And you covet something and cannot obtain it; so you engage in disputes and conflicts."[118]

Because of sin, we seek to impose our will on others, and violence enables us to do so through engaging the fear of death and pain. Sin creates rivalry between people, and violence, or threatened violence, is the ultimate power sin employs to bring success. At the same time, however, the imposition of violence evokes in the victim a "pay-back" response, an intense desire to strike back in kind, to retaliate blow for blow, stripe for stripe, loss for loss. For victims this seems to be the only way to appease the pain they have suffered and the resentment they feel. But the pay-back instinct actually manifests the most terrifying characteristic of sin's lordship, its pernicious power to turn those who have been sinned against into sinners in their own right, to suck victims into a pattern of imitative behavior that allows violence to spiral on forever.

So, in real sense, the power to inflict violent death, and the capacity to evoke counter-violence from victims, is the most potent evidence of sin's grip over humanity. If sin is to be defeated, then, violence must be overcome once and for all. This, among other things, is what Jesus sought to do. But to succeed in doing so, it was not enough simply to avoid inflicting violence on others, or to teach people to love their enemies. He also had to withstand the temptation to hit back; he had to break the cycle of violence and revenge, hatred and counter-hatred. He even had to endure violence himself-the supreme violence of an unjust execution-without seeking or desiring retaliation. He had to absorb the very worst that the powers could do. He had to go to the very limits of human desolation and at that point pray: "Father forgive them, for they do not know what they are doing."[119] In so doing, Jesus deconstructed the power and logic of evil.

The power of sin was broken, then, not by some violent act of substitutionary punishment but through Jesus' own definitive refusal to perpetuate the cycle of violence and revenge. In his passion, Jesus adopted the position of supreme victim of human evil and depredation. Yet he refused to respond to his victimization by victimizing those who victimized him. Instead he absorbed the sin of human violence in his own bodily experience without retaliation. "When he was abused, he did not return abuse; when he suffered, he did not threaten; but he entrusted himself to the one who judges justly. He himself bore our sins in his body on the cross, so that free from sins we might live for righteousness. . . ."[120] In so doing Jesus broke the mimetic or pay-back mechanism that lies at the heart of sin's power (something beyond the reach of any display of coercive power, even God's power) and unleashed the liberative power of forgiveness.

God sent his Son into the world for this purpose. It was God's will to make "the one who knew no sin to be sin for our sake, so that we might become the righteousness of God in him."[121] This highly compressed, shorthand summary of what happened at the cross does not mean that God made Christ into a sinner in order to punish him retributively for our sins. It means that God made the sinless one to bear the full consequences of sin's dominion over humanity, displayed most graphically in the inescapable logic of violence. In Christ, sin did its very worst and Christ died. But God raised him from the dead and in so doing triumphed over the power of sin and death. "The death he died he died to sin, once for all," with the result that "death no longer has dominion over him."[122] And those who by faith are united with Christ in his death share also in his liberation, "so that as Christ was raised from the dead by the glory of the Father, we too might walk in newness of life."[123] Supremely characteristic of this newness of life is freedom from the fear of death, on which violence feeds,[124] and participation in a new humanity in which hostility is put to death and "the things that make for peace" are pursued.[125] (http://www.goshen.edu/mqr/pastissues/jan03marshall.html)

Notera här att Marshall, likt Miroslav Volf, menar att Girard inte är tillräcklig. Det handlar inte bara om att avslöja våldet. Det är visserligen ett sätt att börja arbeta mot det, men ytterst måste det också dömas/få ha sitt utlopp i Jesus. Jesus måste bära konsekvenserna av synden som ytterst är död och så absorbera våldet i sig själv. Jag återkommer till tanken om att absorbera i ett senare inlägg.

Puuhh. Alldeles för långt.

Makt är inget gudsattribut

Och inte allmakt heller ... åtminstone inte som de alltför ofta verkar förstås i vår västerländska kultur. "Allmakt" blir lätt ett slags kosmiskt önsketänkande och en supermakternas supermakt. Och "makt" blir en fråga om att kunna betvinga, kunna "styra och ställa", kunna "fixa allt". Och tyvärr tycker jag mig kunna höra såna tongångar även i våra kyrkor, i allt från lovsånger till uttalanden om tro och politik.

En orsak till detta är kanske att treenigheten spelar en alltför undanskymd roll i många kyrkor (den verkar många gånger på sin höjd bli ett matematiskt problem), vilket får till följd att även kristologin blir svag och urvattnad (hönan och ägget kan naturligtvis här diskuteras).

Guds "allmakt" - om vi nu ska ha kvar det ordet - kan vi bara förstå, tänker jag, om vi ser den utifrån Kristi kors (1 Kor 1:23-24). Det är en makt som inte verkar utifrån dominans eller tvång, utan utifrån en kärlek som vågar göra sig sårbar. "Allmakt" blir då mer en fråga om att Gud aldrig är frånvarande, rådvill eller förvirrad, att Gud i sin kärlek/frihet liksom aldrig tappar andan, att Gud alltid har förmågan att göra något nytt och annorlunda, att Gud underifrån får det "sista ordet".

I Brevet till Diognetos (7:3-4) skriver en anonym kristen vid mitten av 100-talet till en välutbildad romersk medborgare så här som svar på frågan varför Gud sände sin Son:

Gjorde han det - såsom en människa skulle tänka - för att upprätta ett skräckvälde med fruktan och bestörtning? Ingalunda. Utan i vänlighet och saktmod, såsom en konung sänder en son som själv är konung, såsom en Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej att tvinga. Ty våld [makt, tvång, dominans] finnes ej hos Gud.

Man skulle kunna säga att denna tanke att "makt/tvång finns inte hos Gud" senare skulle bli en grundläggande princip för de "trinitariska" teologerna (Athanasius et al). Om detta skrev Arthur C McGill i sin lysande lilla skrift från 1968 Suffering: A Test of Theological Method (Louisville: Westminster John Knox, 1982; Wipf & Stock Publishers, 2006):

God’s divinity does not consist in his ability to push things around, to make and break, to impose his will from the security of some heavenly remoteness, and to sit in grandeur while all the world does his bidding. Far from staying above the world, he sends his own glory into it. Far from imposing, he invites and persuades. Far from demanding service from men in order to enhance himself, he gives his life in service to men for their enhancement. But God acts toward the world in this way because within himself he is a life of total self-giving. (s 82)

Ny bok på svenska av Hauerwas och Vanier

Den 9 december utkommer Stanley Hauerwas och Jean Vaniers bok Living Gently in a Violent World: The Prophetic Witness of Weakness på svenska med titeln Ömsint liv i en våldsam värld (9789152632741). Det är förlaget Cordia som ger ut den och de skriver på sin hemsida (www.cordia.se):

Hur ska kristna leva i en våldsam och sårad värld? Hellre än att bruka makt och auktoritet bör kyrkan tala utifrån en position av svaghet. I många år har teologen Stanley Hauerwas reflekterat över den teologiska innebörden av funktionshinder. I Ömsint liv i en våldsam värld samarbetar han nu med Jean Vanier som är grundare av L’Arche, ett internationellt nätverk av kommuniteter med människor med och utan intellektuella funktionshinder, där alla ger och tar emot.

Boken rekommenderas varmt.

Neoliberalism som experiment

A pedagogical description of neoliberalism. Driven and ideological? Yes - but fun!

Neoliberalism as Water Balloon from Tim McCaskell on Vimeo.

I found it here.

Varför måste Jesus dö? Gud måste vedergälla!?

I kyrkans historia har Anselm av Cantenburys (d. 1109) försoningslära haft stort genomslag. I centrum för den står gottgörelsen (satisfikationen) av Guds ära. Mänsklig synd och uppror mot Guds ordning är ett slags berövande av den ära som Gud rätteligen äger. Anselm utgår från en bärande princip i medeltida rättssystem där brott sonas med likvärdig gottgörelse. Därmed måste människans brott mot Gud gottgöras med likvärdig bot. Naturligtvis kan inte människan åstadkomma denna gottgörelse eller satisfikation av Guds ära utan det sker genom Jesu inkarnation och död.

Under 1500-talets reformation omformulerades Anselms teori något och fick en mer juridisk karaktär främst av Jean Calvin. Då växte den så kallade teorin om ställföreträdande straff (Eng. penal substitution) fram. Grundtanken i denna teori är att Kristus måste straffas i människans ställe för att Guds straffande rättvisa ska gottgöras. Man skulle kunna tänka sig att detta tal om historien är meningslöst - att det är annorlunda idag. Men ställföreträdade straff har varit och är i viss mån fortfarande den dominerande teorin om vad som händer i Jesu död inom betydande delar av svensk (fri)kyrklighet. Slå till exempel upp kapitlet om Jesu död i den bok som används i Alphakursen.

Nu finns en hel del poänger hos Anslem och Calvin, men det finns också stora problem i synen på rättvisa. I Bibeln är nämligen Guds rättvisa främst upprättande, rättställande och försonande till skillnad från ett slags straffande och vedergällande rättvisa som står i centrum i ovanstående teorier (se exempelvis Christopher Marshall, Beyond Retribution). Det gör stor skillnad på om försoning eller om vedergällning står i centrum. Teologi och praktik influerad av Anselm och Calvin - medvetet eller omedvetet - riskerar att skymma sikten för att det är Guds helande kärlek som driver Guds rättvisa inte Guds vilja att straffa:

God’s justice is his love in action to right the wrongs of his suffering world by taking their weight upon himself. God’s love is the driving force of his justice, so that it can never become a blind or arbitrary thing, a cold system which somehow God operates, or which operates God (Tom Wright, What Saint Paul Really Said, 110-111).

Här behöver vi alltså se upp. Det finns en risk att vi i vår syn på rättvisa också börjar ropa "vedergällning till varje pris". Det finns risk att en anselmiansk uppfattning av rättvisa får oss att se straff och gottgörelse som rättvisans högsta mål. Då minskar radikalt vår förmåga att vittna om det kommande rike vars karaktär så väl illustreras av Psalm 146:

Han [Gud] som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Herren härskar för evigt,
din Gud, o Sion, från släkte till släkte. (Ps 146:6-10)

Här bör det kanske förtydligas att en sådan här upprättande rättvisa inte utesluter dom, men först och främst handlar Gud för att ställa till rätta. I vissa fall innebär det att Gud sätter stopp för den destruktivitet som står emot Guds räddning, men Guds rättvisa är inte i Bibeln synonymt med vedergällning (även om dom som vedergällning finns i Bibeln). Det övergripande målet för Guds rättvisa är att ställa till rätta allt, inte att straffa, vilket Miroslav Volf kärnfullt och provokativt förklarar.

God will judge, not because God gives people what they deserve, but because some people refuse to receive what no one deserves; if evildoers experience God’s terror, it will not be because they have done evil, but because they have resisted to the end the powerful lure of the open arms of the crucified Messiah (Miroslav Volf, Exclusion & Embrace, 298).

Brottningskampen med Bibelns texter - det finns förstås en hel del som måste lämnas osagt i en sådan här blogg - utmanar oss på många olika sätt. Vad händer med vår syn (teoripraktik) på korset om vi utgår från att Guds främsta uppgift inte är att vedergälla eller att straffa utan att försonas, förlåta och ställa till rätta. Rättvisa skipas nämligen först när allt blir som det skall, när allt blir rätt(ställt). Den fattiga och förtryckta hjälps inte främst av att förtryckaren får möta vedergällning utan att relationer helas så att allt blir rättställt och inget förtryck längre finns.